Lars Björk

Den store fältherren Sclavus Van Voorjaar gavs aldrig chansen att ta emot Viktoriakorset.  Hans död var lika ärofylld som plötslig. Hans roll i slaget om skolan ekar dock i evigheten. För att förstå hur vår tids främste strateg på slagfältet faktiskt sorterade sina tankar har militär- och läroplanshistoriker noga och outtröttligt analyserat hans anteckningar, korrespondens, dagböcker och de nedtecknade vittnesmål som finns bevarade från den tid då Sclavus Van Voorjaar – tillsammans med sina mannar – förseglade klassrumspraktikens öde och förpassade sina blodsvurna fiender till Styx stränder och Charons omsorg.

Inledningsvis måste sägas att hans strategiska sinne överskrider alla möjligheter till en rättvisande representation i textens form. Vårt försök att blottlägga denna mytomspunna period blir här på sin höjd fragmentariskt och i slutändan otillfredsställande. Men med det varma minnet av Sclavus Var Voorjaars ethos i våra hjärtan låter vi oss inte nedslås av formalismens andefattiga disciplin. Avanti! 

Hans strategi var lika enkel som den var genial. Han tränade sina unga adepter i verklighetens beskaffenhet och gränser, lät dem växa inom den plantskola han minutiöst planerat, planterat och avgränsat med vitkalkade trästaket i Ek. Botanisk enhetlighet blev här Von Voorjaars enda egentliga rättesnöre. Autonomi sågs snarare som något med rötterna fast i myllan, än den villkorslösa möjligheten att förkasta botanikens förgivettaganden.

Eskaderna – eller pelargonerna för att tala med Den store Linneus – forslades sedan till torget. Där lät han dem sprida idéerna på den fria marknad torget decimerats till. Van Voorjaars på förhand dödsdömda fiender hade inget annat val än att inleda motoffensiv mot en fiende utan ansikte, en fiende med spelad autonomi. Efter denna initiala skärmytsling trädde Van Voorjaren in mellan linjerna, iklädd sin oefterhärmliga puffbyxa i skuren sammet och spände näpet blicken i sina motståndare.

Här sammanfaller de historiska urkunderna med resultatet att vi med viss säkerhet kan redogöra för Van Voorjars exakta ord. Så ofta upprepade, så inskrivna i den västerländska folksjälen:

“Ifrågasätter ni mina pelargoners ord ifrågasätter ni även min uppfattning om ont och gott, rätt och fel, vår och höst. Ifrågasätter ni dessa sagor förtjänar ni inget annat än stupstocken och att få era öden och illaluktande moraliska fundament proklamerade på kyrkportar från Lissabon till Kiev, Gibraltar till Trondheim.”

Detta var Van Voorjars offensiva drag per excellence. I och med detta var hans fiender i sanning dömda på förhand. Genialiteten känner här inga gränser. Gud framträder i utandningen. Hans strategier ekar – sanningsenligt! – i evigheten.

Årets bästa släpp. Osorterat. Lyssna på spotify om du vill.

Paper – We Design The Future
The Soft Moon – Deeper
Love Of Diagrams – Blast
Spelljammer – Ancient of Days
Battles – La Di Da Di
Secret Saucer – Phase Five
New Candys – New Candys as Medicine
Ancient Sky – Mosaic
Titus Andronicus – The Most Lamentable Tragedy
Loop – Array 1
Kill West – Smoke Beach
The Myrrors – Arena Negra
Ayyuka – Sömestr
Globelamp – The Orange Glow
Blue Daisy – Darker Than Blue
The Brian Jonestown Massacre – Mini Album Thingy Wingy
Natural Snow Buildings – Terror’s Horns
Franska Trion – Som ett spjut genom dagarna
Zomes – Near Unison
Flavor Crystals – The Shiver of the Flavor Crystals
White Manna – Pan
Rancho Relaxo – White Light Fever
Echoes Of Yul – The Healing
The KVB – Mirror Being
Esmerine – Lost Voices
Ceremony – The L-Shaped Man
Scott & Charlene’s Wedding – Delivered
Locrian – Infinite Dissolution
Godspeed You! Black Emperor – Asunder, Sweet and Other Distress
Disappearer – Disconnected
Boduf Songs – Stench of Exist
Colin Stetson;Sarah Neufeld – Never Were the Way She Was
Jerusalem in My Heart – If He Dies, If If If If If If
Baby Dee – I Am a Stick

Ett säkert kort i dessa sammanhang är förstås att lite sådär lagom avståndstagande konstatera att framtiden alltid, för den som erfar den, ter sig irriterande lik den tid som flytt. Och så är det väl också på många vis. Tiden – och alla de händelser som gör tiden greppbar för oss  – är en diktator som inte så lätt låter sig styras i någon särskild riktning. Istället är det de små nyansernas dans man behöver behärska. Säkert kommer 2016 te sig ungefär som 2015 har gjort.

Förresten går det kanske inte att beskriva en framtid utan att trassla in sig i sina egna förhoppningar, rädslor och grandiosa självbilder. Jag har blivit ombedd av Karin och Jacob att sia om framtiden. Vad ska den svenska skolan möta för utmaningar, lättnader och förskräckelser under 2016?

Låt oss börja med vad vi har vid handen idag.

Jag vill lyfta fram en otvivelaktig fördel för det svenska skolsystemet. Jag talar om att vi under det gångna året tagit emot många nya klasskamrater. Klasskamrater som tar med sig andra erfarenheter än de vi är vana vid att tala om, skriva ner, fotografera, filma och bedöma. Nya klasskamrater som samtidigt är precis som det där “oss” vi så ofta flyr tillbaka till. Att Sverige under 2015 tagit emot människor i behov av en stund i trygghet gav oss kanske själva en trygghet i att det inte är så viktigt vilka som utgör “oss” så länge vi bara agerar för andra människors trygghet.

Detta har märkts i de offentliga och semioffentliga samtalen om skola och utbildning. Svenska som andraspråk kan sägas dominera hösten och första halvan av vintern.

Detta är gott. Detta ger oss möjlighet att blicka tillbaka till vad ett språk är och hur det agerar mellan och med oss.

Jag tror att 2016 kommer att fortsätta längs med den här linjen. Jag tror och hoppas att denna utmaning för det svenska skolsystemet ger möjligheten till ett intensivt samtal om vad det innebär att möta varandra i något så fulsnyggt som ett klassrum.

Jag tror och hoppas att även de små nyanserna bättre framträder vid sidan av de stora kontrasterna.

Jag hoppas och tror att potentialen i att 20-30 personer möts varje dag i skolan, träder fram tydligare än vad den faktiskt gjort under de senaste årens obönhörliga fokus på individens individuella kunskapsutveckling. Låt oss i stället hoppas på de där “nyanserna” och de där “kontrasterna”.

För ett samhälle och dess solidariska handlingskraft tror jag att detta är centrala delar. Att få möta ett tvärsnitt av samhället i klassrummet. dag efter dag. Jag tror att vi och 2016 är mogna det samtalet.

> podversion

568 hours (+23%)
3 736 songs (+218) by 1 172 artists (+95)

>TOP TRACKS
 1. The Brian Jonestown Massacre – Just For Today
 2. Black Mountain – Sadie
 3. Dead Rabbits – Should’ve Known Better
 4. The Brian Jonestown Massacre – Methodrone – Live At The Compound
 5. The Brian Jonestown Massacre – Open Heart Surgery

>TOP ALBUMS
 1. Suns of Thyme – Fortune, Shelter, Love and Cure
 2. Single Mothers – Negative Qualities
 3. The Blue Angel Lounge – A Sea of Trees
 4. The Brian Jonestown Massacre – The Singles Collection (1992 – 2011)
 5. The Brian Jonestown Massacre – Tepid Peppermint Wonderland – A Retrospective

>TOP ARTISTS
 1. The Blue Angel Lounge (LSD And The Search For God)
 2. The Brian Jonestown Massacre (Anemone)
 3. Suns of Thyme (Soma – God for Gods)
 4. Single Mothers (Half-Lit)
 5. …And You Will Know Us by the Trail of Dead (The Ghost Within)

/ https://gist.github.com/bjorne/2128217f3e5b0904b1d9

Det har gått tjugoåtta minuter sedan jag kom hit. Järntorget ska snart tina upp. Elvans spårvagn från Saltholmen mot Bergsjön öppnar sina dörrar. Den är i tid. 07:34. Över torget har hittills ett åttiotal personer passerat. De flesta kommer från Linnégatan och rör sig snett över torget på väg i riktning mot Pustervik. Lika många står och väntar på bussen eller spårvagnen. Torget – som jag blickar ut över från ett fönster på tredje våningen – är för dagen mitt att betrakta. Jag sitter upphöjd över marken med ett stort glasfönster som en vägg mellan mig och alla rörelser där nere. Jag skriver små notiser med blyerts i ett block om allt jag tror att jag ser. Här uppe kan man lätt få storhetsvansinne om man sitter för länge, det känner jag redan nu. Att se fragment av människors liv som i ett diorama förändrar min blick både på dem och mig själv. Jag inser att jag sinom tid måste ut på torget, in i detta diorama och världen så som den tycks närmast mig själv – från marken.

