Christer Hellberg beskriver i ett blogginlägg den svenska skoldebatten och dess nuvarande klimat. Det är möjligt att han har en del poänger i sin beskrivning. Problemet är bara det att texten beskriver honom själv bättre än skoldebatten.
Det presenteras fem punkter som tillsammans skall förstås som exempel på de felaktigheter som förekommer. Vi tar dem i tur och ordning.
1. Omvänd Bevisbörda
Här hänvisar Christer till den infekterade debatten om trådlösa nätverk i skolan och i vilken grad osynliga vågor bestående av ettor och nollor utgör en hälsofara. Vi får i texten gissa oss till att det är den stackare som är orolig för trådlösa nätverk som gör sig skyldig till argumentationsfelet “omvänd bevisbörda”. När denne oroliga själ lägger över bevisbördan på skolan eller leverantören av den tekniska utrustningen blir det enligt Christer helt uppåt väggarna. Det är svårt att inte hålla med om att skolor, med viss självklarhet, inte kan stå till svars för elektromagnetiska fält. Möjligtvis om det råkar vara en för ämnet aktuell sektion på Chalmers Tekniska Högskola. Men knappast ens då. Förmodligen skall detta stå som en parabel till debatten om skolvisions “helhetsförslag” (ett fortbildningsinitiativ där Christer dels är medlem i “arbetsgruppen” samt så kallad “skolvisionär”). Undertecknad har framfört synpunkter på detta “helhetsförslag” i allmänhet och propagerarandet för kommunikologi i synnerhet. Synpunkter som grundar sig i en oro över att skolvision gör sig till plattform för en pseudovetenskap som inte har i en modern svensk skola att göra.
Det kan vara på sin plats att konstatera att det är kommunalpolitikerna som har det yttersta ansvaret för arbetsmiljön i våra skolor. Till sin hjälp har de en rad myndigheter som bistår med information, forskning och rådgivning. Arbetsmiljöverket ger Christer rätt i frågan om Trådlösa Nätverk. I slutändan handlar det helt enkelt om att rösta på politiker som uppvisar en vilja att utgå ifrån aktuell och väl underbyggd forskning. En fin demokratisk princip kan man tycka.
Det kan också vara värt att notera att Christer under en längre period lagt tid och energi på att sammanställa information och driva kampanj i syfte att kväsa den i grunden dumma debatten om de eventuella farorna med trådlösa nätverk. En insats han skall ha ros för då farorna mycket riktigt är kraftigt överdrivna. En fin demokratisk rättighet kan man tycka.
Känner du nu för att rösta på en politik som inte tar vetenskapliga aspekter av trådlösa nätverk på allvar kan partiet Enhet vara något för dig. Ett av språkrören för partiet heter Sanna Nova Emilia (se rättelse red. anm.) och är också hon en eldbesjälad “skolvisionär”. Detta skall naturligtvis inte ligga Christer till last. Även undertecknad har med stor sannolikhet kompisar som inte gillar trådlösa nätverk (även om undertecknad förmodligen inte skulle välja att bedriva skolutveckling tillsammans med dessa). Detta samband blir dock pikant när Christer dels är part i den del av skoldebattens rika flora som förespråkar ett paradigmskifte i skolans värld mot bakgrund av att den… inte är digital och trådlös nog. Men också när han försöker pådyvla andra rollen som “wifi-alarmist” i ett försök att komma runt det faktum att skolvisions “helhetsförslag” står på en vetenskapligt svajig grund. Men halmgubbarna skall vi återkomma till.
2. Personangrepp/Ad hominem
Personangrepp är mycket riktigt den sista utvägen för den som fått slut på argumenten. Christer väljer dock att lägga ett professionsfokus på den här punkten. Eftersom Christer själv inte har någon formell koppling till skolan förutom hans uppskattade roll som skattebetalare och i egenskap av vårdnadshavare uppfattar han det troligtvis som att han och kanske även andra exkluderas från skoldebatten just på dessa grunder. Det är eventuellt så att han har poänger i detta. Det finns en viss misstänksamhet kring denna fråga. Vem “får” egentligen tycka till om skolan? Alla förstås. Däremot är det inte en mänsklig rättighet att tas på allvar. Inte ens om man vill väl. Däremot ska man förstås aldrig behöva vara rädd för att få sin person ifrågasatt. Jag delar dock inte bilden att personangrepp är en signifikant beståndsdel av skoldebatten.
En tråkig detalj i sammanhanget är att Christer själv ibland hänfaller till personangreppens murriga landskap. Ordet “mobbare” tycks vara en favorit när epitet skall utdelas.
3. Cherry picking
Här återger Christer framgångsrikt och träffsäkert valda delar av Troed Troedsons beryktade kardinalsågning av Maciej Zarembas, i DN publicerade, artikelserie om “Sveriges Fallande Skolresultat”. Spot on!
Själv brukar Christer ägna sig åt någon form av inverterad körsbärsplockning där han ursäktar kommunikologin i skolvisions “Helhetsförslag” genom att hänvisa till att där också står skrivet “IKT” och “Social Kompetens”. Resonemanget som där drivs är fortsatt något oklart.
4. Halmgubbe
Här driver Christer resonemanget att det som ett resultat av den polariserade debatten tillskrivs värderingar till personer dessa inte gett uttryck för. Bara genom att associera sig med en viss ståndpunkt följer en lång rad andra så att säga “på köpet”.
Här håller jag verkligen med. Jag har blivit kallad för bakåtsträvare, administratör, katederkramare, björklundälskare, framstegshatare och visionslös. Det är precis lika trist som det saknar sanningshalt. Att dessutom behöva utstå dessa förskräckliga tillmäten enbart på grund av att man problematiserar de förändringskrafter som gör avancemang i en trasig formuleringsarena är på gränsen till stötande.
5. Anekdotisk (evidens?)
Här tar Christer till den stora släggan. Alla som tycker att “det var bättre förr”, slår christer fast, står i vägen för “helheten”. Deras åsikt är inte skvatt värd för här skall paradigmskiftas. Han förkastar därmed också Troed Troedson tes i tidigare nämnda kardinalsågning som, om jag tolkar den rätt, går ut på att den “beryktade flumskolan” var den skola som producerade de mest innovativa svenskarna någonsin. Jag vill inte påstå att Christer och Troed drar jämnt i skolfrågan. Absolut inte. Om detta vet jag helt enkelt intet. Men man hade ju önskat ett visst mått av konsekvens med tanke på vilka tankegångar man alluderar till.
Och för att avslutningsvis återvända till en av christers många plattformar för sina tankegångar så kan vi krasst konstatera att många av skolvisionärerna har sin professionella hemvist i coachingindustrin. En industri som gjort anekdotiskt evidens till en hög, skön konst.
Det är inte min sak att välkomna Christer eller någon annan i debatten om skolan. Men ger man sig in i debatten så får man faktiskt också förvänta sig att det budksap man förmedlar kan bli kritiserat, ifrågasatt och genomskådat. Det motsatta vore i sammanhanget det riktigt obehagliga.
Rättelse: Sanna Nova Emilia är ej längre språkrör för Enhet och var det heller inte när denna text publicerades.
Lämna ett svar