Författare: larsbjork

Ännu en hög med telegram på golvet innanför dörren. Kampen hade övergått i manisk trots. Agentens propåer om än det ena, än det andra engagemanget på Stockholms små tarvliga teatrar gav honom en metallisk smak i munnen och ett rus av ursinne. Vem fan var han att inkräkta? Gunnarsson kunde inte förstå och ville väl egentligen inte förstå. En gång i tiden var han ett hyllat namn inom den lilla, avantgardistiska grupp av teatermänniskor som spenderade minst ett par månader i Paris varje år. Agenten hade funnits vid hans sida hela tiden. Det radikala sinnet och de ursinniga anletsdragen hade gjort honom hett eftertraktad bland borgarklassens äventyrslystna döttrar. Han var bondsonen som åkt till storstaden för att hitta äventyret och funnit det.

Nu, ersatt av sprättar, hade han byggt sin isolation med omsorg. Det blev en del sprit och Gunnarsson tänkte ogärna på just det – han drack bara tystare. Moderns oroliga kroppsspråk den gången då Gunnarsson packat sina väskor och gått de fyra milen till den lilla tågstationen hade med åren blivit hans. Nu satt han i Gamla stan, i en lägenhet med utsikt in mot gården och tittade på svartmålade fönsterkupor och rappade väggar i orange och gult. Vinklarna där ute, tillsammans med det faktum att han befann sig i en slarvigt inredd vindsvåning, gjorde det nära nog omöjligt att urskilja mark. Med tiden blev hans bilder av gatorna, trottoarerna och gårdsplanens stenbeläggning suddiga. För honom var golvplankorna jordskorpan i det kosmos han ensam och ensamt härskade. Han greppade tag i högen av telegram, knycklade ihop dem var för sig till små bollar som om det vore en hederssak. Han öppnade det lilla fönstret och lät pappersbollarna rulla iväg i labyrinter av stuprännor. De rasslade tyst på väg ner i vad som för Gunnarsson var en okänd och ogenomtränglig underjord. När rasslet av agentens förolämpningar ebbat ut fylldes han av tillfredställelse. Ingen fick komma in i hans värld av plankor, tystnad och sprit.

Gunnarsson som brukade sova ruset av sig ända in på eftermiddagen väcktes en morgon i februari av ett ljud han aldrig hade hört förut. Han satte sig upp i sängen och försökte febrilt räkna ut vad det skulle kunna vara. Han visste att gatan där ner var trafikerad och att det nog skulle kunna hända att en taxichaufför förlorat kontrollen över fordonet i slasken och dimman. Men det måste ha varit något annat, det var som om ljudet kom ovanifrån snarare än nere ifrån gatan. Han reste sig upp och drog undan de stora, tunga vadmalsdukar som utgjorde sovrummets improviserade väggar. Han ryggade genast tillbaka och gjorde det i en sådan hast att han drämde den vänstra hälen i tältsängens ena gjutjärnsben. Med retlig smärta och en påträngande bakfylla stod han med sin improviserade sovrumsvägg i handen och spanade rakt ut i den fria luften. husfasaderna på andra sidan låg för Gunnarsson fria att beskåda. Golvet, väggarna och taket på ena halvan av hans dova kungarike hade lossnat och fallit till marken i ett enda stycke. Där stod han och tittade och det var först nu han insåg att det var februari.

Morgonens händelser hade förstås tvingat Gunnarsson att klä sig och ta sig ner på gatan. Där nere mötte han upprörda granndamer och allmän oreda. Allvarliga poliskonstaplar noterade fastighetsägarens uppgifter och konstaterade att ingen omkommit eller skadats. Någons katt var försvunnen och matleveranserna blev stående ute på trottoaren. Konstaplarna var föga intresserade av att inleda spaning och begav sig med hast. Gunnarsson som motvilligt och med stor möda hade tagit sig ut till trottoaren hade behövt klättra över den bråte som bara för en stund sedan var hans kök. Springpojkarna överlade med varandra. Gunnarsson behövde sitta ner och överlägga med sig själv. Han insåg direkt att han nu var att betrakta som hemlös och ville ogärna möta denna situation utan att först ha mött sig själv. Allra helst ville han ha en sup.

