Lars Björk

Stoffet utgörs i den här bilden av den brinnande veden. Eleverna har tillsammans med läraren inhämtat torra träbitar i skogen (men läraren, som är mer kunnig, har med sig en påse köpeved om det skulle behövas).

Hur får man då stoffet att brinna? Hur får man stoffets inneboende kraft att slå upp och värma skogskalla kinder och torka daggblöta täckjackor? Jo, man behöver en strategi. