Category:text

Kant, Hegel och Nietzsche gick in på en bar men det var ingen bar. Det var en konferens för lärare, forskare och professionella föreläsare. Deltagarna på konferensen delade alla den uppfattningen att de västerländska skolsystemen var i förfall och borde räddas från politiker och akademiker som fastnat i kunskapsteoretiskt filosoferande och ideologiskt trams. De tyckte alla att det var ett otroligt ineffektivt sätt att tänka kring saken. De tre herrarna var förstås förvirrade men ville inte ställa till det i onödan så de satte sig artigt längst bak i salen och började lyssna. Någon där framme höll ett föredrag om hur människor faktiskt lär sig och att det är viktigt att repetera saker. Denne någon levde som den lärde och var otroligt repetitiv i den retoriska framställningen. Saken föreföll något trivial för de tre herrarna men de ställde sig precis som alla andra upp och applåderade på slutet. De ville ju som sagt inte ställa till det i onödan.

Därpå följde en dag fylld av liknande händelseförlopp vilket gav vid hand att Kant, Hegel och Nietzsche, fram på sen eftermiddag, hade en preliminär bild av ramarna för det tankegods som traderats under föreläsningar, workshops och kaffe-orienterat mingel. Törsten började dock göra sig rejält gällande och till de tre herrarnas förtjusning skulle de visa sig att de knappast var ensamma i detta. De hade nu, klockan var runt 16:30 i ett för att vara början på oktober ovanligt ljummet Haninge, hamnat på en lokal restaurang tillsammans med några av konferensdeltagarna.

Kant satt orörlig, hans kropp en preussisk protest mot den allmänna oordningen inne på Brasserie X. En ung kvinna som på vägen till restaurangen lyckats övertala Hegel att ”adda” henne på LinkedIn lutade sig mot Kant med en blick som var både entusiastisk och fullständigt tom och med ett glas prosecco i handen som kämpade för att behålla sitt innehåll under de nya och i förhållande till våg mer lutande förutsättningarna: ”Så det vi ser, Herr Kant,” sa hon med en röst som inte nödvändigtvis skar men åtminstone sågade sig igenom bruset, ”är att den kognitiva arkitekturen sätter absoluta gränser. Vi kan inte designa lärande som ignorerar arbetsminnets bandbredd. All undervisning måste anpassas efter systemets inbyggda struktur!” Kant vände sig långsamt mot den kapande rösten. Hans ögon var glasklara: ”Min unga dam, jag har ägnat mitt liv åt att kartlägga förnuftets gränser, inte för att göra människan till en mer effektiv enhet för att hantera information, utan för att fastställa de villkor under vilka sanning och moralisk frihet överhuvudtaget är möjliga. Ni har tagit min arkitektur för friheten och gjort den till en manual för ett mer välskött fängelse. Ni mäter burens galler med en utsökt precision, men ni frågar er aldrig varför fången ska sjunga med i er vulgära sång.” Kvinnan stirrade, men log sedan ett professionellt leende och gled vidare mot Hegel, som såg ut som en sorgsen sjöhäst med en orörd öl av IPA-sort framför sig.

”Herr Hegel, vi ser lärandet som en ständig utvecklingsprocess! Neuroplasticiteten bekräftar ju detta. Hjärnan är i evig rörelse, ständigt på väg att bli något nytt!” Hegel lyfte blicken. Hans vanliga, dånande röst var som borta och det var i en skarp viskning han lite avmätt replikerade: ”Ni talar om utveckling, men ni har avskaffat syftet. Ni ser rörelsen i cellerna men är blinda för rörelsen i historien. Er utveckling är en mekanisk process, inte en andlig. Det ni förespråkar är Världsanden reducerad till en bee-bot som lär sig hitta i en labyrint. Effektivare, förvisso, men utan att någonsin fråga varför labyrinten existerar, eller drömma om en värld utanför den. Ni har gett oss rörelse utan mål, utveckling utan förlösning. Ni har gett oss processen, men ni har mördat Anden. Ser ni inte det?”

Nietzsche satt i sitt hörn, tyst som en milsten strax utanför Lerum. En annan av konferensdeltagarna, en man med den självsäkra bröstkorgen hos någon som tror att data är samma sak som visdom, närmade sig honom i tal: ”Det handlar i grunden om att göra det bättre för alla…” kastade mannen ur sig i ett försök att lätta upp stämningen (mannen hade identifierat sig som humanist efter en olycklig händelse på en tidigare arbetsplats). ”…Vår evidens visar oss hur vi kan ta bort onödiga hinder så att alla kan lära sig mer, med mindre ansträngning. Det är en demokratisering av kunskapen.” Nietzsche skrattade hånfullt rakt ut, med blicken låst på absolut ingenting. Allra minst mannen som plötsligt visat sig vara en tillfällig anhängare av högre värden än repetition. Det var ett torrt skratt. Han lutade sig fram och in i ljuset från lamporna som skulle föra tankarna till Texas, rökt kött och trucker-kepsar: ”Ni talar om demokrati, men jag hör bara flockens rädsla för den som lider sig till högre höjder. Ni vill ta bort ’hinder’? Ni menar kampen. ’Ansträngning’? Ni menar smärtan. Ni vill bota människan från den enda sjukdom som gör henne värd att rädda: strävan. Er ’evidens’ är inget annat än den svages vilja till makt – en vilja att göra världen säker, förutsägbar och fri från gudar och monster. Ni är präster för en ny, blodlös gud: Effektiviteten. Och era skolor är de tempel där ni offrar den starka individen på den bekväma medelmåttighetens altare.” Mannen hade inget att säga, ingen moteld. Han drog sig undan som svålen på en torrökt bringa.

Sällskapet hämtade sig aldrig riktigt efter dessa utbyten men man fortsatte att dricka och kallprata. Ingen ville vara den som missade något spektakulärt gjort eller extravagant sagt. Berusningsgraden trubbade dock ner förväntningarna med konsekvensen att ingen gjorde ett större nummer av att Hegel, med återvunnet dån i stämman, försökte få Kant och Nietzsche att dansa tryckare för att iscensätta en ”dialektisk försoning”, varpå Nietzsche utmanade honom på armbrytning för att bevisa viljans primat över den abstrakta logiken. Kant, som innesluten i sig själv, försökte under tiden skriva ner de transcendentala förutsättningarna för en lyckad AW på en servett, men gav upp när någon välte en skål oliver över hans anteckningar.

Samtalen var alltså – inte helt oväntat – en katastrof och vad hade annars kunnat bli resultatet när tre filosofer råkar hamna i lag med ett gäng drivna pedagoger som sett ljuset (åtminstone sett ljuset studsa mot Paul Kirchners kala hjässa). Kant hade med isande logik försökt förklara att konferensdeltagarnas data saknade transcendental grund, Hegel anklagat dem för att ha mördat Anden, och Nietzsche hade med för honom kännetecknande lynne avfärdat hela deras världsbild som den sista människans fega evangelium.

Timmar senare och efter ett okänt antal öl av IPA-sort, fler flaskor prosecco än vad ett elevhälsoteam kan bära med sina bara händer och märkliga tyska likörer som inte ens krögaren visste ingick i restaurangens utbud, stängde till slut Brasserie X. Sällskapet spillde ut på den fuktiga trottoaren under en ensam, orange gatlykta. Luften var råare och betydligt kallare än vad deras klädsel medgav. I ett kortvarigt ögonblick av berusat samförstånd enades de alla i att de tidiga höstveckorna var hopplösa på det där sättet. Omöjligt att klä sig lagom sett till dygnets alla timmar.