Att på torget hitta en bänk att sitta på, äta något, dricka kaffe, köpa ett paket cigaretter eller vänta på en buss eller spårvagn är inte svårt. Här finns möjligheter. Få stannar upp nu på morgonen. Det sitter någon enstaka på uteserveringen mittemot fontänen. De flesta rör sig snabbt och till synes målmedvetet. Frostfläckar gör den redan blanknötta kullerstenen hal men människor rör sig effektivt utan att blicka ner. Det är som om frosten är osynliga och ogenomträngliga pelare för alla utom de med god rutin – de som varje morgon flyger över torget med blicken i våg ser. De ser den perfekta linjen med hela kroppen. Den av bänkar nästan omringade fontänen i mitten tvingar människor att välja sida oavsett vilket håll de kommer ifrån. Högerregeln tycks dominant. Det lilla huset som inrymmer en kiosk skymmer sikten ut mot älven för den som rör sig förbi uteserveringen mellan hamburgerrestaurangen och en av de tre pubarna.

Jag befinner mig tillräckligt högt upp från marken för att se fragment av de omgärdande taken. Det är rödmålade plåttak som aldrig riktigt sträcker ut sig i plana ytor. Inga tinnar och torn syns. Jag vet dock att det finns tinnar och torn här också. Mest är det klumpiga tillbyggnader, frånluftventiler och inbyggda klimatanläggningar. Där uppe sitter duvorna och trycker. Dit når solen och dit nåt min blick. Det är duvorna jag vill betrakta och på vilket sätt de formar människors möjliga beteenden här på torget.

Duvorna väntar ytterligare någon kvart efter att spårvagnen som kom i tid lämnat torget. Den större flocken består av cirka 200 fåglar och först efter att ett tiotal av dessa gjort en snabb cirkel i luften börjar de andra att liksom ramla av taket (se bilaga 2). De rör sig inte i någon vidare koordination just nu men redan på väg upp igen efter att ha tappat höjd framträder de mönster som sedan präglar deras luftdans på väg ner mot kioskens tak. En äldre man har satt sig till rätta mot kioskens bakvägg som nu till hälften hunnit bli solbelyst. Han använder en brödpall som stol där husväggen blir ryggstöd. Han har en filt med sig och har en kopp te från kiosken i handen.

Noga lägger han filten över sina knän och viker in den under benen och låser den därmed mellan sig själv och brödpallen. De tvåhundra duvorna sitter på taket bara några meter ovanför. Det tycks som om mannens ankomst fick duvorna att vakna ur sin kollektiva sömn upp på taken. Som om duvorna och mannen har en gemensam rutin.

Han plockar fram en avbruten bit baguette ur fickan och slänger iväg smulor tillräckligt långt för att duvorna inte ska trampa ner den slitna pappmugg han placerat på marken framför sig. Hans dragspel står lutat mot väggen precis bredvid honom. Duvorna rör sig i en sned båge mot marken som om de räknat ut att fågelvägen skulle innebära ett för hårt möte med stenbeläggningen som är prickig av smulor från det ljusa brödet. För en stund sedan gick människor på gatstenarna. Nu är det duvornas mark.

En kvinna med svart funktionsjacka, mörka jeans och svarta pumps avviker från den raka linje hon tidigare rört sig mycket snabbt efter. Duvorna var ett nytt inslag som tycks avkräva henne en ny plan. hon tvingas inte bara väja för duvorna; En bänk gör att hennes raka linje böjs ytterligare några meter i sidled. Hon rör sig sedan ännu snabbare. Kanske försöker hon ta igen den tid hon förlorat. Samtidigt som kvinnan återfinner sin linje och försvinner runt hörnet gör duvorna snabbt slut på smulorna.