Han gick ner till Stortorget, beställde en grogg och satte sig längst in i ett hörn. Hans ägodelar av värde hade han på kroppen så att återvända till lägenheten var inte av särskilt stor vikt. Snarare övervägde han hur han så snabbt som möjligt skulle få möjlighet att bygga upp ett nytt kungarike av tystnad. Han var nära nog ensam på krogen där han satt, men personalens blickar upprörde honom. Allra helst ville han bli osynlig men i brist på den egenskapen var en mörk vindsvåning det näst bästa. Han tänkte febrilt, besinningslöst, och insåg till slut att han skulle behöva be om hjälp. Han var varken i mentalt stånd eller fysiskt skick att närma sig en potentiell hyresvärd. Han beställde en fjärde grogg och gjorde sig redo för promenaden till Blasieholmen där agenten delade kontor med ett gäng andra opportunister och fifflare.

Klockan var redan halv fem på eftermiddagen när han berusad, smutsig och orakad stod utanför porten med Nybrovikens kalla vindar i ryggen. Det var mörkt, fuktigt och kallt och han var rädd. Rädd för sig själv och rädd för världen. Han ville inte tala med världen men nu stod han till synes helt utan alternativ. Agent Wikander tog emot och bjöd på på en pinne. Gunnarsson fick berättat vad som skett och Wikander lyssnade under häpen tystnad. Gunnarsson som inte hade betalat hyra på flera år vägrade tanken på att han nu kanske skulle behöva arbeta för att få ihop till hyran. Det vore det största nederlaget. Wikander ordnade ett rum på Grand över natten och erbjöd ett kuvert med fickpengar. Han var glad över att Gunnarsson gett ifrån sig ett livstecken men bedrövad över omständigheterna. Han var i allt väsentligt en god man, fastsurrad i ett yrke som gjorde allt solkigt och ängsligt.

De hade gjort upp om att mötas i lobbyn följande dag. Det var en lördag men Wikander hade ringt sin hustru och redogjort för de särskilda omständigheterna. Gunnarssons värsta farhågor besannades nästan omedelbart. Wikander hade med sig telefonnummer till en hyresvärd och ett förtryckt rekommendationsbrev. Han försäkrade Gunnarsson om att lägenheten låg centralt och att hyran var överkomlig bara man såg till att jobba några månader om året. Det tog honom all tillgänglig kraft att motta Wikanders besked med besinning. Han hade redan noterat att Wikander hade med sig mer papper; ett manus. Det såg man på tjockleken och den slarvigt snörade ryggen. Wikander, som hade noterat Gunnarssons plågade blick när han strök med fingret över luntan, bytte tonläge och blev med ens agent Wikander. Som bortblåst var den omhändertagande melodin och den mjukt framåtlutande kroppshållningen. Han försäkrade Gunnarsson om att det var en mindre roll men av en sådan natur att ekonomin inte skulle bli lidande. Gunnarsson tog upp manuset och vägde det i händerna. Tyst läste han på framsidan på ett sätt som gjorde hans ogillande märkbart för alla i lokalen. Titeln var obegriplig och manusförfattarens namn var för honom okänt. I marginalen hade någon skrivit “Till F. Gunnarsson för rollen som Skalman” med slarvig skrivstil och han sjönk ner i läderfåtöljen, ner i sig själv.

Sir Winston Churchill var särskilt drucken denna afton men talet skulle ju hållas, så var det ju bara. Manuskriptet hade skrivits kvällen innan av en ung sprätt på utrikesministeriet och godkänts av Winston själv, en handfull timmar senare. Han torkade sig slarvigt runt munnen, tittade vilset ut bland de runda borden som pyntats med de finaste av mjölkproteiner i den diplomatiska grädda som gjorde London till vad London alltid varit: den politiska och ekonomiska Nollpunkten. Han stod på en slags scen som placerade honom snudd på en manshöjd över golvet. kristallkronorna och den ambitiöst bonade fiskbensparketten stod i förbund med varandra, samtidigt som de röda sammetsgardinerna översåg förbundets anständighet. Det luktade svett, cigarr, och tonic.