Hegel, nu så berusad att hans dialektik hade börjat gå i cirklar, karusellartade cirklar, som definitivt skulle påverka insomningen på hotellrummet senare, tände en cigarr. Kant, vars strikta vanor hade kapitulerat inför en ny, oväntad och mycket hjärtlig bekantskap med gin, försökte tända en tunn cigarill men missade hela tiden med tändstickan. Nietzsche hade fått tag på en illa rullad cigarett, och röken slingrade sig runt hans väldiga mustasch under tiden han stirrade ner i en vattenpöl som om den innehöll avgrundens svar i lagom stora chunks. En kortvarig tystnad lade sig över trottoaren men bröts snabbt av en av de ursprungliga konferensdeltagarna. En man som bara ytligt deltagit i kvällens och nattens samtal, en man vars ansikte var rött av öl och indignation, en man som nu inte kunde avstå att försöka sätta åtminstone någon liten prägel på kvällen. Ett ödersdigert beslut – skulle det visa sig.

”Ärligt talat,” sluddrade han och pekade med en darrande hand på de tre filosoferna. ”Ni är… ni är irrelevanta. Reliker. Vi har fMRI-scanners nu! Vi har randomiserade kontrollstudier! Vi vet hur hjärnan fungerar!” Nietzsche log utan att vända sig om: ”Ni vet hur en klocka fungerar…”, väste han, ”…men ni vet ingenting om Tiden.”

”Flum!” skrek en annan som var i färd med att torka av sitt nyinköpta exemplar och Agneta Gulz och Magnus Haakes senaste bok. ”Bara obevisbart, metafysiskt flum! Kognitiv belastningsteori har mer förklaringsvärde än hela er samlade… smörja!” Detta skulle visa sig vara den sista droppen under detta i övrigt droppfyllda arrangemang. Nietzsche snurrade runt med en plötslig, vildsint grace. Han tog ett kliv fram och knuffade den högljudde hårt i bröstet. ”Er vilja till ’bevis’ är bara er rädsla för det stora, fruktansvärda mörkret!”, vrålade Nietzsche. Mannen snubblade bakåt och hans bundsförvanter rusade fram. Hegel, som såg en ny dialektisk rörelse ta form, klev majestätiskt emellan: ”Nej! Stopp! Tesen – den gamla filosofin! Antitesen – den nya vetenskapen! Vi måste nå en högre… Ouff!” En kvinna med sin konferens-biljett i lanyard runt halsen, som egentligen siktat på Nietzsche, träffade i stället Hegel rakt i solar plexus. Den åldrade filosofen tappade luften, och hans svar var inte en syntes, utan en bredsida med en arm som tycktes uppfylld av tusen år av världsanden. Den var med andra ord ganska långsam. Fullständigt kaos utbröt nu på den blöta och illa upplysta trottoaren utanför Brasserie X. Det var på många sätt en absurd och patetisk syn.

Kant, som först hade försökt medla genom att gasta om sitt kategoriska imperativ, fick en från restaurangen stulen ölsejdel i tinningen. Något inom honom, tillsammans med huden vid träffytan, brast. Med en isande blick och en precision som bara en man från Königsberg kan uppbåda, tog han sin spatserkäpp och slog den med ett knäppande ljud mot knäskålen på den som sannolikt ärrat honom för livet (i dubbel bemärkelse). Slagsmålet böljade fram och tillbaka under gatlyktans vaga sken. Det var ett virrvarr av flaxande armar, sluddriga förolämpningar och snubbel. Mitt i alltihop hördes konferensedeltagarnas stridsrop, en kör av desperata försök att genom besvärjelser och smädelser rörandes befrielsen av det utbildningsvetenskapliga fältet från alla typer av målbilder annat än de perfekta feedback-looparna:

”ERAN EMPIRI ÄR SVAG!” skrek någon i en vild sving mot Hegel. ”DET HÄR ÄR INTE EN EFFEKTIV KONFLIKTLÖSNING!” gastade någon annan samtidigt som Nietzsche drog vederbörande i håret. ”SPACED REPETITION! VI KOMMER TILLBAKA STARKARE MED BOOSTAT LÄRANDE!” vrålade en tredje när han halkade i vattenpölen för tredje gången.”NI IGNORERAR DEN EXTERNA KOGNITIVA BELASTNINGEN!” ylade någon från högen av kroppar som bildats när Hegel hittat ett löst askfat med fundament som han trots sin ålder fått att flyga i en fin bana och därmed fått minst tre på fall.

De tre filosoferna gjorde vad de kunde för att ge svar på tal. Hegel reciterade obegripliga paragrafer medan han brottades, Kant skrek om tingen i sig medan käppen ven i luften, och Nietzsche skrattade maniskt. Ett högt, förfärligt läte som ekade mellan husväggarna. För honom var detta mer ärligt än något som sagts under hela kvällen. Med annalkande blåljus borta i nejden nådde så till slut saken sin definitiva konklusion men inte utan att en av konferensdeltagarna, en kvinna knappt söder om pensionsåldern och med färre tänder kvar i munnen nu än när hon anlände Brasserie X, med häcklande röst, citerade fritt ur SOU 2025:19. Konferensdeltagarna löstes upp i skuggornas svarta lådor och lämnade de tre filosoferna ensamma kvar på den tomma, blöta gatan. Flåsande, blåslagna och blodiga. Några segrare stod ej att finna. Den gamla och den nya världen hade kort mötts, och resultatet blev bara en gemensam och påtagligt bakfull morgondag.

Är detta en essä? Kanske. Utblicken är helt oavsett preliminär och befriad från djupare vetenskapliga pretentioner. Den här essän, om vi ändå kallar den för just det, undersöker hur vetenskapliga metaforer inte bara beskriver verkligheten utan också formar den. Från cybernetik, via aktör-nätverk-teori till begreppet plasticitet vill jag visa hur vår förståelse av arvsmassan har förskjutits från deterministisk kod till dynamiskt material. Det arbete Cereno Scientific nedlägger kring epigenetiska läkemedel blir i det ljuset mer än bioteknologisk innovation. Det blir en del av en rörelse mot en ny människosyn där ödet inte är givet av genernas fasta text utan av en ständigt omförhandlande läsning. För att bli precis: jag har försökt skissera den bredare sociala kontext som Cereno Scientific är verksamma i.

Cybernetikens historia och sociala implikationer har jag själv studerat akademiskt tidigare i livet. Då särskilt dess konsekvenser för utbildningsreformer och undervisningspraktiker. Även om jag personligen inte har brottats särskilt mycket med den franska filosofen Bruno Latour (1947–2022) och hans aktör-nätverk-teori fick han vara med här nedan av rent pedagogiska skäl. Av högre relevans för framställningen står den lika franska filosofen Catherine Malabou (1959–) som ägnat stora delar av sitt intellektuella arbete åt epigenetikens sociala implikationer med hjälp just av begreppet plasticitet.

Men först en bakgrund.