Det tar tid för buss 60 att lämna hållplatsen. Den ska egentligen redan ha avgått för att 14:38 kunna anlända nästa hållplats. En skolklass håller på att borda den samtidigt som äldre personer försöker kliva av. Jag har följt skolklassen på behörigt avstånd tvärs över torget och över Linnégatan som utgör torgets nordvästliga gräns. De kom gåendes från Södra Allégatan i ett spretigt led med en pedagog i täten. När de passerade mannen med dragspelet trängde de också duvorna mellan sig själva och mannen. Pedagogen hade siktet inställt på övergångsstället och tog ingen hänsyn till de hundratalet duvor som tog marken i anspråk. Duvorna tog snabbt till flykten i en svepande vågrörelse från marken och uppåt i luften. Ungefär hälften nöjde sig med kioskens tak som tillfällig fristad. Resten av fåglarna gjorde en cirkel ut över den gata pedagogen nu ledde barnen över. Först när flocken som tog den längre turen återvänt till smulorna och marken anslöt de som under akten suttit på kioskens tak. Ordningen tycktes för tillfället återställd. I det tillfälliga kaos som uppstod när duvorna lämnade marken ryggade en del av barnen tillbaka och värjde sig med armarna som för att skydda sina ansikten mot duvornas frenetiska flykt. Andra tjoade och tycktes finna händelsen värdig att fira. De ropade högt som om duvornas flykt var en idrottslig seger på en stor arena. Det spretiga utflyktsledet bröts upp i mindre sektioner men slöts snabbt igen då pedagogen längst fram redan börjat gå över den hårt trafikerade gatan och samtidigt högt och uppfordrande ropade att bussen var i antågande. Till slut var barnen instuvade i bussen som kunde fortsätta sin resa uppför Linnégatan för att sedan svänga av in på Plantagegatan och fortsätta upp mot Vegagatan, Jungmansgatan och Mathugget.

Jag svär vid Comenius, pedagogen, vid Dewey, vid Vygotskij och Alva Myrdal samt vid alla filosofer och vetenskapsmän, tagande dem till vittne att jag så vitt jag förmår och mitt förstånd räcker skall hålla denna min ed och denna min förpliktelse.

Den som lärt mig denna konst skall jag akta lika högt som mina föräldrar, dela med honom vad jag äger och vid behov hjälpa honom; hans söner skall jag anse som mina bröder, och om de önskar lära denna konst skall jag undervisa dem däri utan lön eller förbindelse. Föreskrifter, muntliga föredrag och allt vad till undervisningen hör skall jag meddela mina och min lärares söner samt de lärjungar som avgivit skriftlig och edlig förpliktelse enligt lärarbruk, men icke åt någon annan.

Efter förmåga och omdöme skall jag vidtaga didaktiska anordningar till gagn för de mindre kunniga, och vad som kan skada eller göra dem ont skall jag söka avvärja. Jag skall icke ge någon felaktig fakta, om man ber mig därom, ej heller råda någon till dylikt: ej heller skall jag ge någon människa fördummande medel. I renhet och fromhet vill jag tillbringa mitt liv och utöva min konst. Terapi skall jag förvisso icke göra, utan överlåta denna praktik åt dem som därmed befattar sig.

I de hus där jag ingår vill jag ingå till fromma för de mindre kunniga och hålla mig fjärran från varje medveten fördärvbringande orättrådighet, särskilt från orättrådigt nedtecknande av betyg.

Vad jag under utövandet av mitt yrke eller under umgänget med människor utom yrket sett eller hört, och som möjligen är av beskaffenhet att ej böra utspridas, skall jag förtiga och anse som om det vore osagt.

Håller jag nu denna min ed och ej bryter däremot, så må det vara mig förunnat att njuta av livet och min konst, alltid och av alla ärad och aktad! Överträder jag den och blir menedare, så må motsatsen bli min lott!

Moderaterna vill i ett försök att ytterligare utveckla lärares karriärvägar öppna upp för så kallade lärarcoacher. Tanken är att dessa lärarcoacher skall ha en jour-liknande tjänst och enligt brandkårsprincipen rycka ut till de skolor där behovet är särskilt stort. Väl på plats skall de enligt förslaget arbeta offensivt. Vad detta rent konkret innebär är oklart men förslaget skall – som det heter – finslipas inom ramen för den borgerliga alliansen innan det presenteras i kraft av färdig produkt. Förslaget är lika problematiskt som det är väntat att det kommer från just borgerligt håll.

På 1970-talet gjorde Human Potential-rörelsen begreppet coach till sitt och införlivade det därmed i sin speciella form av kommersiell lekmannaterapi. Livscoachen som fenomen och affärsverksamhet såg dagens första ljus och har i framgångsrik symbios med nyliberalismens logik exploaterat sin välkrattade marknad: att hjälpa människor att finna inre frid i ett samhälle få människor kan stå ut med i längden. Kunderna står på kö medan coacherna fakturerar. Visst kan det tyckas tacksamt att ha någon vid sidlinjen som basunerar ut mantran om att man redan har kraften inom sig, bara man söker den. Men det kräver förstås att man har råd. Det är inte är vem som helst som kan hålla sig med en coach i ett samhälle där de ekonomiska klyftorna stadigt växer.

