Den store fältherren Sclavus Van Voorjaar gavs aldrig chansen att ta emot Viktoriakorset. Hans död var lika ärofylld som plötslig. Hans roll i slaget om skolan ekar dock i evigheten. För att förstå hur vår tids främste strateg på slagfältet faktiskt sorterade sina tankar har militär- och läroplanshistoriker noga och outtröttligt analyserat hans anteckningar, korrespondens, dagböcker och de nedtecknade vittnesmål som finns bevarade från den tid då Sclavus Van Voorjaar – tillsammans med sina mannar – förseglade klassrumspraktikens öde och förpassade sina blodsvurna fiender till Styx stränder och Charons omsorg.
Inledningsvis måste sägas att hans strategiska sinne överskrider alla möjligheter till en rättvisande representation i textens form. Vårt försök att blottlägga denna mytomspunna period blir här på sin höjd fragmentariskt och i slutändan otillfredsställande. Men med det varma minnet av Sclavus Var Voorjaars ethos i våra hjärtan låter vi oss inte nedslås av formalismens andefattiga disciplin. Avanti!
Hans strategi var lika enkel som den var genial. Han tränade sina unga adepter i verklighetens beskaffenhet och gränser, lät dem växa inom den plantskola han minutiöst planerat, planterat och avgränsat med vitkalkade trästaket i Ek. Botanisk enhetlighet blev här Von Voorjaars enda egentliga rättesnöre. Autonomi sågs snarare som något med rötterna fast i myllan, än den villkorslösa möjligheten att förkasta botanikens förgivettaganden.
Eskaderna – eller pelargonerna för att tala med Den store Linneus – forslades sedan till torget. Där lät han dem sprida idéerna på den fria marknad torget decimerats till. Van Voorjaars på förhand dödsdömda fiender hade inget annat val än att inleda motoffensiv mot en fiende utan ansikte, en fiende med spelad autonomi. Efter denna initiala skärmytsling trädde Van Voorjaren in mellan linjerna, iklädd sin oefterhärmliga puffbyxa i skuren sammet och spände näpet blicken i sina motståndare.
Här sammanfaller de historiska urkunderna med resultatet att vi med viss säkerhet kan redogöra för Van Voorjars exakta ord. Så ofta upprepade, så inskrivna i den västerländska folksjälen:
“Ifrågasätter ni mina pelargoners ord ifrågasätter ni även min uppfattning om ont och gott, rätt och fel, vår och höst. Ifrågasätter ni dessa sagor förtjänar ni inget annat än stupstocken och att få era öden och illaluktande moraliska fundament proklamerade på kyrkportar från Lissabon till Kiev, Gibraltar till Trondheim.”
Detta var Van Voorjars offensiva drag per excellence. I och med detta var hans fiender i sanning dömda på förhand. Genialiteten känner här inga gränser. Gud framträder i utandningen. Hans strategier ekar – sanningsenligt! – i evigheten.
Lämna ett svar