En bakgrund

För Eisenhower-administrationen stod det en bit in på 1940-talet till slut klart att USA skulle behöva gå in i andra världskriget som stridande part. Inte minst för att försvara Storbritannien med vilka de transatlantiska allianserna var särskilt starka. Det stod även klart att det skulle krävas omfattande vetenskapliga framsteg inom det militärteknologiska fältet för att framgångsrikt krossa den europeiska fascismen. Av särskilt vikt i detta sammanhang stod att hitta bättre sätt att beräkna flygplans rörelser för att effektivt kunna skjuta ned dem och stoppa tyskarnas flygbombningar över engelskt territorium. I detta var matematikern Norbert Wiener särskilt involverad. Wiener skulle senare skriva boken Cybernetics: Or Control and Communication in the Animal and the Machine. Boken skulle rätt snabbt få ett betydande inflytande på efterkrigstidens förståelse för individ, samhälle och styrning långt utanför USA:s gränser, något som med växande intresse beskrivits i den akademiska litteraturen under de senaste decennierna. Här kan nämnas namn som Douglas D. Noble, Fred Turner, Alexander R. Galloway, Susanne Dodillet och, inte minst, det franska författarkollektivet Tiqqun.

Bara under några korta år mobiliserades alltså enorma offentliga resurser i USA i syfte att lösa Europas problem och en väsentlig konsekvens av detta, inte minst genom Wiener, hans arbete och hans skrifter blev inte bara de militära framgångarna utan helt nya sätt att förstå människan med hjälp av en uppsättning metaforer hämtade från den forskning och utveckling som till slut försäkrade ett fritt Europa. Inte minst den digitala datorns tidevarv hade härmed inletts och den satte snabbt sina spår även i människans kropp. Hjärnan kunde nu förstås som en slags dator; en svart låda vars operationer genom baklängeskonstruktion (reverse engineering) kunde kartläggas givet hur output påverkas av input.

Några år senare kunde även vår arvsmassa transponeras från något som lite tidigare, här lite vagt framställt som rörandes nuklein, gen, enzym och protein, till en konsoliderad förståelse för DNA och dess spiralform. DNA erbjuder den information, den kod RNA nyttjar för att tillverka proteiner och därför oss; en kod för den proteinbaserade, digitala maskin människokroppen nu, tack vare krigstids-forskningen, kunde förstås som. Med DNA och, inte minst, kod som övergripande metafor, följde den genetiska determinismen (genetisk förutbestämdhet). Vårt DNA sågs som livets blåkopia eller instruktionsbok – en fast, närmast ödesbestämd kod vi ärvde från våra föräldrar. Du var din kod precis som Windows 3.11 var sin. Sjukdomar var felaktigheter i koden. Buggar. I klassisk encyklopedisk och upplysningsinfluerad anda drogs projekt som Human Genome Project i gång där målet var att kartlägga hela den mänskliga instruktionsboken.

DNA enligt Latours tänkande

De metaforer som på amerikanska tekniska universitet etablerades under mitten av 1900-talet lånar Bruno Latour för att göra sitt filosofiska projekt begripligt. Latours stora filosofiska bidrag är den så kallade actor-network-teorin (ANT) där ting, begrepp och människor ständigt befinns sammanlänkande i nätverk utan något på utsidan av dessa. Sociala tillstånd skapas alltså uteslutande genom de konfigurationer nätverken ger vid hand. Även om det finns likheter mellan Latour och en figur som Thomas Kuhn, vars namn vi förknippar med vetenskapliga paradigm och paradigmskiften, menade Latour, till skillnad från Kuhn, att förändringarna inte sker genom kunskapsmässiga revolutioner utan genom etablerandet av kunskapsmässiga imperier. Konceptualiseringen av människans arvsmassa som kod är för Latour alltså ingen revolution utan en imperialistisk positionsförflyttning.

Ett av Latour lånat begrepp är den svarta lådan (black box). Kod-metaforen är enligt Latours tankesätt att försätta arvsmassan i en sådan svart låda. Det är ett undanröjande av alla spår av de forskare, maskiner, kemikalier och processer – de nätverk av aktörer – som krävs för att få DNA att framstå som en stabil och läsbar kod. Vi glömmer genom metaforens kraft bort laboratoriet och tror oss i DNA enkelt kunna läsa ”livets bok” som vore den skriven på det egna modersmålet. Metaforen kod översätter, enligt ett Latouriansk tänkande, en komplex och stökig molekyl till något greppbart men också något som föder en mycket stark hierarki. Den deterministiska tolkningen av DNA skapar ett rakt och vertikalt maktförhållande mellan den som kan redigera koden (vetenskapsmannen) och den som är utkastad att vara en produkt av den samma (lekmannen).

Den här typen av filosofiska resonemang tolkas ofta som framstegskritiska och anti-moderna.  Det vore dock förmätet att hävda att upptäckten av DNA inte skulle vara en för mänskligheten viktigt sådan. Även Latour hade sannolikt medgett detta. Men parallellt med denna vetenskapliga landvinning växte en insikt om att koden inte var hela berättelsen om oss själva. Varför kunde enäggstvillingar, med exakt samma DNA-kod, utveckla olika sjukdomar? Hur kunde miljö, kost och till och med trauman påverka vår hälsa över generationer? Svaret stavas Epigenetik.

Epigenetik och plasticitet enligt Catherine Malabou

Epigenetiken är vetenskapen om hur gener kan slås på och av utan att själva DNA-koden förändras. Vi tänker oss DNA som ett gigantiskt bibliotek med böcker innehållande alla möjliga berättelser. Genetiken är studiet av själva böckerna – texten i dem. Epigenetiken, däremot, är studiet av bibliotekarien – de mekanismer som bestämmer vilka böcker som i biblioteket ställs ut som särskilt intressanta, vilka som ska förbli arkiverade i källaren, och vilka sidor som är värda hundöron.

Det är här filosofen Catherine Malabou ger oss ett språk för att förstå den djupare innebörden av denna vetenskapliga, imperialistiska positionsförskjutning. Hennes centrala begrepp är plasticitet och hon använder det i Hegeliansk mening (något vi inte ska fastna i här). För Malabou är plasticitet inte bara synonymt med flexibilitet eller anpassningsförmåga. Plasticitet har en trefaldig betydelse:

• förmågan att ta emot form,
• förmågan att ge form,
• men också den explosiva förmågan att förinta form (betänk plastiska sprängmedel).

Malabou applicerar detta på allt från hjärnan till vårt DNA. Hon menar att den epigenetiska upptäckten tvingar oss att överge idén om en fast, oföränderlig genetisk identitet. Vår biologi är inte en statisk text, utan ett plastiskt material som ständigt formas och omformas i ett ständigt pågående samspel med världen. Våra liv, våra erfarenheter och vår miljö skriver in sig i vår biologi genom att förändra vilka gener som är aktiva och vilka som är inaktiva. Sjukdom kan i detta ljus ses som en form av negativ plasticitet – när kroppen har formats till ett skadligt, låst tillstånd.

Sammanfattning: Cereno Scientific och epigenetik

Vi återgår till den bibliotikarie vi talade om ovan. Cereno Scientifics arbete fokuserar just på henne. De utvecklar läkemedel som kallas HDAC-hämmare. Utan att gå för djupt in i biokemin fungerar dessa som ett verktyg för att instruera bibliotekarien att öppna böcker som sjukdomsprocesser felaktigt har stängt. I fallet hjärt- och kärlsjukdom kan det handla om att återaktivera kroppens egna, inbyggda skyddsmekanismer mot inflammation och blodproppsbildning – gener som med ålder, livsstil eller sjukdom tystats ner.

Detta är en fundamental förskjutning. Man försöker inte introducera en helt ny instruktion, utan man redigerar hur de existerande instruktionerna används. Man reparerar inte texten, man förändrar läsningen av den. Ur ett vetenskapsfilosofiskt perspektiv representerar Cerenos läkemedelskandidater en intervention i den plastiska process Malabou beskriver. Det är ett försök att ge kroppen tillbaka förmågan att aktivt ge sig själv en frisk form, i stället för att passivt ta emot sjukdomens form.

