Nu har jag tänkt på det här en stund. Jag känner till att “särbegåvning” är ett relativt nytt begrepp i Sverige. Jag känner till att det är ett begrepp som fått utstå en del kritik och ett visst mått av förlöjligande. Många ser kanske kritiken som ett utslag av “jante”; att själva ordet i sig inte passar in en svensk kontext präglad att måttlighet. Många ser kanske förlöjligandet som ett kvitto på att Svensken saknar språkliga verktyg vad gäller exceptionella människor. Det är inte omöjligt att de har rätt.
Mina invändningar vad gäller särbegåvning kommer inte i detalj att avhandlas här. En diskussion om detta pågår redan mellan människor som är betydligt mer insatta i frågan än vad jag är. Det kan dock vara värt veta att min generella hållning i frågan är att Människor, i förhållande till varandra, är mycket olika men också mycket lika. En slags paradox som saknar det paradoxala inslaget. För några av oss tycks det svårt att nå fram till de som till sitt antal verkar utgöra det stora flertalet – de normala. Vilka som finner sig begränsade av dessa svårigheter är naturligtvis avhängigt den för stunden och sammanhanget rådande bilden av det normala och den ideala människan. Under den tid som vi delar med våra barnbarns barn och våra föräldrars föräldrars föräldrar har vi med stor framgång identifierat regelbundenheter i dessa svårigheter. Vi har givit dessa regelbundenheter namn och utvecklat olika medicinska och terapeutiska praktiker för att mildra, bota eller anpassa.
Under samma tidsperiod har människor rört sig från jordbruket, mot städerna, i hopp om att bli anställda på fabriken och kunna dra nytta av välfärdsdemokratin. Anställningsbarhet kom därmed att bli av intresse inte bara för den enskilda individen, utan även för politiken. En hög sysselsättningsgrad är gott för ekonomin och en effektiv modell för social-hygieniska interventioner. Vi har också hunnit påbörja nedmonteringen av dessa fabriker och utropat övergången till en digitaliserad och kunskapsintensiv marknadsdemokrati.
I takt med dessa omställningar i produktionen har vi fyllt begreppet “anställningsbarhet” med olika innehåll. Under många år var “kvalifikationer” det som skiljde den anställningsbara från den icke anställningsbara människan. Kvalifikationer stod den till buds som ansågs duglig för kvalifikation – eller var av rätt börd. Kvalifikationer kunde man framför allt få sig till dels av den som redan var kvalificerad. Nuförtiden är det “kompetens” som fyller samma språkliga funktion. Den centrala skillnaden mellan dessa två begrepp är att det senare även innefattar attityder och benägenhet. Att vara kompetent är alltså inte bara att kunna, utan också att i någon kapacitet vara villig. En ansvarsförskjutning från stat och näringsliv, till den enskilda individen. Med den här delvis nya innebörden av “anställningsbarhet” växte intresset för människors emotionella dispositioner betänkligt. Vi har bland annat sett det i skolans arbete med livskunskap och Socio-emotionell Träning (SET). Vi har också sett det i en mer kommersiell utformning där positiva och produktiva personlighetsdrag kan odlas genom självhjälpslitteratur, coachning och affirmationer skrivna över exotiska landskapsfotografier och tidstypiska stilleben. Lite slängigt kan man säga att Human Potential-rörelsen bjudits in den värme som Human Resource-avdelningarna lyckas alstra. Det är kanske även i det här ljuset vi kan förstå övergången från ordnande management till inspirerande ledarskap (och i förlängningen “självledarskap”) som dominerande filosofi inom såväl privat som offentlig sektor.
Föräldern bär som en konsekvens ett stort ansvar för att barnet inte bara ska lära sig hur man stavar och räknar, utan också utveckla en benägenhet att vara produktiv på en entreprenöriellt utformad arbetsmarknad. Projektanställningar, öppna kontorslandskap och individuella utvecklingsplaner. När föräldern ställs inför denna självförverkligandets hegemoni är det förstås inte långt borta att så tidigt som möjligt engagera sig å barnets vägnar. Elitsatsningar inom idrotten, strategiska skolval och barnprogram som sägs träna barn i kreativitet, problemlösningsförmåga och att ta sitt personliga ansvar. Kunskap om att föräldrars utbildningsgrad och antal böcker i hemmet har visat sig vara viktiga faktorer för barnets framtida utsikter på arbetsmarknaden, vilket ytterligare legitimerar detta engagemang och ansvarstagande. Den uppsättning av symboliska kapitalformer som står barnet till buds bör så tidigt som möjligt förädlas och paketeras som humankapital. Föräldern kan dessutom dokumentera arbetet med hjälp av sociala medier och på så vis förstärka engagemangets normalitet. Att så tidigt som möjligt börja upprätta barnets CV och bifoga barnets psykologiska profil framträder härvidlag som en rimlig åtgärd.
Man måste inte måla allt i de mörkaste nyanser. Vi vill ordna varandra i tabeller och sortera, vi vill individualisera misslyckanden och dålig arbetsmiljö. Men vi vill också nå fram till varandra. Berätta för varandra vad som framträder för oss som fult och vad som framträder för oss som vackert. Att i det här ljuset ändå skoja så som jag gjorde framstår kanske inte som en helt oproblematisk övning. Jag har blivit påmind om detta av föräldrar som låter mig veta att erkännandet av deras barn som särskilt begåvade varit en livräddare. Med dem känner jag delaktighet. Vad jag tyckte mig göra var blott att sätta samman morgontidningens redovisning av typiska drag hos särbegåvade barn – publicerade som en guide för moderna och engagerade föräldrar – med den mediala diskussion om vårdnadshavare som ställer orimliga krav på lärares uppmärksamhet. Jag insinuerade därmed att det bland annat är den här typen av medialt stoff – och den kulturella, ekonomiska och politiska logik som stoffet vilar på – som står att skylla för upplösningen av läraryrkets status. Diskussionen om vad som gör dig annorlunda måste emellertid alltid innefatta en känslighet för den ekonomiska politiken. Det var en relativt enkelt tagen poäng, men den saknar förstås inte allvar.
Lämna ett svar