Författare: larsbjork

Kant, Hegel och Nietzsche gick in på en bar men det var ingen bar. Det var en konferens för lärare, forskare och professionella föreläsare. Deltagarna på konferensen delade alla den uppfattningen att de västerländska skolsystemen var i förfall och borde räddas från politiker och akademiker som fastnat i kunskapsteoretiskt filosoferande och ideologiskt trams. De tyckte alla att det var ett otroligt ineffektivt sätt att tänka kring saken. De tre herrarna var förstås förvirrade men ville inte ställa till det i onödan så de satte sig artigt längst bak i salen och började lyssna. Någon där framme höll ett föredrag om hur människor faktiskt lär sig och att det är viktigt att repetera saker. Denne någon levde som den lärde och var otroligt repetitiv i den retoriska framställningen. Saken föreföll något trivial för de tre herrarna men de ställde sig precis som alla andra upp och applåderade på slutet. De ville ju som sagt inte ställa till det i onödan.

Därpå följde en dag fylld av liknande händelseförlopp vilket gav vid hand att Kant, Hegel och Nietzsche, fram på sen eftermiddag, hade en preliminär bild av ramarna för det tankegods som traderats under föreläsningar, workshops och kaffe-orienterat mingel. Törsten började dock göra sig rejält gällande och till de tre herrarnas förtjusning skulle de visa sig att de knappast var ensamma i detta. De hade nu, klockan var runt 16:30 i ett för att vara början på oktober ovanligt ljummet Haninge, hamnat på en lokal restaurang tillsammans med några av konferensdeltagarna.

Kant satt orörlig, hans kropp en preussisk protest mot den allmänna oordningen inne på Brasserie X. En ung kvinna som på vägen till restaurangen lyckats övertala Hegel att ”adda” henne på LinkedIn lutade sig mot Kant med en blick som var både entusiastisk och fullständigt tom och med ett glas prosecco i handen som kämpade för att behålla sitt innehåll under de nya och i förhållande till våg mer lutande förutsättningarna: ”Så det vi ser, Herr Kant,” sa hon med en röst som inte nödvändigtvis skar men åtminstone sågade sig igenom bruset, ”är att den kognitiva arkitekturen sätter absoluta gränser. Vi kan inte designa lärande som ignorerar arbetsminnets bandbredd. All undervisning måste anpassas efter systemets inbyggda struktur!” Kant vände sig långsamt mot den kapande rösten. Hans ögon var glasklara: ”Min unga dam, jag har ägnat mitt liv åt att kartlägga förnuftets gränser, inte för att göra människan till en mer effektiv enhet för att hantera information, utan för att fastställa de villkor under vilka sanning och moralisk frihet överhuvudtaget är möjliga. Ni har tagit min arkitektur för friheten och gjort den till en manual för ett mer välskött fängelse. Ni mäter burens galler med en utsökt precision, men ni frågar er aldrig varför fången ska sjunga med i er vulgära sång.” Kvinnan stirrade, men log sedan ett professionellt leende och gled vidare mot Hegel, som såg ut som en sorgsen sjöhäst med en orörd öl av IPA-sort framför sig.

”Herr Hegel, vi ser lärandet som en ständig utvecklingsprocess! Neuroplasticiteten bekräftar ju detta. Hjärnan är i evig rörelse, ständigt på väg att bli något nytt!” Hegel lyfte blicken. Hans vanliga, dånande röst var som borta och det var i en skarp viskning han lite avmätt replikerade: ”Ni talar om utveckling, men ni har avskaffat syftet. Ni ser rörelsen i cellerna men är blinda för rörelsen i historien. Er utveckling är en mekanisk process, inte en andlig. Det ni förespråkar är Världsanden reducerad till en bee-bot som lär sig hitta i en labyrint. Effektivare, förvisso, men utan att någonsin fråga varför labyrinten existerar, eller drömma om en värld utanför den. Ni har gett oss rörelse utan mål, utveckling utan förlösning. Ni har gett oss processen, men ni har mördat Anden. Ser ni inte det?”