Genom att väva samman dessa perspektiv ser vi förhoppningsvis en större berättelse. Från den vetenskapshistoriska idén om ett ödesbestämt genetiskt program, till den epigenetiska vändningen där miljön och livet självt kan dirigera vår arvsmassa. Och slutligen, till den filosofiska insikten från Malabou att vi inte är slavar under vår kod, utan snarare ständigt pågående skulpturer av biologiskt material.

Cereno Scientifics arbete blir därmed mer än bara molekylärbiologi. Det blir en konkret tillämpning av en ny och mer dynamisk människosyn. En syn där vi kan sluta se våra kroppar som förprogrammerade maskiner som går sönder, och i stället börja se dem som plastiska, levande ting i ständig dialog med sin omvärld – ting som vi, med rätt verktyg, kan befria från lidande och för tidig död men också befria från fasta, föråldrade begreppsliga kategorier i en mer grundläggande och maktbetonad mening. Ännu ett imperium men kanske ett mänskligare sådant? Mänskligare i kraft att vi återerövrat makten över vårat individuella och gemensamma öde. What if…

Det har gått tjugoåtta minuter sedan jag kom hit. Järntorget ska snart tina upp. Elvans spårvagn från Saltholmen mot Bergsjön öppnar sina dörrar. Den är i tid. 07:34. Över torget har hittills ett åttiotal personer passerat. De flesta kommer från Linnégatan och rör sig snett över torget på väg i riktning mot Pustervik. Lika många står och väntar på bussen eller spårvagnen. Torget – som jag blickar ut över från ett fönster på tredje våningen – är för dagen mitt att betrakta. Jag sitter upphöjd över marken med ett stort glasfönster som en vägg mellan mig och alla rörelser där nere. Jag skriver små notiser med blyerts i ett block om allt jag tror att jag ser. Här uppe kan man lätt få storhetsvansinne om man sitter för länge, det känner jag redan nu. Att se fragment av människors liv som i ett diorama förändrar min blick både på dem och mig själv. Jag inser att jag sinom tid måste ut på torget, in i detta diorama och världen så som den tycks närmast mig själv – från marken.

Att på torget hitta en bänk att sitta på, äta något, dricka kaffe, köpa ett paket cigaretter eller vänta på en buss eller spårvagn är inte svårt. Här finns möjligheter. Få stannar upp nu på morgonen. Det sitter någon enstaka på uteserveringen mittemot fontänen. De flesta rör sig snabbt och till synes målmedvetet. Frostfläckar gör den redan blanknötta kullerstenen hal men människor rör sig effektivt utan att blicka ner. Det är som om frosten är osynliga och ogenomträngliga pelare för alla utom de med god rutin – de som varje morgon flyger över torget med blicken i våg ser. De ser den perfekta linjen med hela kroppen. Den av bänkar nästan omringade fontänen i mitten tvingar människor att välja sida oavsett vilket håll de kommer ifrån. Högerregeln tycks dominant. Det lilla huset som inrymmer en kiosk skymmer sikten ut mot älven för den som rör sig förbi uteserveringen mellan hamburgerrestaurangen och en av de tre pubarna.

Jag befinner mig tillräckligt högt upp från marken för att se fragment av de omgärdande taken. Det är rödmålade plåttak som aldrig riktigt sträcker ut sig i plana ytor. Inga tinnar och torn syns. Jag vet dock att det finns tinnar och torn här också. Mest är det klumpiga tillbyggnader, frånluftventiler och inbyggda klimatanläggningar. Där uppe sitter duvorna och trycker. Dit når solen och dit nåt min blick. Det är duvorna jag vill betrakta och på vilket sätt de formar människors möjliga beteenden här på torget.

Duvorna väntar ytterligare någon kvart efter att spårvagnen som kom i tid lämnat torget. Den större flocken består av cirka 200 fåglar och först efter att ett tiotal av dessa gjort en snabb cirkel i luften börjar de andra att liksom ramla av taket (se bilaga 2). De rör sig inte i någon vidare koordination just nu men redan på väg upp igen efter att ha tappat höjd framträder de mönster som sedan präglar deras luftdans på väg ner mot kioskens tak. En äldre man har satt sig till rätta mot kioskens bakvägg som nu till hälften hunnit bli solbelyst. Han använder en brödpall som stol där husväggen blir ryggstöd. Han har en filt med sig och har en kopp te från kiosken i handen.

Noga lägger han filten över sina knän och viker in den under benen och låser den därmed mellan sig själv och brödpallen. De tvåhundra duvorna sitter på taket bara några meter ovanför. Det tycks som om mannens ankomst fick duvorna att vakna ur sin kollektiva sömn upp på taken. Som om duvorna och mannen har en gemensam rutin.

Han plockar fram en avbruten bit baguette ur fickan och slänger iväg smulor tillräckligt långt för att duvorna inte ska trampa ner den slitna pappmugg han placerat på marken framför sig. Hans dragspel står lutat mot väggen precis bredvid honom. Duvorna rör sig i en sned båge mot marken som om de räknat ut att fågelvägen skulle innebära ett för hårt möte med stenbeläggningen som är prickig av smulor från det ljusa brödet. För en stund sedan gick människor på gatstenarna. Nu är det duvornas mark.

En kvinna med svart funktionsjacka, mörka jeans och svarta pumps avviker från den raka linje hon tidigare rört sig mycket snabbt efter. Duvorna var ett nytt inslag som tycks avkräva henne en ny plan. hon tvingas inte bara väja för duvorna; En bänk gör att hennes raka linje böjs ytterligare några meter i sidled. Hon rör sig sedan ännu snabbare. Kanske försöker hon ta igen den tid hon förlorat. Samtidigt som kvinnan återfinner sin linje och försvinner runt hörnet gör duvorna snabbt slut på smulorna.

Det tar tid för buss 60 att lämna hållplatsen. Den ska egentligen redan ha avgått för att 14:38 kunna anlända nästa hållplats. En skolklass håller på att borda den samtidigt som äldre personer försöker kliva av. Jag har följt skolklassen på behörigt avstånd tvärs över torget och över Linnégatan som utgör torgets nordvästliga gräns. De kom gåendes från Södra Allégatan i ett spretigt led med en pedagog i täten. När de passerade mannen med dragspelet trängde de också duvorna mellan sig själva och mannen. Pedagogen hade siktet inställt på övergångsstället och tog ingen hänsyn till de hundratalet duvor som tog marken i anspråk. Duvorna tog snabbt till flykten i en svepande vågrörelse från marken och uppåt i luften. Ungefär hälften nöjde sig med kioskens tak som tillfällig fristad. Resten av fåglarna gjorde en cirkel ut över den gata pedagogen nu ledde barnen över. Först när flocken som tog den längre turen återvänt till smulorna och marken anslöt de som under akten suttit på kioskens tak. Ordningen tycktes för tillfället återställd. I det tillfälliga kaos som uppstod när duvorna lämnade marken ryggade en del av barnen tillbaka och värjde sig med armarna som för att skydda sina ansikten mot duvornas frenetiska flykt. Andra tjoade och tycktes finna händelsen värdig att fira. De ropade högt som om duvornas flykt var en idrottslig seger på en stor arena. Det spretiga utflyktsledet bröts upp i mindre sektioner men slöts snabbt igen då pedagogen längst fram redan börjat gå över den hårt trafikerade gatan och samtidigt högt och uppfordrande ropade att bussen var i antågande. Till slut var barnen instuvade i bussen som kunde fortsätta sin resa uppför Linnégatan för att sedan svänga av in på Plantagegatan och fortsätta upp mot Vegagatan, Jungmansgatan och Mathugget.