De nyliberala reformernas konsekvenser är ymnigt dokumenterade. Många är de politiker som låtit sig trollbindas av New Public Management och kommodifiering av offentliga välfärdstjänster. Skolverket pekar i kunksapsöversikten “Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? – Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer.” från 2009 ut decentralisering och individualisering som två av fem huvudsakliga anledningar till dagens svaga skolresultat.  Det finns utan tvivel skuld att utdela både till höger och vänster i de folkvalda församlingarna, men med åtta år vid makten har Moderaterna – tillsammans med sina allierade – långt ifrån visat sig villiga att vända utvecklingen vad gäller valfrihetsreformernas mer oönskade konsekvenser, snarare tvärtom. Istället är det kvaliteten på människors individuella val som skall förbättras, hellre än kvaliteten på de gemensamma verksamheter människorna är satta att välja. Det är i detta ljus förslaget om lärarcoacher måste förstås.

Det finns redan en rad flagranta exempel på terapeutiska tankemodeller inom skolans värld. Den vetenskapligt mycket svaga metoden Förändringens Fyra rum, Human Dynamics som utgår ifrån en nyandlig människosyn och Kommunikologi vars norska skapare notoriskt vägrar delge det empiriska material läran sägs vila på. Nämnas bör också de förskolor vars pedagogiska profil utgår ifrån livscoachernas kanske flitigast begagnade teoretiska källmaterial: Neuro-lingvistisk programmering (NLP) – ett mycket ifrågasatt kluster av idéer som utlovar allt från ekonomisk och personlig framgång till bättre ögonsyn.

Tillsammans står de på en amatörterapeutisk och starkt individualistisk grund, viftandes med certifikat som sägs säkerställa kvaliteten på verksamheten. De är en del av en växande marknad som får allt större genomslagskraft i många av samhällets institutioner för omsorg och utbildning. Aktörer som på mässor, studiedagar och sociala medier oförtrutet sprider förkunnelsen om att alla misslyckanden egentligen är feedback och att framgång uteslutande är ett resultat av hur du tänker.

Oavsett metod eller teori är det dina egna val, oberoende av omständigheterna, som formar din framtid. Inte det sociala sammanhanget, inga strukturella förklaringsmodeller, ingen segregation eller diskriminering. Själv får du stå inför skranket. Själv får du smida ditt framtidshopp och möjligheterna att bli arg nog att göra motstånd tränas effektivt bort.

Vi är alla mer eller mindre bekanta med begreppet coach men vi är inte alltid överens om vad det står för. Ofta förknippar vi det kanske med idrottens värld där begreppet är mer eller mindre självklart även utanför den anglosaxiska kultursfären. I ett sådant sammanhang är ordet oproblematiskt i så mån att idrotten har ett väldefinierat mål och att coachen i kraft av sin kompetens kan vara behjälplig på resan mot detta. Om det vore den här typen av coachning vi talade om skulle min kritik sett annorlunda ut. Varken elevrollen eller läraryrket låter sig jämföras med den elitsatsande idrottaren. Den jämförelsen tjänar varken atlet, lärare eller elev på då uppdraget att utbilda och möjligheten att bli bildad aldrig kan kondenseras till att vara en tävling, varken med andra eller sig själv.

Min kritik riktar sig istället mot risken att läraren mister sin möjlighet att göra motstånd, att peka på de strukturella faktorer som vi vet påverkar det vardagliga arbetet för lärare. En coach, oavsett teoretisk utgångspunkt, riskerar inte bara att lägga beslag på lärarens möjlighet till motstånd mot dessa, utan även själva insikten om motståndets möjlighet – skolans problem och möjligheter individualiseras. Sett mot bakgrund av lärarens uppdrag att fostra och utbilda elever till aktiva och informerade samhällsmedborgare framstår förslaget om lärarcoacher än mer problematiskt. Hur ska en elev förstå och utveckla sitt medborgarskap i en coachifierad skola där dina inre fakulteter i alla lägen trumfar den inverkan sociala och materiella förutsättningar har på människors liv? Detta oroar.

På en punkt är jag och Moderaterna dock överens. Lärare skall ha det stöd de behöver för att kunna ge elever möjligheter till kunskap och bildning, helt i enlighet med deras lagstadgade rätt. Däremot är det uppenbart att detta stöd bäst kommer till uttryck i ett skolsystem som inte tillskriver enskilda lärare problemet eller ägnar sig åt brandkårsutryckning mot löfte om högre lön eller höjd status. Skolan som arbetsplats måste redan från början vara en plats där man i lugn och ro kan utföra sitt arbete tillsammans med sina kollegor och sina elever. Det är grunden för att kunna växa i sitt yrke och som människa.