Här följer talet så som det blev sagt, inte som det skrevs.

“Min damer… herrar… och excellenser,

Många av oss undrar kanske om Micke Gunarsson utgör en svaghet i våra relationer med tyskarna, italienarna och, i förlängningen, ryssen. Det är, vill jag tillstå, en särskilt begåvad fråga. Den utgör i själva verket den mest pressande frågan för varje enskild man som vill låta sig ledas av den store strategen Sun Tzus välkända visdomsord: “känn din fiende”.

När vi nu etablerat att karln utgör en svaghet undrar ni kanske: vem är han och hur ser den jordmån ut, varur han grott? Nå, låt mig då slutligen besvara dessa frågor så att vi i morgon kan framlägga nya och djärva planer för ett fredens Europa, fortsatt framgång i provinserna och – om mina damer ursäktar – transatlantisk ömsesidighet.

Tillåt mig dock en precisering innan vi anländer pudelns kärna. Det är för mig främmande att tala om något annat än varumärket som sådant. Den läckande mannen av kött och blod är helt enkelt inte av intresse för oss i denna församling. Samtidigt, min damer och herrar, är det inte heller till någon fördel att borttränga det faktum att Micke Gunarsson, likt oss alla, har en kropp som läcker svett, sårvätska, urin, avföring, blod, snor, sperma och saliv.

Vi har alltså med ett varumärke att göra. En situation där gränsen mellan det privata och det professionella suddats ut. Ja, ni här i publiken, ni med diplomatiska uppdrag, vet förstås precis vad jag i det här avseendet talar om.

Och kanske är det redan här vi finner skälet till att det utbildnings-industriella komplexet ser det lönt att hålla karln ekonomiskt flytande… Han utgör själva sinnebilden av den framgångsrika människan av idag. Han är mysig, han dricker te, han har återbrukade möbler i hemmet och egen youtube-kanal. Han är en mycket folklig tolkning av den dryga IT-entreprenörens stereotypiska särdrag. I så mån utgör han, i egenskap av ett illa underbyggt löfte om att alla en dag kan fakturera för att skriva av sig lite på Facebook, ett utmärkt skyltfönster för en ideologi, en antropologi, som för närvarande härskar besinningslöst. Han är ett varumärke med mänsklig framtoning, en galjonsfigur med tok-roliga t-shirts i entreprenörernas tidevarv. Han är varan och manualen på samma gång.

Varumärket Gunnarssons budskap är simpelt men samtidigt mycket slugt. Informationsteknologins inspirerande framsteg, anmäler karln, har gjort allt gammalt överflödigt. Världen är så till gränsen full av nya sköna saker! Nu gäller helt nya förutsättningar vilka på intet vis tagit intryck av det förgångna. Nu är vi befriade, om vi bara sträcker ut handen och låter oss ledas – genom att leda oss själva. Där inne ska vi, var och en för sig, finna den digitaliserade kärleken.

Det enkla sakförhållandet att historien är fylld av olika former av klassbaserad förtryckarmentalitet, vilka ständigt avger ekon i vår tids klassanordningar, torde dock ge utrymme för reflektion. Ett utrymme varumärket olyckligt nog fyller med annat. Förmodligen starkt medveten om att de enklaste sättet att upprätthålla nuet, och de klassrelationer som kännetecknar detta nu, är att kontinuerligt återskapa samtiden med hjälp av ett enögt fokus på ett abstrakt framtidsbegrepp. Den elit som lyckas lägga beslag på framtiden har i sanning vunnit världsherraväldet. 

Hans mecenater är förstås mycket intresserade av att människor inte betungar sig med den typen av tankemässiga övningar. Nej den nya ekonomin, den John Howkins kallat “den kreativa ekonomin”, lever på tankar som till sitt väsen kännetecknas av nyhetens estetik. 