Jag svär vid Comenius, pedagogen, vid Dewey, vid Vygotskij och Alva Myrdal samt vid alla filosofer och vetenskapsmän, tagande dem till vittne att jag så vitt jag förmår och mitt förstånd räcker skall hålla denna min ed och denna min förpliktelse.

Den som lärt mig denna konst skall jag akta lika högt som mina föräldrar, dela med honom vad jag äger och vid behov hjälpa honom; hans söner skall jag anse som mina bröder, och om de önskar lära denna konst skall jag undervisa dem däri utan lön eller förbindelse. Föreskrifter, muntliga föredrag och allt vad till undervisningen hör skall jag meddela mina och min lärares söner samt de lärjungar som avgivit skriftlig och edlig förpliktelse enligt lärarbruk, men icke åt någon annan.

Efter förmåga och omdöme skall jag vidtaga didaktiska anordningar till gagn för de mindre kunniga, och vad som kan skada eller göra dem ont skall jag söka avvärja. Jag skall icke ge någon felaktig fakta, om man ber mig därom, ej heller råda någon till dylikt: ej heller skall jag ge någon människa fördummande medel. I renhet och fromhet vill jag tillbringa mitt liv och utöva min konst. Terapi skall jag förvisso icke göra, utan överlåta denna praktik åt dem som därmed befattar sig.

I de hus där jag ingår vill jag ingå till fromma för de mindre kunniga och hålla mig fjärran från varje medveten fördärvbringande orättrådighet, särskilt från orättrådigt nedtecknande av betyg.

Vad jag under utövandet av mitt yrke eller under umgänget med människor utom yrket sett eller hört, och som möjligen är av beskaffenhet att ej böra utspridas, skall jag förtiga och anse som om det vore osagt.

Håller jag nu denna min ed och ej bryter däremot, så må det vara mig förunnat att njuta av livet och min konst, alltid och av alla ärad och aktad! Överträder jag den och blir menedare, så må motsatsen bli min lott!

Stoffet utgörs i den här bilden av den brinnande veden. Eleverna har tillsammans med läraren inhämtat torra träbitar i skogen (men läraren, som är mer kunnig, har med sig en påse köpeved om det skulle behövas).

Hur får man då stoffet att brinna? Hur får man stoffets inneboende kraft att slå upp och värma skogskalla kinder och torka daggblöta täckjackor? Jo, man behöver en strategi. Strategin består av de tändstickor läraren just nu har i fickan. När man börjat använda sin strategi kastar sig kunskapens värmande eldar upp från stoffet. Det riktigt lyser!

Hur ska man fånga kunskapen?! Jo, man behöver kommunicera. Kommunicera börjar på K och det gör också “Korv”. Därför är kommunikationen i den här bilden korvarna. Men för att man ska ta sig till en proximal utvecklingszon genom kommunikativa praktiker (korven) får man inte bränna korven. Man får heller inte bli för rädd. Det är nämligen kycklingkorv och man ska inte äta rå kyckling. Den måste få en fin grillyta (och bli varm rakt igenom förstås). Det är i grillytan man  kommer till den proximala utvecklingzonen. Därför är alltså grillytan den proximala utvecklingszonen på bilden.

Ett effektivt sätt att få en fin grillyta är att använda en medierande artefakt. grenen som korven (kommunikationen!) sitter på är en medierande artefakt. Men man får passa sig! Grenen (medierande artefakt!) kan gå av och då blir kommunikationen (korven!) smutsig av barr och jord.

Motivation är en viktig faktor i allt lärande. Därför är det bra att man är hungrig. därför har läraren (den mer kunnige) utfärdat godisförbud på utflykten. Alla elever är hungriga. alla lär sig!

MEN? Hur sker den psykologiska tillägnelseprocessen egentligen?! Jo. När man äter korven (kommunikationen!) internaliserar man energin från kunskapens eld som värmt korven (kommunikationen!)  ( om man är en modern ätare säger man istället “approprierar” ).

Om man har olika sorters korvar blir också lärandets situerade aspekt tydlig. Till exempel chorizo (situerat i Spanien) eller bratwurst (situerat i Tyskland).

Hur håller man elden vid liv undrar du? Jo runt elden finns luft. Luften på den här bilden symboliserar demokrati. Ibland behöver man blåsa lite extra på kunskapens eld. Då gör man det. 

Voila! Lärande behöver inte vara så krångligt. 

Historien är full av människor vars olika öden illustrerar tur och otur. Tsutomu Yamaguchi föll under en kortare affärsresa till Hiroshima offer för amerikanarnas första atombomb riktad mot den japanska civilbefolkningen. Trots allvarliga skador lyckades han dagen därpå ta sig hem. Hem till Nagasaki. Att ha överlevt två atombomber kan förstås som ett exempel på att ha tur. Samtidigt är det en perfekt historia om otur. 

En annan man som haft tur är Edgar Mitchell. Som ung pojkscout i södra USA under 1940-talet kunde han bara drömma om att någon gång få gå på Månen. 1971 blev det just så. Han är därmed medlem av en ytterst exklusiv skara människor och skulle av många bedömas ha haft tur i detta. Men berättelsen om Edgar Mitchell tar inte slut på månen. 

På väg ut ur omloppsbana och på väg hem till jorden fylls Mitchells själ av något stort. Det är inte svårt att föreställa sig hur han sitter i sin lilla kapsel. Mörker. Månen i backspegeln och ett dämpat vemod över att resan snart är till ända. Han tittar ut genom de små fönstren. Noga med att inte förspilla en sekund. Noga med att insupa stundens alla nyanser. 

Att få beskåda den scen varpå mänskligheten utkämpar sina dramer och komedier sväva fritt i rymden får fjällen att falla från hans ögon. Plötsligt ser han det futila, det banala och det tarvliga i den mänskliga existensen. Han visste redan där och då att han måste göra något. Något måste göras. Han måste rädda mänskligheten från de destruktiva och ignoranta vanor den lagt sig till med. En så bedårande vacker himlakropp förtjänar bättre än alla dessa inskränkta politiker som med till synes manisk vilja söker leda mänskligheten längre och längre in i dödsskuggans dal. Många är de astronauter som redogjort för liknande upplevelser.

Mitchell blev salig på vad han såg. Han beskrev det själv i buddistiska termer, Savikalpa samādhi. Medvetandet separerar från egot. Man blir för en stund ett med Brahman, får kontakt med subjektet bakom skapelsen och själen uppnår andetillstånd. 

Mitchell anländer jorden med 45,3 kilo månstoff och en transformativ upplevelse i bagaget. Två år senare startar han The Institute of Noetic Sciences (IONS). Med en stark övertygelse om att de traditionella vetenskaperna inte lyckats beskriva verklighetens komplexitet försöker han  nu med hjälp av medvetandet som vetenskapligt verktyg skapa ordning. Det Grekiska “Noesis” betyder just en subjektiv förståelse eller inre visdom. Noetic Sciences är ett tvärvetenskapligt försök att inte bara kartlägga medvetandet utan också “expandera vår förståelse av verkligheten” där olika binära system i samexistens förutsätts utgöra det “mirakel” som i sin tur utgör verkligheten. 

Vid en påkostad anläggning i Kalifornien bedriver man en lång rad experiment inom bland annat klärvojans, medvetandets externa påverkbarhet och, inte minst, Healing. 

