Lars Björk

Christer Hellberg beskriver i ett blogginlägg den svenska skoldebatten och dess nuvarande klimat. Det är möjligt att han har en del poänger i sin beskrivning. Problemet är bara det att texten beskriver honom själv bättre än skoldebatten.

Det presenteras fem punkter som tillsammans skall förstås som exempel på de felaktigheter som förekommer. Vi tar dem i tur och ordning. 

1. Omvänd Bevisbörda

Här hänvisar Christer till den infekterade debatten om trådlösa nätverk i skolan och i vilken grad osynliga vågor bestående av ettor och nollor utgör en hälsofara. Vi får i texten gissa oss till att det är den stackare som är orolig för trådlösa nätverk som gör sig skyldig till argumentationsfelet “omvänd bevisbörda”. När denne oroliga själ lägger över bevisbördan på skolan eller leverantören av den tekniska utrustningen blir det enligt Christer helt uppåt väggarna. Det är svårt att inte hålla med om att skolor, med viss självklarhet, inte kan stå till svars för elektromagnetiska fält. Möjligtvis om det råkar vara en för ämnet aktuell sektion på Chalmers Tekniska Högskola. Men knappast ens då. Förmodligen skall detta stå som en parabel till debatten om skolvisions “helhetsförslag” (ett fortbildningsinitiativ där Christer dels är medlem i “arbetsgruppen” samt så kallad “skolvisionär”). Undertecknad har framfört synpunkter på detta “helhetsförslag” i allmänhet och propagerarandet för kommunikologi i synnerhet. Synpunkter som grundar sig i en oro över att skolvision gör sig till plattform för en pseudovetenskap som inte har i en modern svensk skola att göra.

Det kan vara på sin plats att konstatera att det är kommunalpolitikerna som har det yttersta ansvaret för arbetsmiljön i våra skolor. Till sin hjälp har de en rad myndigheter som bistår med information, forskning och rådgivning. Arbetsmiljöverket ger Christer rätt i frågan om Trådlösa Nätverk. I slutändan handlar det helt enkelt om att rösta på politiker som uppvisar en vilja att utgå ifrån aktuell och väl underbyggd forskning. En fin demokratisk princip kan man tycka.

Det kan också vara värt att notera att Christer under en längre period lagt tid och energi på att sammanställa information och driva kampanj i syfte att kväsa den i grunden dumma debatten om de eventuella farorna med trådlösa nätverk. En insats han skall ha ros för då farorna mycket riktigt är kraftigt överdrivna. En fin demokratisk rättighet kan man tycka. 

Känner du nu för att rösta på en politik som inte tar vetenskapliga aspekter av trådlösa nätverk på allvar kan partiet Enhet vara något för dig. Ett av språkrören för partiet heter Sanna Nova Emilia (se rättelse red. anm.) och är också hon en eldbesjälad “skolvisionär”. Detta skall naturligtvis inte ligga Christer till last. Även undertecknad har med stor sannolikhet kompisar som inte gillar trådlösa nätverk (även om undertecknad förmodligen inte skulle välja att bedriva skolutveckling tillsammans med dessa). Detta samband blir dock pikant när Christer dels är part i den del av skoldebattens rika flora som förespråkar ett paradigmskifte i skolans värld mot bakgrund av att den… inte är digital och trådlös nog. Men också när han försöker pådyvla andra rollen som “wifi-alarmist” i ett försök att komma runt det faktum att skolvisions “helhetsförslag” står på en vetenskapligt svajig grund. Men halmgubbarna skall vi återkomma till.

2. Personangrepp/Ad hominem

Personangrepp är mycket riktigt den sista utvägen för den som fått slut på argumenten. Christer väljer dock att lägga ett professionsfokus på den här punkten. Eftersom Christer själv inte har någon formell koppling till skolan förutom hans uppskattade roll som skattebetalare och i egenskap av vårdnadshavare uppfattar han det troligtvis som att han och kanske även andra exkluderas från skoldebatten just på dessa grunder. Det är eventuellt så att han har poänger i detta. Det finns en viss misstänksamhet kring denna fråga. Vem “får” egentligen tycka till om skolan? Alla förstås. Däremot är det inte en mänsklig rättighet att tas på allvar. Inte ens om man vill väl. Däremot ska man förstås aldrig behöva vara rädd för att få sin person ifrågasatt. Jag delar dock inte bilden att personangrepp är en signifikant beståndsdel av skoldebatten.

