Det har gått tjugoåtta minuter sedan jag kom hit. Järntorget ska snart tina upp. Elvans spårvagn från Saltholmen mot Bergsjön öppnar sina dörrar. Den är i tid. 07:34. Över torget har hittills ett åttiotal personer passerat. De flesta kommer från Linnégatan och rör sig snett över torget på väg i riktning mot Pustervik. Lika många står och väntar på bussen eller spårvagnen. Torget – som jag blickar ut över från ett fönster på tredje våningen – är för dagen mitt att betrakta. Jag sitter upphöjd över marken med ett stort glasfönster som en vägg mellan mig och alla rörelser där nere. Jag skriver små notiser med blyerts i ett block om allt jag tror att jag ser. Här uppe kan man lätt få storhetsvansinne om man sitter för länge, det känner jag redan nu. Att se fragment av människors liv som i ett diorama förändrar min blick både på dem och mig själv. Jag inser att jag sinom tid måste ut på torget, in i detta diorama och världen så som den tycks närmast mig själv – från marken.
Att på torget hitta en bänk att sitta på, äta något, dricka kaffe, köpa ett paket cigaretter eller vänta på en buss eller spårvagn är inte svårt. Här finns möjligheter. Få stannar upp nu på morgonen. Det sitter någon enstaka på uteserveringen mittemot fontänen. De flesta rör sig snabbt och till synes målmedvetet. Frostfläckar gör den redan blanknötta kullerstenen hal men människor rör sig effektivt utan att blicka ner. Det är som om frosten är osynliga och ogenomträngliga pelare för alla utom de med god rutin – de som varje morgon flyger över torget med blicken i våg ser. De ser den perfekta linjen med hela kroppen. Den av bänkar nästan omringade fontänen i mitten tvingar människor att välja sida oavsett vilket håll de kommer ifrån. Högerregeln tycks dominant. Det lilla huset som inrymmer en kiosk skymmer sikten ut mot älven för den som rör sig förbi uteserveringen mellan hamburgerrestaurangen och en av de tre pubarna.
Jag befinner mig tillräckligt högt upp från marken för att se fragment av de omgärdande taken. Det är rödmålade plåttak som aldrig riktigt sträcker ut sig i plana ytor. Inga tinnar och torn syns. Jag vet dock att det finns tinnar och torn här också. Mest är det klumpiga tillbyggnader, frånluftventiler och inbyggda klimatanläggningar. Där uppe sitter duvorna och trycker. Dit når solen och dit nåt min blick. Det är duvorna jag vill betrakta och på vilket sätt de formar människors möjliga beteenden här på torget.
Duvorna väntar ytterligare någon kvart efter att spårvagnen som kom i tid lämnat torget. Den större flocken består av cirka 200 fåglar och först efter att ett tiotal av dessa gjort en snabb cirkel i luften börjar de andra att liksom ramla av taket (se bilaga 2). De rör sig inte i någon vidare koordination just nu men redan på väg upp igen efter att ha tappat höjd framträder de mönster som sedan präglar deras luftdans på väg ner mot kioskens tak. En äldre man har satt sig till rätta mot kioskens bakvägg som nu till hälften hunnit bli solbelyst. Han använder en brödpall som stol där husväggen blir ryggstöd. Han har en filt med sig och har en kopp te från kiosken i handen.
Noga lägger han filten över sina knän och viker in den under benen och låser den därmed mellan sig själv och brödpallen. De tvåhundra duvorna sitter på taket bara några meter ovanför. Det tycks som om mannens ankomst fick duvorna att vakna ur sin kollektiva sömn upp på taken. Som om duvorna och mannen har en gemensam rutin.
Han plockar fram en avbruten bit baguette ur fickan och slänger iväg smulor tillräckligt långt för att duvorna inte ska trampa ner den slitna pappmugg han placerat på marken framför sig. Hans dragspel står lutat mot väggen precis bredvid honom. Duvorna rör sig i en sned båge mot marken som om de räknat ut att fågelvägen skulle innebära ett för hårt möte med stenbeläggningen som är prickig av smulor från det ljusa brödet. För en stund sedan gick människor på gatstenarna. Nu är det duvornas mark.
En kvinna med svart funktionsjacka, mörka jeans och svarta pumps avviker från den raka linje hon tidigare rört sig mycket snabbt efter. Duvorna var ett nytt inslag som tycks avkräva henne en ny plan. hon tvingas inte bara väja för duvorna; En bänk gör att hennes raka linje böjs ytterligare några meter i sidled. Hon rör sig sedan ännu snabbare. Kanske försöker hon ta igen den tid hon förlorat. Samtidigt som kvinnan återfinner sin linje och försvinner runt hörnet gör duvorna snabbt slut på smulorna.
Det tar tid för buss 60 att lämna hållplatsen. Den ska egentligen redan ha avgått för att 14:38 kunna anlända nästa hållplats. En skolklass håller på att borda den samtidigt som äldre personer försöker kliva av. Jag har följt skolklassen på behörigt avstånd tvärs över torget och över Linnégatan som utgör torgets nordvästliga gräns. De kom gåendes från Södra Allégatan i ett spretigt led med en pedagog i täten. När de passerade mannen med dragspelet trängde de också duvorna mellan sig själva och mannen. Pedagogen hade siktet inställt på övergångsstället och tog ingen hänsyn till de hundratalet duvor som tog marken i anspråk. Duvorna tog snabbt till flykten i en svepande vågrörelse från marken och uppåt i luften. Ungefär hälften nöjde sig med kioskens tak som tillfällig fristad. Resten av fåglarna gjorde en cirkel ut över den gata pedagogen nu ledde barnen över. Först när flocken som tog den längre turen återvänt till smulorna och marken anslöt de som under akten suttit på kioskens tak. Ordningen tycktes för tillfället återställd. I det tillfälliga kaos som uppstod när duvorna lämnade marken ryggade en del av barnen tillbaka och värjde sig med armarna som för att skydda sina ansikten mot duvornas frenetiska flykt. Andra tjoade och tycktes finna händelsen värdig att fira. De ropade högt som om duvornas flykt var en idrottslig seger på en stor arena. Det spretiga utflyktsledet bröts upp i mindre sektioner men slöts snabbt igen då pedagogen längst fram redan börjat gå över den hårt trafikerade gatan och samtidigt högt och uppfordrande ropade att bussen var i antågande. Till slut var barnen instuvade i bussen som kunde fortsätta sin resa uppför Linnégatan för att sedan svänga av in på Plantagegatan och fortsätta upp mot Vegagatan, Jungmansgatan och Mathugget.
Lämna ett svar