Man har ett omfattande bibliotek av drömbeskrivningar som sägs utgöra empiriskt underlag för att mäta det “kollektiva omedvetandet”. Man driver också en retreatanläggning. 

Det kollektiva medvetandet är en central del i det noetiska projektet. Det är med hjälp av detta vi tillsammans ska lösa global uppvärmning, svält och väpnade konflikter. Komma till rätta med den frustration Mitchell upplevde i sin rymdkapsel på väg hem från månen.

Mellan 1973 och 2009 var IONS bara ett av många holistiskt inriktade projekt i ett andra generationens hippieland. Sedan händer något. Många utifrån skulle nog beskriva det som tur. Thrillerförfattaren Dan Brown ger ut den hett efterlängtade boken The Lost symbol. Den tredje titeln om “symbologen” Robert Langdon och uppföljare till Da Vinci-koden från 2003. Här får IONS ett publikt uppsving som tycks ta dem på sängen. Institutet får en framträdande roll i berättelsen om Langdon och den förlorade symbolen. Uppståndelsen blir enorm. Trots detta lyckas man framgångsrikt utnyttja den publicitet boken genererar (en miljon sålda exemplar första försäljningsdagen). Plötsligt har man lokala representanter i 17 länder över hela jorden och däribland Sverige. Deepak Chopra – giganten inom New Age-rörelsen – ger sin välsignelse till verksamheten genom att figurera i IONS informationsmaterial.

Existerar mänskligt medvetande utanför hjärnan? Berättelsen om vilka vi är och vilka vi är kapabla att bli. Verklighetens sammanlänkade kvaliteter, den fantastiska potentialen i “Mind-body Healing” och mänsklig kreativitet. Sprituellt och intellektuellt vetande som en integrerad helhet. Finns det till och med ett inneboende släktskap mellan vetenskap och spiritualitet? Ämnen och frågeställningar man ägnat tid och kraft åt sedan 1973 och sedan 2009 med kraftigt ökat självförtroende. Man siktar nu på att upprätta ett “Global Wisdom Center” på sina marker i nordvästra Kalifornien.

Det tycks gå bra för IONS. Det tycks å andra sidan gå bra för holistiskt inriktade organisationer överhuvudtaget. Svenska Initiativ Samutveckling (IS) rönte en del uppmärksamhet under årets evenemang i Almedalen. Navid Modiris Sverige 3.0 är en annan besläktad organisation. Om IONS kan förstås som en sammanblandning av vetenskap och spiritualism måste IS förstås som en sammanblandning av politik och spiritualism. Retoriken känns igen även om medlen skiljer sig åt. När IONS säger “kollektivt medvetande” säger IS “kollektiv intelligens” och när IONS säger att vetenskapen inte lyckas fånga verklighetens komplexitet säger IS att politiken bär samma brister. 

Den svenska representanten för IONS är aktiv medlem i IS. Hen arrangerade och höll i helgen ett öppet möte i Österåkers kommun under den numer välbekanta rubriken “Varför skola?”. Förutom IS står även lokala politiker, Skolvåren och representanter för skolan bakom arrangemanget. 

Det ska bli högst intressant att följa utvecklingen i Österåkers kommun i allmänhet och hur kommunens skolor ska utvecklas i synnerhet. 

Dalheimers Hus, Majorna, Göteborg. Stadsdelsförvaltning, Daglig verksamhet, korttidsboende, bibliotek, restaurang och konferenslokal. Egentligen är det en krona på den kommunala förvaltningens hjässa. Det är ett möjligheternas hus. Det är ett monument över solidaritet, rationalitet och gemensam välfärd. Utanför står en för omgivningen närmast överdådig skulptur av Lars Stocks. “Vårdträdet/Den gamla Kastanjen” från 1991 besitter en arkaisk dimension som tycks förplikta med sin närvaro. Dalheimers Hus är en byggnad som är helt anpassad för alla typer av funktionshinder. 

Klockan är strax nio på torsdagsmorgonen. Samhällets äldre garde sitter i sina rullstolar utanför entrén. De bär vad som åtminstone liknar landstingskläder. De röker John Silver och umgås under tystnad. De möter min blick när jag går förbi och vidare in i foajén. 

Skjutdörrarna är utrustade med aluminiumplattor istället för de armerade glasrutor vi är vana vid. Antalet skyltar som förkunnar att entrén är rökfri är i sig parodiskt, men med tanke på dimman av John Silver och den allmänna stämningen där utanför snarare surrealistiskt. Det är den elfte september 2014 och jag ska på Skolvisions konvent om skolan. Jag ska vara publik i vad som ska visa sig vara ett välregisserat skådespel som innehåller allt man kan tänkas kräva av ett effektivt och fängslande drama. 

Efter att noga ha övervägt om en plats långt bak eller en plats långt fram är mest fördelaktigt avgör till slut nyckerna. Längst fram till vänster finner jag min stol. Till slut har alla funnit en plats. Nu återstår bara att vänta. Snart börjar det.  

Dagens konferencier heter Pamela Von Sabljar. Pamela är till yrket vägledare, inspiratör, föreläsare och författare. Hon driver DNG360°, ett “utbildningskoncept” som syftar till att utveckla ungdomars så kallade självledarskap. Under ledning av Pamela applåderar vi varandra för att vi kommit. Vi får veta att engagemang är A och O och att vi inte är på ett väckelsemöte. 

Konstpaus… 

“Detta är inte ett väckelsemöte”. Jag kommer aldrig att glömma de orden (Konstpausen var förresten inte min).  Pamela tycks känna ett behov att att förbereda oss inför vad som komma skall. Det vi ska få ta del av kräver att vi prepareras. Det räcker inte med ord. Suggestionens kraft uppstår i mellanrummen. Plötsligt är vi hejaklack för ett budskap vi saknar kännedom om. Vi vill ha mer utan att veta vad det är vi vill ha. “Är ni med på det publiken?!” skriker Pamela. “Jaaa!” ropar vi lydigt. Även om vårt första gensvar tycks kanalisera den omvittnade svenska återhållsamheten ska vi vad tiden lider komma i stämning. 

“Var öppna!”, “Lämna det du inte vill ha i dörren på vägen hem!”, “Är vi överens?!” “Jaaa!”. Nu dansar vi. Alla i lokalen står upp och dansar till housemusik. Det finns en DJ. “Hultsfredsfestivalskänsla!”, “Ge grannen en high-five!”. Pamela Von Sabljar är enormt framgångsrik i vad hon nu lägger all sin energi på. Trots den knivskarpa realismen som John Silver-dimman där utanför har att berätta om befinner vi oss i ett skolvisionärt kosmos där eldsjälarna står i perfekt konstellation med skådespelet. Pamela är solen. 

Pamela Von Sabljar glider skickligt mellan sin roll som konferencier och inspirationstalare. Det går inte att hitta gränsen mellan de två. 

Plötsligt ett ärligt och gripande tal av Anette Wahlgren. Tillsammans med sin livspartner och via sin stiftelse “The Conscious Freedom Foundation” är hon initiativtagare till Skolvision. Anette berättar om sin egna trasiga skolgång med omänskliga lärare och ett energiöverskott i kroppen som aldrig tycktes hitta sitt användningsområde. Anette ger ett högst genuint intryck. Det är efter den lätt hysteriska inledningen befriande trots en del trassel med ljudutrustningen. De flesta i skolans värld har naturligtvis någon gång blickat tillbaka på sin egen skolgång när de betraktar sin arbetsplats och sitt uppdrag. Så även jag. Men rätt snart blir uppdraget något annat. Något större än en terapeutisk backspegel. Här ges det en prominent roll som ligger till grund för hela dagen.