Nietzsche satt i sitt hörn, tyst som en milsten strax utanför Lerum. En annan av konferensdeltagarna, en man med den självsäkra bröstkorgen hos någon som tror att data är samma sak som visdom, närmade sig honom i tal: ”Det handlar i grunden om att göra det bättre för alla…” kastade mannen ur sig i ett försök att lätta upp stämningen (mannen hade identifierat sig som humanist efter en olycklig händelse på en tidigare arbetsplats). ”…Vår evidens visar oss hur vi kan ta bort onödiga hinder så att alla kan lära sig mer, med mindre ansträngning. Det är en demokratisering av kunskapen.” Nietzsche skrattade hånfullt rakt ut, med blicken låst på absolut ingenting. Allra minst mannen som plötsligt visat sig vara en tillfällig anhängare av högre värden än repetition. Det var ett torrt skratt. Han lutade sig fram och in i ljuset från lamporna som skulle föra tankarna till Texas, rökt kött och trucker-kepsar: ”Ni talar om demokrati, men jag hör bara flockens rädsla för den som lider sig till högre höjder. Ni vill ta bort ’hinder’? Ni menar kampen. ’Ansträngning’? Ni menar smärtan. Ni vill bota människan från den enda sjukdom som gör henne värd att rädda: strävan. Er ’evidens’ är inget annat än den svages vilja till makt – en vilja att göra världen säker, förutsägbar och fri från gudar och monster. Ni är präster för en ny, blodlös gud: Effektiviteten. Och era skolor är de tempel där ni offrar den starka individen på den bekväma medelmåttighetens altare.” Mannen hade inget att säga, ingen moteld. Han drog sig undan som svålen på en torrökt bringa.

Sällskapet hämtade sig aldrig riktigt efter dessa utbyten men man fortsatte att dricka och kallprata. Ingen ville vara den som missade något spektakulärt gjort eller extravagant sagt. Berusningsgraden trubbade dock ner förväntningarna med konsekvensen att ingen gjorde ett större nummer av att Hegel, med återvunnet dån i stämman, försökte få Kant och Nietzsche att dansa tryckare för att iscensätta en ”dialektisk försoning”, varpå Nietzsche utmanade honom på armbrytning för att bevisa viljans primat över den abstrakta logiken. Kant, som innesluten i sig själv, försökte under tiden skriva ner de transcendentala förutsättningarna för en lyckad AW på en servett, men gav upp när någon välte en skål oliver över hans anteckningar.

Samtalen var alltså – inte helt oväntat – en katastrof och vad hade annars kunnat bli resultatet när tre filosofer råkar hamna i lag med ett gäng drivna pedagoger som sett ljuset (åtminstone sett ljuset studsa mot Paul Kirchners kala hjässa). Kant hade med isande logik försökt förklara att konferensdeltagarnas data saknade transcendental grund, Hegel anklagat dem för att ha mördat Anden, och Nietzsche hade med för honom kännetecknande lynne avfärdat hela deras världsbild som den sista människans fega evangelium.

Timmar senare och efter ett okänt antal öl av IPA-sort, fler flaskor prosecco än vad ett elevhälsoteam kan bära med sina bara händer och märkliga tyska likörer som inte ens krögaren visste ingick i restaurangens utbud, stängde till slut Brasserie X. Sällskapet spillde ut på den fuktiga trottoaren under en ensam, orange gatlykta. Luften var råare och betydligt kallare än vad deras klädsel medgav. I ett kortvarigt ögonblick av berusat samförstånd enades de alla i att de tidiga höstveckorna var hopplösa på det där sättet. Omöjligt att klä sig lagom sett till dygnets alla timmar.