Den kreativa ekonomin, eller kunskapssamhället som det också har kommit att kallas, lägger beslag på människors tankar och idéer istället för deras muskelfibrer. Då gäller det att människor tänker effektivt – och undviker smutsiga tankar. “Die Growth Mindset … ist das Opium des Volkes”. Industriarbetarna krävde bröd och Gud, informationsålderns proletärer kräver Ritalin och affirmationer. 

Mina damer… herrar… och excellenser. Fyll varumärkets kretskort med meningslöst brus. 

Tack, god natt och god save the queen.”

INT. ARBETSRUM PÅ SVENSK SKOLA –– SEN EFTERMIDDAG

• Anna: [med lika delar oro och engagemang i rösten] Vad ska vi göra med Rigmor? Hon verkar varken trivas eller lära sig något här i skolan. Jag blir riktigt orolig.

• Klas: [med spelad auktoritet, vilken egentligen bara speglar hans lycka över att inte vara direkt ansvarig för fallet “Rigmor”] Vad tänker du spontant kunde göra skillnad för Rigmor?

• Anna: [lätt uppgiven med blicken fallande mot anteckningarna på bordet] Jag vet inte riktigt… Det är svårt att riktigt nå fram.

• Klas: [med en röst som försöker förmedla gudomlig vishet] Jag tror [konstpaus] att vi måste se till helheten.

• Anna: [tappar bort sig med blicken och ser för sitt inre tusen vackra stränder, snötäckta berg som sträcker sig mot himlen, påfåglar på en vietnamesisk landsväg, rostig taggtråd på den Uzbekiska stäppen, en levnadsglad man som tappat sina mynt på butikens blankpolerade golv någonstans i östra Turkiet, palmer som långsamt rör sig med vinden, en skogsslänt i Kanada, en avställd timmerlastare i Jämtland, en ung sydafrikansk man vars leende avslöjar hans nervositet och förväntan på väg till en anställningsintervju, en mopedolycka i Caracas, en elefant som dricker ur en snart uttorkad flodbädd, flamingor som i oändligt stora flockar söker en plats för nattvila, arbetslösa män i Venezuela som spelar kort på en gammal trälåda, en tibetansk man som gör morgontoalett, en pojke i en skamvrå, ett äldre par som skördar sitt citronträd, gaseller i flykt, en finsk mamma som läser saga, en modbruten ung man i den amerikanska södern som förlorat sin pappa till spriten och sin mamma till baptismen, en gråsugga som envetet söker sitt okända mål, myggsvärmar som gör världen suddig och skimrande på en och samma gång, barn som leker vid ett vattenfall, ett träd som är nästan tusen år gammalt, två barn i en zinkbalja vars hår aldrig blir riktigt rent, sexton gråsparvar som aldrig får nog, en i ensamheten till gränsen driven socitetsherre som naivt försöker rädda dagen med ännu en Fernet, telefonledningar i Polen, en amatörteater i Oslo vars turnébuss har fått punktering, en död kamel vid Sinai bergs sluttningar, en förskolelärare som samlat sin barngrupp för att titta på årets första nyckelpiga, molnformationer som tycks berätta om tusen år av liv och död bara man tittar tillräckligt länge, en ung kvinna på Kolahalvön som drömmer om att få dansa på de stora scenerna, en vindpinad tall på Skagen, en medelåldersman som oväntat lovat att storhandla men väl på stormarknaden inser att hans bristande engagemang gjort honom till en belastning för hustrun, en soluppgång mellan bergen i Nepal, en mormor som inte får träffa sina barnbarn, galaxer i ett oändligt kallt rum vars väggar alltid sviker, en blomma som slår ut i tropikerna, en traditionstyngd romans i Anderna, en fiskmås som flyger högre än någonsin tidigare, en runsten som ingen sett på tusen år, en man som hostar blod men vägrar se på sitt arbete i mineralgruvan som något annat än ett hopp om att hans sju barn ska få ett lite bättre liv, en groda som klarade sig över vägen, en ung och förälskad man som äntligen vågade fråga och ett barn i Kuala Lumpur som äntligen får träffa sin storebror] Vad menar du?