Efter kaffepaus applåderar vi enligt Pamelas instruktioner varandra för att ingen smög hem när chansen fanns. Från den här punkten finns inte längre några tvivel om vad skolvision är. Ett väckelsemöte. Vi har från start fått veta att idag är det med kroppen, hjärtat och själen vi måste lyssna och lära. Jag förstår det. Förmiddagskaffet är drucket och vad vi fram till nu mötts av i konferenslokalen är ett gripande livsöde, housemusik och en skrikande inspiratör. Då duger det inte att lära med annat än ett öppet hjärta.

Lou Rossling. Älskad talare, pedagog och författare. Hon berättar om Henke Larsson som bara hade bollar i huvudet under mattelektionerna. Hon berättar om Johnny som vägrade följa konventionerna under klassresan. Hon berättar om lärarsynder och nya perspektiv. Lou är en skicklig talare. Med medvetenhetenssmycket pendlande runt halsen får hon stora delar av salen att plocka fram näsdukspaketen. Hon lockar fram de mest  grundläggande omsorgsinstinkterna i publiken när hon med darr på rösten berättar om elever som inte blivit förstådda, inte mötts med kärlek och acceptans. Vill man veta mer kan man köpa någon av Lous böcker. Henke Larsson började i grundskolan 1978 och det är alltid skönt att gråta. Men är det någon i publiken som mellan snyftningarna reflekterar över vilken relevans de med humor framförda berättelserna har för dagens skola? Man får hoppas. “Men tänk”, säger Pamela från sidan av scenen, “Vad är det som krävs för att lärandet ska bli en plats där tårarna rinner?” Ja… säg det. “Det är ju en kärleksfull skola vi måste ha!”. Pamela är av den personliga uppfattningen att livet intet är värt om man inte mår bra. 

Pamela som i veckan lärt sig ett nytt begrepp intar åter scenen. “Digital Nomad”. Människor som helt lever på nätet. Och tänk! Tänk om vi vågar utmana oss själva här och nu. Tänk om vi skulle utmana ordet “skola”, tänk om vi skulle “skrota skolan”. Och plötsligt är sensommaren bakom de neddragna persiennerna snarare en annalkande vår. Tänk om skolan är död sedan länge och att eleverna i desperation försöker berätta detta för oss i tomma, långa och ekande korridorer.  Föreställ dig att du som lärare istället skriver ett nyhetsbrev i veckan. Från en strand i Bahamas! Tänk om det är att vara en lärare i framtiden. Vi måste träna våra modmuskler för att våga utmana. Kanske är det lite civil olydnad som krävs. Den där Björklund verkar man inte kunna lita på i alla fall…

“Är det någon i publiken som blir provocerad av den tanken?!”. Min avancerande migrän mildras av ett distinkt och ensamt “ja” efterföljt av några spridda, försiktiga. “Bra! det är alltid bättre att det händer något än inget alls” säger Pamela innan vi raskt går vidare i programmet. 

Det var med stor bedrövelse jag tidigare i år fick inse att Kommunikologen och “rörelsemannen” Torgny Steen lämnat skolvisions tårta av eldbesjälade skolvisionärer. Av många färgglada var han ändå den mest kulörta. Därmed blir min glädje stor när vi får möjlighet att göra en av hans helbrägdagörande rörelser. 

Under dagens gång får vi ofta ställa oss upp för att dansa eller utföra vissa rörelser. Men den här gången är avsändaren uttryckligen Torgny. Genom att massera med fingertopparna kring nyckelbenens mötespunkt och naveln samtidigt som vi andas hela vägen ner till könet stärker och främjar vi det visuella lärandet. Min bedrövelse är stor när det visar sig att en del människor känner något hända inombords när man gör rörelsen. Speciellt eftersom Mr. DJ satt på Lisa Gerrard och Hans Zimmers musik till filmen Gladiator i PA-systemet. Musik som på bekostnad av Enya har kommit att bli obligatorisk i den här typen av sammanhang. Där sitter jag och andas ner till könet till stämningsfull musik utan andra känslor än självförakt. Inget annat. Som tur är tycker runt 20 procent av publiken att något faktiskt hände. Pamela frågade. De är lyriska. En kvinna är så exalterad att hon snarare gör olika typer av ljud än att forma ord för att beskriva vad hon upplever.  “Ren och skär hjärnforskning” säger Pamela, lägger huvudet på sned och tar oss vidare till nästa programpunkt.

Upp på scen kommer Jonas Bygdesson (MyDreamNow), David Tivemark (föreläsare, konsult) och Christer Hellberg (egenföretagare). En sällsamt intetsägande paneldiskussion berör frågor som “Varför skola?” och framtidens eventualiteter. Drömmar, samverkan, självledarskap och förebilder. Segmentet känns improviserat och stelt. Ingen tycks trivas i situationen förutom Pamela. Man ställer sig dock frågan om det överhuvudtaget finns situationer som Pamela inte trivs i. “Baskunskaper är absolut viktiga men…”. Syntaxen känns delvis igen och nu är det åter dags för lite rörelser. För att öka höger hjärnhalvas “mottaglighet” bankar vi på våra egna kroppar. Sedan på varandras kroppar. Man får banka på grannens rumpa om man frågar först.

Innan den vegetariska lunchen ska David Tivemark få presentera sin affärsverksamhet och vilka grundvärderingar han utgår ifrån. Han utbildar bland annat i mingelkonstens och nätverkandets hemliga koder i en exklusiv trestegskurs där man bland annat får möjlighet att besöka Turning Torso. 

Tivermark strävar efter en floskelfri värld där vi lämnar det osunda fokuset på vänster hjärnhalva bakom oss. Vi behöver ta kål på Jante, hylla misslyckanden och jobba mycket mer med medkänsla. “Personlig utveckling” som inte är så värst personlig. Alla ska visst utvecklas till kreativa problemlösande individer som inte bangar för misslyckanden. Kreativa individer med medkänsla. Sir Ken Robinson, Gandhi och Martin Luther King fladdrar förbi på projektorduken. Etik skulle till exempel kunna vara ett övergripande ämne vari man placerar ämnena religion och historia. “Som ett förslag”, säger Tivermark. 

Mental träning ligger Tivermark varmt om hjärtat. “Det låter kanske flummigt tänker ni”, säger Tivermark, “men Mindfulness och meditation handlar egentligen bara om att andas”. Jag tar ett hastigt andetag och önskar att originalet, Torgny Steen, inte flyttat till Trosa. 

“Är det någon som vågar utmana sig själv?” tjoar Pamela medan hon tar sig upp på scenen igen. en kvinna längst fram får efter stöttning från sin kollega till slut upp en arm i luften. “Att utmana sig själv leder alltid till vinster! Här!, här får du min ljudbok.” Kvinnan är så lycklig att hon har svårt att sitta stilla. Samma kvinna vinner efter lunchen ett presentkort till ett värde av 3 750 kronor. För det får hon tillgång till en veckas läger på DNG360°. Lyckan känner inga gränser.