En tråkig detalj i sammanhanget är att Christer själv ibland hänfaller till personangreppens murriga landskap. Ordet “mobbare” tycks vara en favorit när epitet skall utdelas.

3. Cherry picking

Här återger Christer framgångsrikt och träffsäkert valda delar av Troed Troedsons beryktade kardinalsågning av Maciej Zarembas, i DN publicerade, artikelserie om “Sveriges Fallande Skolresultat”. Spot on!

Själv brukar Christer ägna sig åt någon form av inverterad körsbärsplockning där han ursäktar kommunikologin i skolvisions “Helhetsförslag” genom att hänvisa till att där också står skrivet “IKT” och “Social Kompetens”. Resonemanget som där drivs är fortsatt något oklart. 

4. Halmgubbe

Här driver Christer resonemanget att det som ett resultat av den polariserade debatten tillskrivs värderingar till personer dessa inte gett uttryck för.  Bara genom att associera sig med en viss ståndpunkt följer en lång rad andra så att säga “på köpet”. 

Här håller jag verkligen med. Jag har blivit kallad för bakåtsträvare, administratör, katederkramare, björklundälskare, framstegshatare och visionslös. Det är precis lika trist som det saknar sanningshalt. Att dessutom behöva utstå dessa förskräckliga tillmäten enbart på grund av att man problematiserar de förändringskrafter som gör avancemang i en trasig formuleringsarena är på gränsen till stötande.

5. Anekdotisk (evidens?)

Här tar Christer till den stora släggan. Alla som tycker att “det var bättre förr”, slår christer fast, står i vägen för “helheten”. Deras åsikt är inte skvatt värd för här skall paradigmskiftas. Han förkastar därmed också Troed Troedson tes i tidigare nämnda kardinalsågning som, om jag tolkar den rätt, går ut på att den “beryktade flumskolan” var den skola som producerade de mest innovativa svenskarna någonsin. Jag vill inte påstå att Christer och Troed drar jämnt i skolfrågan. Absolut inte. Om detta vet jag helt enkelt intet. Men man hade ju önskat ett visst mått av konsekvens med tanke på vilka tankegångar man alluderar till.  

Och för att avslutningsvis återvända till en av christers många plattformar för sina tankegångar så kan vi krasst konstatera att många av skolvisionärerna har sin professionella hemvist i coachingindustrin. En industri som gjort anekdotiskt evidens till en hög, skön konst.

Det är inte min sak att välkomna Christer eller någon annan i debatten om skolan. Men ger man sig in i debatten så får man faktiskt också förvänta sig att det budksap man förmedlar kan bli kritiserat, ifrågasatt och genomskådat. Det motsatta vore i sammanhanget det riktigt obehagliga.

Rättelse: Sanna Nova Emilia är ej längre språkrör för Enhet och var det heller inte när denna text publicerades. 

Skolvision har reviderat sitt helhetsförslag. Vi kan inte veta varför men det är inte helt otroligt att det är ett resultat av ett ökat ifrågasättande av det samma på sociala medier under den senaste tiden. 

Låt oss först konstatera att det i grunden är positivt att Skolvision av allt att döma intagit en mer försiktig position i relation till “kommunikologiska” vanföreställningar om hur hjärnan fungerar. En ideel organisation med ett hållbart lärande i fokus där “varje elev ska få möta sin fulla potential” ska naturligtvis inte ägna sig åt, eller propagera för, metoder och idésystem med en högst tveksam vetenskaplig förankring. Dels förstås ur ett ansvarsperspektiv men också av rena marknadsföringsmässiga skäl. Skolvision har enligt deras hemsida ambitionen att ständigt utöka sitt nätverk av “eldsjälar”.  Avsaknad av referentgranskning i helhetsförslagets beståndsdelar blir naturligtvis ett allt större problem för Skolvision i takt med att man växer. 

Vad är det då skolvision faktiskt reviderat i sitt helhetsförslag? Det mest centrala är att man bytt ut skrivelsen “kommunikologi” mot “Förståelse för betydelsen av att stimulera hela hjärnan vid in- och utlärning”. Den naturliga frågan blir om det rör sig om en mörkning, en avledningsmanöver eller om man faktiskt gjort ett aktivt avståndstagande från Kommunikologin. Det senare hade tveklöst legat i skolvisions intresse.