Nu har jag tänkt på det här en stund. Jag känner till att “särbegåvning” är ett relativt nytt begrepp i Sverige. Jag känner till att det är ett begrepp som fått utstå en del kritik och ett visst mått av förlöjligande. Många ser kanske kritiken som ett utslag av “jante”; att själva ordet i sig inte passar in en svensk kontext präglad att måttlighet. Många ser kanske förlöjligandet som ett kvitto på att Svensken saknar språkliga verktyg vad gäller exceptionella människor. Det är inte omöjligt att de har rätt.

Mina invändningar vad gäller särbegåvning kommer inte i detalj att avhandlas här. En diskussion om detta pågår redan mellan människor som är betydligt mer insatta i frågan än vad jag är. Det kan dock vara värt veta att min generella hållning i frågan är att Människor, i förhållande till varandra, är mycket olika men också mycket lika. En slags paradox som saknar det paradoxala inslaget. För några av oss tycks det svårt att nå fram till de som till sitt antal verkar utgöra det stora flertalet – de normala. Vilka som finner sig begränsade av dessa svårigheter är naturligtvis avhängigt den för stunden och sammanhanget rådande bilden av det normala och den ideala människan. Under den tid som vi delar med våra barnbarns barn och våra föräldrars föräldrars föräldrar har vi med stor framgång identifierat regelbundenheter i dessa svårigheter. Vi har givit dessa regelbundenheter namn och utvecklat olika medicinska och terapeutiska praktiker för att mildra, bota eller anpassa.

Under samma tidsperiod har människor rört sig från jordbruket, mot städerna, i hopp om att bli anställda på fabriken och kunna dra nytta av välfärdsdemokratin. Anställningsbarhet kom därmed att bli av intresse inte bara för den enskilda individen, utan även för politiken. En hög sysselsättningsgrad är gott för ekonomin och en effektiv modell för social-hygieniska interventioner. Vi har också hunnit påbörja nedmonteringen av dessa fabriker och utropat övergången till en digitaliserad och kunskapsintensiv marknadsdemokrati.

I takt med dessa omställningar i produktionen har vi fyllt begreppet “anställningsbarhet” med olika innehåll. Under många år var “kvalifikationer” det som skiljde den anställningsbara från den icke anställningsbara människan. Kvalifikationer stod den till buds som ansågs duglig för kvalifikation – eller var av rätt börd. Kvalifikationer kunde man framför allt få sig till dels av den som redan var kvalificerad. Nuförtiden är det “kompetens” som fyller samma språkliga funktion. Den centrala skillnaden mellan dessa två begrepp är att det senare även innefattar attityder och benägenhet. Att vara kompetent är alltså inte bara att kunna, utan också att i någon kapacitet vara villig. En ansvarsförskjutning från stat och näringsliv, till den enskilda individen. Med den här delvis nya innebörden av “anställningsbarhet” växte intresset för människors emotionella dispositioner betänkligt. Vi har bland annat sett det i skolans arbete med livskunskap och Socio-emotionell Träning (SET). Vi har också sett det i en mer kommersiell utformning där positiva och produktiva personlighetsdrag kan odlas genom självhjälpslitteratur, coachning och affirmationer skrivna över exotiska landskapsfotografier och tidstypiska stilleben. Lite slängigt kan man säga att Human Potential-rörelsen bjudits in den värme som Human Resource-avdelningarna lyckas alstra. Det är kanske även i det här ljuset vi kan förstå övergången från ordnande management till inspirerande ledarskap (och i förlängningen “självledarskap”) som dominerande filosofi inom såväl privat som offentlig sektor.