Jag hinner tänka många tankar under lunchens gång. Tar en cigarett och ringer en vän. Går på toaletten i slow motion. Går sedan in och sätter mig på min stol i konferenslokalen. Det är nästintill folktomt. Man dröjer sig kvar i lunchrestaurangen. John Steinberg kommer och sätter sig precis bakom mig och andas. Jag vågar inte titta annat än ner i mitt fyllda anteckningsblock. Här sitter jag en meter framför en man som jag inte lyckas placera in i den här miljön. De andra kompletterar ju varandra så perfekt inom ramen för vad Skolvision står för; Mindfulness, självledarskap och personlig utveckling… Efter Steinbergs mycket ofokuserade haltvimme på scen förstår jag det inte bättre. Steinberg hinner visserligen ge en välriktad känga mot New Public Management och Björklund. Men han är nervös, ofokuserad och avslutar med att läsa Taro Yashimas fantastiska barnbok “Crowboy”, skriven 1955. Jag kan inte skaka av mig känslan att Steinberg inte vill stå på den här scenen. 

Här går jag hem. Jag missar därmed en yogainstruktör och Micke Gunnarsson.

Jag vet inte exakt vad det är jag har varit med om. Jag vet dock att vi pendlat mellan anekdotisk inspiration och säljpitchar. Jag vet att skolvisionärerna delar en grunduppfattning om att vi behöver något nytt. Något som tar utgångspunkt i individen. Inte skolan. Individen. Det är en ny typ av människa som behövs. Med hjälp av personlig utveckling mot individuella drömmar ska vi nå en skola som talar till alla elever. En skola som inte släcker några stjärnor i ögon, låter “diamanten skina ur bröstet med sin unika slipning eller naturliga yta”. Kanske att vi gör det via korrespondensbrev skrivna på en strand i Bahamas. Kanske inte. Vi måste vara modiga. Vi får inte vara rädda. Detta är skolvisions väg framåt. 

Jag vill inte slå in på den vägen eftersom jag inte tror att varje barn har en unik talang som skolan omsorgsfullt behöver bevattna. Det finns en essentialism i den tankegången. Jag vill inte slå in på den eftersom jag inte tror att det är personlig utveckling skolvision egentligen vill ha. Jag tror att de vill ha en annan sorts personlig utveckling. Jag tror nämligen att den svenska grundskolan i grund och botten är lysande på personlig utveckling. Den saknar bara de yttre förutsättningarna. Jag tror inte att jag och skolvision är överens om vad kunskap är och vad man ska ha den till.

Istället bommar jag en John Silver i entrén och går ner till nians spårvagn och åker in till stan.

Det är på torget sanningar möter sanningar. Så har det alltid varit. Nästan. Diktaturens bröd är tystnaden. Demokratin festar på motsatsen. Kanterna på det enskilda slipas för att friktionsfritt möta det allmänna. På torget. Det är en förutsättningen för oss. När ursamhällen växer och byråkratiseras får retoriken inte växtvärk. Den växer i takt med oss. Den är oss. Den utvecklas med oss. Retoriken besjälas med ett eget språk. Retoriska eskapader ersätter enväldet, anarkin. Debatten föds. Ideologi! Underbara ideologi. När sanningar från inombords, sanningar från utombords möts… då ser vi bortom tryggheten; sanningen. “Du har fel!”, “Okej… jag hade fel.”, “Du har fel!”. Melodi. 

Någon vill ta detta ifrån oss. Tjuvar. Någon vill ta det som gör oss till oss och blanda det med sur mjölk. Grumligt, grynigt och osynligt vitt. Någon vill skapa robotar. För att sanningen skall våga krävs framkallningsvätska och fix.  Det fria språket. Inte mjölk. Förhandling mellan Syran och Basen, kopiering och galleri.

Varför gör ni såhär? Varför häller ni kontrastvätskan i Östersjön?

Med sin paroll “varför skola?” är Skolvåren ständigt där. I skoldebatten. På twitter. På ön. Parollen är en förrädiskt öppen fråga vars syfte kan anpassas efter situationen. Ena stunden ska den tolkas bokstavligt – bokstav för bokstav. Ibland som en invit till ett “samtal” om vad skola är för just dig. Aldrig oss. På Skolvårens hemsida står att läsa att frågeställning syftar till förändring. En vilja att förändra föregås ofta, men inte alltid, av en problemformulering. Skolvåren levererar ingen tydlig problemformulering. Vi vet att Skolvåren vill ha ett “hållbart lärande samhälle”, formulera en annan “berättelse”. Är då Skolvårens problemformulering just detta? Ett nytt samhälleligt narrativ? Att en organisation som säger sig vilja vara en katalysator för förändring av skolan inte kan konkretisera sin agenda… Det är oroande inte minst mot bakgrund av att Skolvåren under sin relativt korta levnadstid tillskansats sig en hel del makt. De vill att vi tar “ansvar” för “Det Goda Samtalet”. Inte bråka. Inte kivas. Men vem tar ansvar för alla frågor?  Vem tar ansvar för alla svar? Vem tar ansvar för all förvirring, all rök Skolvåren sprider över nejden?

Vi vet varför vi har en skola. Det har vi vetat länge. Detta lär sig generation efter generation. Kanske inte snabbt. Men nästan alltid i tid. Till sist skall sanningen segra. Till sist visar det sig för oss alla att skolans syfte är att vi skall förstå att skolan… att skolan är självklar för människor som vill uppleva frihet.

Tillsammans med andra har jag stått i mitten av en ganska timid höststorm av beskyllningar om “näthat”, “mobbing” och “personangrepp”. Vi försöker bara förstå.  “Samtalet” är visst bara till för den som har grepp om “det” och “goda” också. Vissa av oss är mer vindpinade än andra. Beskyllningarna tycks ha sin grund i att vi ifrågasätter, problematiserar och ställer kritiska frågor till Skolvåren. Vi har framställts som obstinata bråkstakar enbart ute efter att kivas, ställa till det och provocera. 

Så är inte fallet. Vi månar om skolan. Många av oss arbetar eller har arbetat i skolan och de flesta av oss har barn som går eller har gått i den. Vi är medborgare med ett högst naturligt och personligt intresse i produktionen och reproduktionen av kunskap. Vi månar om en “skola för alla” som sätter kunskap, bildning och den kritiska hållningen på piedestal, för demokratins skull. 

Först på djupare vatten klarnar bilden. Debatt är vad Skolvåren vill bekämpa. Debatten skall dö! I augusti ordnar Skolvåren baluns tillsammans med Initiativ Samutveckling. På Globala Gymnasiet i Stockholm samlas man tillsammans med internationella gäster under  parollen “varför skola?”. Man gör gemensam sak under Almedalsveckan. Lift Sweden! Man får visst EU-pengar. Initiativ Samutveckling är en i raden av sammanslutningar vars syften är att förändra det politiska klimatet, transformera det offentliga samtalet. Man utgår ifrån en transhumanistisk idégrund i syfte att lägga basen för en social evolution. “Det goda Samtalet” och “Lyckans Ekonomi”. Alla idéer är i sin själ goda. Alla sanningar är sanna. Gröt. 

Samtal är fantastiskt. Att tala är guld. “Det goda samtalet” är valfrihet berövad på sitt utbud. Retoriskt förtryck.  

De talas om ett nytt paradigm nere i kön på postkontoret. Det som kommer efter Demokrati. Postdemokrati. Ett samhälle som inte bara garanterar grundläggande välfärd. Högst upp på Samutvecklingens välfärdspyramid tronar “personlig utveckling”. Är initiativ Samutveckling en från gräsrotsnivå initierad arbetsmarknadsinsats i syfte att strukturellt subventionera coachingindustrin?

Låt mig vara. Jag vill inte bli personligt utvecklad. Jag vill utveckla mig själv med hjälp av mina socialt approprierade kunskaper. Precis så som jag gör nu. Här vid tangentbordet. Här är jag verkligt fri. Bara lägg av. Tack.