Hegel, nu så berusad att hans dialektik hade börjat gå i cirklar, karusellartade cirklar, som definitivt skulle påverka insomningen på hotellrummet senare, tände en cigarr. Kant, vars strikta vanor hade kapitulerat inför en ny, oväntad och mycket hjärtlig bekantskap med gin, försökte tända en tunn cigarill men missade hela tiden med tändstickan. Nietzsche hade fått tag på en illa rullad cigarett, och röken slingrade sig runt hans väldiga mustasch under tiden han stirrade ner i en vattenpöl som om den innehöll avgrundens svar i lagom stora chunks. En kortvarig tystnad lade sig över trottoaren men bröts snabbt av en av de ursprungliga konferensdeltagarna. En man som bara ytligt deltagit i kvällens och nattens samtal, en man vars ansikte var rött av öl och indignation, en man som nu inte kunde avstå att försöka sätta åtminstone någon liten prägel på kvällen. Ett ödersdigert beslut – skulle det visa sig.

”Ärligt talat,” sluddrade han och pekade med en darrande hand på de tre filosoferna. ”Ni är… ni är irrelevanta. Reliker. Vi har fMRI-scanners nu! Vi har randomiserade kontrollstudier! Vi vet hur hjärnan fungerar!” Nietzsche log utan att vända sig om: ”Ni vet hur en klocka fungerar…”, väste han, ”…men ni vet ingenting om Tiden.”

”Flum!” skrek en annan som var i färd med att torka av sitt nyinköpta exemplar och Agneta Gulz och Magnus Haakes senaste bok. ”Bara obevisbart, metafysiskt flum! Kognitiv belastningsteori har mer förklaringsvärde än hela er samlade… smörja!” Detta skulle visa sig vara den sista droppen under detta i övrigt droppfyllda arrangemang. Nietzsche snurrade runt med en plötslig, vildsint grace. Han tog ett kliv fram och knuffade den högljudde hårt i bröstet. ”Er vilja till ’bevis’ är bara er rädsla för det stora, fruktansvärda mörkret!”, vrålade Nietzsche. Mannen snubblade bakåt och hans bundsförvanter rusade fram. Hegel, som såg en ny dialektisk rörelse ta form, klev majestätiskt emellan: ”Nej! Stopp! Tesen – den gamla filosofin! Antitesen – den nya vetenskapen! Vi måste nå en högre… Ouff!” En kvinna med sin konferens-biljett i lanyard runt halsen, som egentligen siktat på Nietzsche, träffade i stället Hegel rakt i solar plexus. Den åldrade filosofen tappade luften, och hans svar var inte en syntes, utan en bredsida med en arm som tycktes uppfylld av tusen år av världsanden. Den var med andra ord ganska långsam. Fullständigt kaos utbröt nu på den blöta och illa upplysta trottoaren utanför Brasserie X. Det var på många sätt en absurd och patetisk syn.

Kant, som först hade försökt medla genom att gasta om sitt kategoriska imperativ, fick en från restaurangen stulen ölsejdel i tinningen. Något inom honom, tillsammans med huden vid träffytan, brast. Med en isande blick och en precision som bara en man från Königsberg kan uppbåda, tog han sin spatserkäpp och slog den med ett knäppande ljud mot knäskålen på den som sannolikt ärrat honom för livet (i dubbel bemärkelse). Slagsmålet böljade fram och tillbaka under gatlyktans vaga sken. Det var ett virrvarr av flaxande armar, sluddriga förolämpningar och snubbel. Mitt i alltihop hördes konferensedeltagarnas stridsrop, en kör av desperata försök att genom besvärjelser och smädelser rörandes befrielsen av det utbildningsvetenskapliga fältet från alla typer av målbilder annat än de perfekta feedback-looparna:

”ERAN EMPIRI ÄR SVAG!” skrek någon i en vild sving mot Hegel. ”DET HÄR ÄR INTE EN EFFEKTIV KONFLIKTLÖSNING!” gastade någon annan samtidigt som Nietzsche drog vederbörande i håret. ”SPACED REPETITION! VI KOMMER TILLBAKA STARKARE MED BOOSTAT LÄRANDE!” vrålade en tredje när han halkade i vattenpölen för tredje gången.”NI IGNORERAR DEN EXTERNA KOGNITIVA BELASTNINGEN!” ylade någon från högen av kroppar som bildats när Hegel hittat ett löst askfat med fundament som han trots sin ålder fått att flyga i en fin bana och därmed fått minst tre på fall.