Föräldern bär som en konsekvens ett stort ansvar för att barnet inte bara ska lära sig hur man stavar och räknar, utan också utveckla en benägenhet att vara produktiv på en entreprenöriellt utformad arbetsmarknad. Projektanställningar, öppna kontorslandskap och individuella utvecklingsplaner. När föräldern ställs inför denna självförverkligandets hegemoni är det förstås inte långt borta att så tidigt som möjligt engagera sig å barnets vägnar. Elitsatsningar inom idrotten, strategiska skolval och barnprogram som sägs träna barn i kreativitet, problemlösningsförmåga och att ta sitt personliga ansvar. Kunskap om att föräldrars utbildningsgrad och antal böcker i hemmet har visat sig vara viktiga faktorer för barnets framtida utsikter på arbetsmarknaden, vilket ytterligare legitimerar detta engagemang och ansvarstagande. Den uppsättning av symboliska kapitalformer som står barnet till buds bör så tidigt som möjligt förädlas och paketeras som humankapital. Föräldern kan dessutom dokumentera arbetet med hjälp av sociala medier och på så vis förstärka engagemangets normalitet. Att så tidigt som möjligt börja upprätta barnets CV och bifoga barnets psykologiska profil framträder härvidlag som en rimlig åtgärd.

Man måste inte måla allt i de mörkaste nyanser. Vi vill ordna varandra i tabeller och sortera, vi vill individualisera misslyckanden och dålig arbetsmiljö. Men vi vill också nå fram till varandra. Berätta för varandra vad som framträder för oss som fult och vad som framträder för oss som vackert. Att i det här ljuset ändå skoja så som jag gjorde framstår kanske inte som en helt oproblematisk övning. Jag har blivit påmind om detta av föräldrar som låter mig veta att erkännandet av deras barn som särskilt begåvade varit en livräddare. Med dem känner jag delaktighet. Vad jag tyckte mig göra var blott att sätta samman morgontidningens redovisning av typiska drag hos särbegåvade barn – publicerade som en guide för moderna och engagerade föräldrar – med den mediala diskussion om vårdnadshavare som ställer orimliga krav på lärares uppmärksamhet. Jag insinuerade därmed att det bland annat är den här typen av medialt stoff – och den kulturella, ekonomiska och politiska logik som stoffet vilar på – som står att skylla för upplösningen av läraryrkets status. Diskussionen om vad som gör dig annorlunda måste emellertid alltid innefatta en känslighet för den ekonomiska politiken. Det var en relativt enkelt tagen poäng, men den saknar förstås inte allvar.

Med snudd på pinsamt stor entusiasm har jag följt rapportering kring den tre år gamla artikeln om hästar och pedagogik som under den senaste veckan präglat sociala medier. Artikeln, författad av Erica Höglund, är något så enastående tokigt som en “post-humanistisk” utsvävning kring de “pedagogiska” “dimensionerna” i “mellanrummet” mellan “häst” och “människa”. Först hästar. Sedan, som om det inte vore nog med hästar: pedagogik. En disciplin som vi ju gång på gång konstaterat är vetenskapens svar på särskilt illa levererad byalags-revy. Det räcker ju att med förbundna ögon slå i valfri PISA-rapport för att nå ett så skrattretande självklart konstaterande. Det hela är så lustigt att man lätt hade kunnat glömma bort vilket enormt hot dessa pomo-perversioner, trots allt, utgör mot den på stora runda studsmattor med blå skyddsvall vilande svenska liberala demokratin och blods-besläktade humanismen. I rapporteringen har man (det rör sig framför allt om män) på mycket goda grunder ondgjort sig över detta intellektuella haveri, detta monument över det nobla tänkandets förruttnelse. Trösterikt för oss vars intellektuella slöhet initialt begränsade analysen till skrattets vulgära kännetecken.

Post-humanismen, som vi alla vet, är en mörk och illasinnad konspiration stöpt i så tramsiga saker som kontinental filosofi och något så urbota jäkla korkat som schizo-analys. Post-humanismens tillskyndare delar ett enda syfte vilket är att förstöra och smutsa ner. Post-humanismen vänder sig mot det postulat som ingen tänkande människa någonsin kan ha anledning att ifrågasätta: allt kretsar kring människan. Hur kan man ens komma på något så fruktansvärt fånigt och dumt? Det är väl för varje tänkande människa alldeles uppenbart att de objekt denne faktiskt tänker på är där, utanför människan; åt alla håll. Då bara måste ju postulatet “allt kretsar kring människan” vara den självklara utgångspunkten för alla följande kunskapsanspråk. Människan! Det är ju självklart! 

