Sir Winston Churchill var särskilt drucken denna afton men talet skulle ju hållas, så var det ju bara. Manuskriptet hade skrivits kvällen innan av en ung sprätt på utrikesministeriet och godkänts av Winston själv, en handfull timmar senare. Han torkade sig slarvigt runt munnen, tittade vilset ut bland de runda borden som pyntats med de finaste av mjölkproteiner i den diplomatiska grädda som gjorde London till vad London alltid varit: den politiska och ekonomiska Nollpunkten. Han stod på en slags scen som placerade honom snudd på en manshöjd över golvet. kristallkronorna och den ambitiöst bonade fiskbensparketten stod i förbund med varandra, samtidigt som de röda sammetsgardinerna översåg förbundets anständighet. Det luktade svett, cigarr, och tonic.
Här följer talet så som det blev sagt, inte som det skrevs.
“Min damer… herrar… och excellenser,
Många av oss undrar kanske om Micke Gunarsson utgör en svaghet i våra relationer med tyskarna, italienarna och, i förlängningen, ryssen. Det är, vill jag tillstå, en särskilt begåvad fråga. Den utgör i själva verket den mest pressande frågan för varje enskild man som vill låta sig ledas av den store strategen Sun Tzus välkända visdomsord: “känn din fiende”.
När vi nu etablerat att karln utgör en svaghet undrar ni kanske: vem är han och hur ser den jordmån ut, varur han grott? Nå, låt mig då slutligen besvara dessa frågor så att vi i morgon kan framlägga nya och djärva planer för ett fredens Europa, fortsatt framgång i provinserna och – om mina damer ursäktar – transatlantisk ömsesidighet.
Tillåt mig dock en precisering innan vi anländer pudelns kärna. Det är för mig främmande att tala om något annat än varumärket som sådant. Den läckande mannen av kött och blod är helt enkelt inte av intresse för oss i denna församling. Samtidigt, min damer och herrar, är det inte heller till någon fördel att borttränga det faktum att Micke Gunarsson, likt oss alla, har en kropp som läcker svett, sårvätska, urin, avföring, blod, snor, sperma och saliv.
Vi har alltså med ett varumärke att göra. En situation där gränsen mellan det privata och det professionella suddats ut. Ja, ni här i publiken, ni med diplomatiska uppdrag, vet förstås precis vad jag i det här avseendet talar om.
Och kanske är det redan här vi finner skälet till att det utbildnings-industriella komplexet ser det lönt att hålla karln ekonomiskt flytande… Han utgör själva sinnebilden av den framgångsrika människan av idag. Han är mysig, han dricker te, han har återbrukade möbler i hemmet och egen youtube-kanal. Han är en mycket folklig tolkning av den dryga IT-entreprenörens stereotypiska särdrag. I så mån utgör han, i egenskap av ett illa underbyggt löfte om att alla en dag kan fakturera för att skriva av sig lite på Facebook, ett utmärkt skyltfönster för en ideologi, en antropologi, som för närvarande härskar besinningslöst. Han är ett varumärke med mänsklig framtoning, en galjonsfigur med tok-roliga t-shirts i entreprenörernas tidevarv. Han är varan och manualen på samma gång.
Varumärket Gunnarssons budskap är simpelt men samtidigt mycket slugt. Informationsteknologins inspirerande framsteg, anmäler karln, har gjort allt gammalt överflödigt. Världen är så till gränsen full av nya sköna saker! Nu gäller helt nya förutsättningar vilka på intet vis tagit intryck av det förgångna. Nu är vi befriade, om vi bara sträcker ut handen och låter oss ledas – genom att leda oss själva. Där inne ska vi, var och en för sig, finna den digitaliserade kärleken.
Det enkla sakförhållandet att historien är fylld av olika former av klassbaserad förtryckarmentalitet, vilka ständigt avger ekon i vår tids klassanordningar, torde dock ge utrymme för reflektion. Ett utrymme varumärket olyckligt nog fyller med annat. Förmodligen starkt medveten om att de enklaste sättet att upprätthålla nuet, och de klassrelationer som kännetecknar detta nu, är att kontinuerligt återskapa samtiden med hjälp av ett enögt fokus på ett abstrakt framtidsbegrepp. Den elit som lyckas lägga beslag på framtiden har i sanning vunnit världsherraväldet.
Hans mecenater är förstås mycket intresserade av att människor inte betungar sig med den typen av tankemässiga övningar. Nej den nya ekonomin, den John Howkins kallat “den kreativa ekonomin”, lever på tankar som till sitt väsen kännetecknas av nyhetens estetik.
Den kreativa ekonomin, eller kunskapssamhället som det också har kommit att kallas, lägger beslag på människors tankar och idéer istället för deras muskelfibrer. Då gäller det att människor tänker effektivt – och undviker smutsiga tankar. “Die Growth Mindset … ist das Opium des Volkes”. Industriarbetarna krävde bröd och Gud, informationsålderns proletärer kräver Ritalin och affirmationer.
Mina damer… herrar… och excellenser. Fyll varumärkets kretskort med meningslöst brus.
Tack, god natt och god save the queen.”
Lämna ett svar