De tre filosoferna gjorde vad de kunde för att ge svar på tal. Hegel reciterade obegripliga paragrafer medan han brottades, Kant skrek om tingen i sig medan käppen ven i luften, och Nietzsche skrattade maniskt. Ett högt, förfärligt läte som ekade mellan husväggarna. För honom var detta mer ärligt än något som sagts under hela kvällen. Med annalkande blåljus borta i nejden nådde så till slut saken sin definitiva konklusion men inte utan att en av konferensdeltagarna, en kvinna knappt söder om pensionsåldern och med färre tänder kvar i munnen nu än när hon anlände Brasserie X, med häcklande röst, citerade fritt ur SOU 2025:19. Konferensdeltagarna löstes upp i skuggornas svarta lådor och lämnade de tre filosoferna ensamma kvar på den tomma, blöta gatan. Flåsande, blåslagna och blodiga. Några segrare stod ej att finna. Den gamla och den nya världen hade kort mötts, och resultatet blev bara en gemensam och påtagligt bakfull morgondag.

Är detta en essä? Kanske. Utblicken är helt oavsett preliminär och befriad från djupare vetenskapliga pretentioner. Den här essän, om vi ändå kallar den för just det, undersöker hur vetenskapliga metaforer inte bara beskriver verkligheten utan också formar den. Från cybernetik, via aktör-nätverk-teori till begreppet plasticitet vill jag visa hur vår förståelse av arvsmassan har förskjutits från deterministisk kod till dynamiskt material. Det arbete Cereno Scientific nedlägger kring epigenetiska läkemedel blir i det ljuset mer än bioteknologisk innovation. Det blir en del av en rörelse mot en ny människosyn där ödet inte är givet av genernas fasta text utan av en ständigt omförhandlande läsning. För att bli precis: jag har försökt skissera den bredare sociala kontext som Cereno Scientific är verksamma i.

Cybernetikens historia och sociala implikationer har jag själv studerat akademiskt tidigare i livet. Då särskilt dess konsekvenser för utbildningsreformer och undervisningspraktiker. Även om jag personligen inte har brottats särskilt mycket med den franska filosofen Bruno Latour (1947–2022) och hans aktör-nätverk-teori fick han vara med här nedan av rent pedagogiska skäl. Av högre relevans för framställningen står den lika franska filosofen Catherine Malabou (1959–) som ägnat stora delar av sitt intellektuella arbete åt epigenetikens sociala implikationer med hjälp just av begreppet plasticitet.

Men först en bakgrund.

En bakgrund

För Eisenhower-administrationen stod det en bit in på 1940-talet till slut klart att USA skulle behöva gå in i andra världskriget som stridande part. Inte minst för att försvara Storbritannien med vilka de transatlantiska allianserna var särskilt starka. Det stod även klart att det skulle krävas omfattande vetenskapliga framsteg inom det militärteknologiska fältet för att framgångsrikt krossa den europeiska fascismen. Av särskilt vikt i detta sammanhang stod att hitta bättre sätt att beräkna flygplans rörelser för att effektivt kunna skjuta ned dem och stoppa tyskarnas flygbombningar över engelskt territorium. I detta var matematikern Norbert Wiener särskilt involverad. Wiener skulle senare skriva boken Cybernetics: Or Control and Communication in the Animal and the Machine. Boken skulle rätt snabbt få ett betydande inflytande på efterkrigstidens förståelse för individ, samhälle och styrning långt utanför USA:s gränser, något som med växande intresse beskrivits i den akademiska litteraturen under de senaste decennierna. Här kan nämnas namn som Douglas D. Noble, Fred Turner, Alexander R. Galloway, Susanne Dodillet och, inte minst, det franska författarkollektivet Tiqqun.