Någon som verkligen fattat detta är Petter Bergner, ledarskribent på ÖP (en mig närstående person informerar om att publikationen är förnufts-högerns sista bastion i ett till uttolkningar av Manuel DeLanda förlorat Jämtland). Bergner, uppenbarligen en man välbekant med sin egna centrala position, tar hästen vid hornen – eller ja. Bergner sadlar upp och sablar ner Erica Höglunds text med den finess och det djup som anstår en man som tidigare gett sig ut på “…spaning efter framtidens pragmatiska Centerparti” (9/3 2017) och då, får vi anta, även framgångsrikt lyckades överlista den aktuella litterära referensen som annars, om Bergners briljans varit ett påhitt, bara skulle kunna ge vid handen att Centerpartiets tid ofrånkomligen har flytt. Heja!

Under rubriken “Forskaren som gjorde ett hästjobb” (2/4 2017) pekar Bergner ut de pinsamheter som präglar Höglunds text och uppmanar pedagogiken som helhet att kamma sig och skaffa ett jobb. Han reser den blå skyddsvall som länge behövts mellan oss förnuftiga människor och de språkligt invända pomo-akademikerna på våra pedagogiska institutioner. Inspirerande att en intellektuell gigant, vanligtvis så upptagen av att spana efter Centerpartiet, även finner tid att anmäla sin vilja att spana efter pedagogikens framtid på ett så generöst och klarsynt vis som här är fallet. Bergner tar härvidlag, kan vi verkligen konstatera, bladet från munnen, slänger det i bostadsrättsföreningens “crowd-sourcade” kompost och talar med bönder på bönders vis. Jag, blott en skrattande bonde, har svårt att med ord beskriva hur befriande det är att ta del av Bergners fortsatta läsning av artikeln. Den lämnar honom visserligen oförstående inför innehållet men – nu kommer crescendot i denna förnuftets symfoni – liknar ändå Erica Höglunds språk vid fikonspråket! Igenkänningsfaktor! Det är ju så lustigt gjort av Bergner! För det är ju inte det att pedagogiken måste vara samhället till nytta (hur skulle den någonsin kunna vara det!). Det är ju kvaliteten som är hästens kärna! Slam dunk da-funk, Bergner! Applåderna ekar över Storsjöns isar.

Det hela påminner om nu nästan helt bortglömda dissident Tanja Bergkvist och hennes kortvariga eskapader i något slags dunkelt medialjus. Hon som för några år sedan sprang runt med Avpixlats begåvningsreserv och blåste frejdigt i en plasttrumpet för att, som det verkade, skrämma bort förvirrade genusvetare från fakultetskorridorerna. Det är, på det hela taget, lyckligt att vi har dessa klarsynta och skärpta medmänniskor i våra led. Annars vore vi som människor för evigt förlorade i mellanrummet mellan själva studsdelen av studsmattan och dess blå skyddsvall.

Årets bästa släpp. Osorterat. Lyssna på spotify om du vill.

Aluk Todolo – Voix
Bossk – Audio Noir
Newmoon – Space
The Warlocks – Songs from the Pale Eclipse
Oranssi Pazuzu – Värähtelijä
Muscle and Marrow – Love
A Dead Forest Index – In All That Drifts from Summit Down
Creative Adult – Fear of Life
MONEY – Suicide Songs
Heaters – Baptistina
Emma Ruth Rundle – Marked for Death
Eola – Dang
Hollow Sunshine – Bible Sea
Esben and the Witch – Older Terrors
Planning For Burial – Quietly
Weyes Blood – Front Row Seat To Earth
The Brian Jonestown Massacre – Third World Pyramid
The Body – No One Deserves Happiness
Naxatras – II
CULT OF DOM KELLER – Goodbye to the Light
Ulver – ATGCLVLSSCAP
Our Solar System – In Time
The Frozen Borderline – Sadness as a Gift
True Widow – AVVOLGERE
Wrekmeister Harmonies – Light Falls