Med utgångspunkt i den beskrivning av kommunikologi som kommunikologen i den skolvisionära “arbetsgruppen” presenterar på sin egna hemsida så innebär omformuleringen egentligen intet. Man har bytt ut det sammanfattande namnet på en irrlärara (eller “tvärvetenskaplig meta-disciplin” som dess anhängare benämner den) mot en beskrivning av innehållet i den samma. Därmed intet nytt på den skolvisionära horisonten. Kommunikologin har alltjämt en roll att spela i en svensk skola som enligt skolvision bör se till hela barnet och har en lärandekultur som tar sin utgångspunkt i “intresse, passion, personlig förmåga, personliga mål”.

Med denna lilla korrigering av målformuleringen lyckas skolvision egentligen bara öppna upp för en mer omfattande kritik med tanke på att de bara uttrycker sig mer otydligt än tidigare. Det finns nu ett större utrymme och behov av tydlighet och stringens.  En tydlighet och stringens som borde vara intressant att efterfråga för alla som är aktiva i den svenska skoldebatten. Däremot kan det kanske vara ett effektivt skydd mot framtida opponenter. En målsättning som kanske känns som en mer träffande beskrivning av sakernas tillstånd. 

Det kan i det här sammanhanget vara värt att notera att när man efterfrågar empiriskt underlag för kommunikologins utfästelser, det material man säger sig ha genomfört sin metaanalys på, betraktas man allt som oftast som ogin och elak. Man sägs trampa på tårna på dem som “under trettio års tid” arbetat fram en disciplin som “kan komma att bli ovärderlig för mänskligheten”. Man hänvisas istället till personliga möten eller de modulbaserade kurser som anordnas för att certifieras som kommunikolog. I samtal med kursdeltagare visar det sig dock att utbildningen i stora drag består av praktiska moment och förekomsten av kurslitteratur är om än inte obefintlig så kraftigt begränsad.  

Man utger sig sammanfattningsvis för att vara en tvärvetenskaplig Meta-disciplin men anser sig inte ha möjlighet att hänvisa till eller dela med sig av det material man analyserat. Etiketten “pseudovetenskap” är med andra ord mycket nära till hands. Frågorna är fler än svaren vilket är att beklaga då ju kommunikologin tydligen kan komma att bli ovärderlig för mänskligheten.

Vad är problemet? Jo, problemet är att vi inte är överens om en enkel men viktig princip. Den om den vetenskapliga processen. Den femte paragrafen i skollagens första kapitel stipulerar tydligt att “Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”. Det kommer vi inte runt. inte så länge lagen gäller. 
Vad betyder detta i den pedagogiska praktiken? Ja, det kan man ha en diskussion om. Skolverket försöker sammanfatta den här.

dock. 

Vad det med absolut nöd inte kan betyda är att idésystem, läror och metodiker som uppfyller de kriterier som utgör grunden för benämningen “pseudovetenskap” hör hemma i utbildningen. Inte alls.

Detta av den enkla anledningen att jag som skolledare, fritidspedagog, lärare, elev, vårdnadshavare eller skattebetalare inte kan granska det material som ligger till grund för idéerna, metoden eller läran. Jag kan inte se, läsa eller höra innehållet och därmed ställa det i kontrast mot annat material. Jag kan heller inte ta del av andras kritik av materialet eftersom de heller inte har tillgång till det. Jag ges helt enkelt inte möjlighet att motbevisa resultaten och den vetenskapliga processen blir därmed tvärt avbruten och dör en obarmhärtig död. 
Detta är det grundläggande problemet. Inget annat. Vi inspireras hela tiden av saker i vår omvärld, blir “nyfikna” och intresserade. Vi utgår från våra ideologiska och moraliska kompass i samtal med andra och i hur vi konstruerar vår förståelse för uppdraget. Det kommer vi inte ifrån. Men som anställd i en verksamhet som är underställd skollagen så krävs det av dig att du i bästa fall tydligt tar av avstånd eller i alla fall avhåller dig ifrån idéer, metoder och läror som inte uppfyller detta ack så viktiga krav som skollagen stipulerar. Det är odiskutabelt en grundbult i uppdraget. 

Var gärna nyfiken, glad, öppen, intresserad och utforskande. Men var det inte på bekostnad av ditt uppdrag som tjänsteman. 

Uppdatering: detta inlägg skall betraktas som ett proaktivt svar på detta.