Bara under några korta år mobiliserades alltså enorma offentliga resurser i USA i syfte att lösa Europas problem och en väsentlig konsekvens av detta, inte minst genom Wiener, hans arbete och hans skrifter blev inte bara de militära framgångarna utan helt nya sätt att förstå människan med hjälp av en uppsättning metaforer hämtade från den forskning och utveckling som till slut försäkrade ett fritt Europa. Inte minst den digitala datorns tidevarv hade härmed inletts och den satte snabbt sina spår även i människans kropp. Hjärnan kunde nu förstås som en slags dator; en svart låda vars operationer genom baklängeskonstruktion (reverse engineering) kunde kartläggas givet hur output påverkas av input.

Några år senare kunde även vår arvsmassa transponeras från något som lite tidigare, här lite vagt framställt som rörandes nuklein, gen, enzym och protein, till en konsoliderad förståelse för DNA och dess spiralform. DNA erbjuder den information, den kod RNA nyttjar för att tillverka proteiner och därför oss; en kod för den proteinbaserade, digitala maskin människokroppen nu, tack vare krigstids-forskningen, kunde förstås som. Med DNA och, inte minst, kod som övergripande metafor, följde den genetiska determinismen (genetisk förutbestämdhet). Vårt DNA sågs som livets blåkopia eller instruktionsbok – en fast, närmast ödesbestämd kod vi ärvde från våra föräldrar. Du var din kod precis som Windows 3.11 var sin. Sjukdomar var felaktigheter i koden. Buggar. I klassisk encyklopedisk och upplysningsinfluerad anda drogs projekt som Human Genome Project i gång där målet var att kartlägga hela den mänskliga instruktionsboken.

DNA enligt Latours tänkande

De metaforer som på amerikanska tekniska universitet etablerades under mitten av 1900-talet lånar Bruno Latour för att göra sitt filosofiska projekt begripligt. Latours stora filosofiska bidrag är den så kallade actor-network-teorin (ANT) där ting, begrepp och människor ständigt befinns sammanlänkande i nätverk utan något på utsidan av dessa. Sociala tillstånd skapas alltså uteslutande genom de konfigurationer nätverken ger vid hand. Även om det finns likheter mellan Latour och en figur som Thomas Kuhn, vars namn vi förknippar med vetenskapliga paradigm och paradigmskiften, menade Latour, till skillnad från Kuhn, att förändringarna inte sker genom kunskapsmässiga revolutioner utan genom etablerandet av kunskapsmässiga imperier. Konceptualiseringen av människans arvsmassa som kod är för Latour alltså ingen revolution utan en imperialistisk positionsförflyttning.

Ett av Latour lånat begrepp är den svarta lådan (black box). Kod-metaforen är enligt Latours tankesätt att försätta arvsmassan i en sådan svart låda. Det är ett undanröjande av alla spår av de forskare, maskiner, kemikalier och processer – de nätverk av aktörer – som krävs för att få DNA att framstå som en stabil och läsbar kod. Vi glömmer genom metaforens kraft bort laboratoriet och tror oss i DNA enkelt kunna läsa ”livets bok” som vore den skriven på det egna modersmålet. Metaforen kod översätter, enligt ett Latouriansk tänkande, en komplex och stökig molekyl till något greppbart men också något som föder en mycket stark hierarki. Den deterministiska tolkningen av DNA skapar ett rakt och vertikalt maktförhållande mellan den som kan redigera koden (vetenskapsmannen) och den som är utkastad att vara en produkt av den samma (lekmannen).

Den här typen av filosofiska resonemang tolkas ofta som framstegskritiska och anti-moderna.  Det vore dock förmätet att hävda att upptäckten av DNA inte skulle vara en för mänskligheten viktigt sådan. Även Latour hade sannolikt medgett detta. Men parallellt med denna vetenskapliga landvinning växte en insikt om att koden inte var hela berättelsen om oss själva. Varför kunde enäggstvillingar, med exakt samma DNA-kod, utveckla olika sjukdomar? Hur kunde miljö, kost och till och med trauman påverka vår hälsa över generationer? Svaret stavas Epigenetik.

Epigenetik och plasticitet enligt Catherine Malabou

Epigenetiken är vetenskapen om hur gener kan slås på och av utan att själva DNA-koden förändras. Vi tänker oss DNA som ett gigantiskt bibliotek med böcker innehållande alla möjliga berättelser. Genetiken är studiet av själva böckerna – texten i dem. Epigenetiken, däremot, är studiet av bibliotekarien – de mekanismer som bestämmer vilka böcker som i biblioteket ställs ut som särskilt intressanta, vilka som ska förbli arkiverade i källaren, och vilka sidor som är värda hundöron.

Det är här filosofen Catherine Malabou ger oss ett språk för att förstå den djupare innebörden av denna vetenskapliga, imperialistiska positionsförskjutning. Hennes centrala begrepp är plasticitet och hon använder det i Hegeliansk mening (något vi inte ska fastna i här). För Malabou är plasticitet inte bara synonymt med flexibilitet eller anpassningsförmåga. Plasticitet har en trefaldig betydelse:

• förmågan att ta emot form,
• förmågan att ge form,
• men också den explosiva förmågan att förinta form (betänk plastiska sprängmedel).

Malabou applicerar detta på allt från hjärnan till vårt DNA. Hon menar att den epigenetiska upptäckten tvingar oss att överge idén om en fast, oföränderlig genetisk identitet. Vår biologi är inte en statisk text, utan ett plastiskt material som ständigt formas och omformas i ett ständigt pågående samspel med världen. Våra liv, våra erfarenheter och vår miljö skriver in sig i vår biologi genom att förändra vilka gener som är aktiva och vilka som är inaktiva. Sjukdom kan i detta ljus ses som en form av negativ plasticitet – när kroppen har formats till ett skadligt, låst tillstånd.

Sammanfattning: Cereno Scientific och epigenetik

Vi återgår till den bibliotikarie vi talade om ovan. Cereno Scientifics arbete fokuserar just på henne. De utvecklar läkemedel som kallas HDAC-hämmare. Utan att gå för djupt in i biokemin fungerar dessa som ett verktyg för att instruera bibliotekarien att öppna böcker som sjukdomsprocesser felaktigt har stängt. I fallet hjärt- och kärlsjukdom kan det handla om att återaktivera kroppens egna, inbyggda skyddsmekanismer mot inflammation och blodproppsbildning – gener som med ålder, livsstil eller sjukdom tystats ner.

Detta är en fundamental förskjutning. Man försöker inte introducera en helt ny instruktion, utan man redigerar hur de existerande instruktionerna används. Man reparerar inte texten, man förändrar läsningen av den. Ur ett vetenskapsfilosofiskt perspektiv representerar Cerenos läkemedelskandidater en intervention i den plastiska process Malabou beskriver. Det är ett försök att ge kroppen tillbaka förmågan att aktivt ge sig själv en frisk form, i stället för att passivt ta emot sjukdomens form.

Genom att väva samman dessa perspektiv ser vi förhoppningsvis en större berättelse. Från den vetenskapshistoriska idén om ett ödesbestämt genetiskt program, till den epigenetiska vändningen där miljön och livet självt kan dirigera vår arvsmassa. Och slutligen, till den filosofiska insikten från Malabou att vi inte är slavar under vår kod, utan snarare ständigt pågående skulpturer av biologiskt material.

Cereno Scientifics arbete blir därmed mer än bara molekylärbiologi. Det blir en konkret tillämpning av en ny och mer dynamisk människosyn. En syn där vi kan sluta se våra kroppar som förprogrammerade maskiner som går sönder, och i stället börja se dem som plastiska, levande ting i ständig dialog med sin omvärld – ting som vi, med rätt verktyg, kan befria från lidande och för tidig död men också befria från fasta, föråldrade begreppsliga kategorier i en mer grundläggande och maktbetonad mening. Ännu ett imperium men kanske ett mänskligare sådant? Mänskligare i kraft att vi återerövrat makten över vårat individuella och gemensamma öde. What if…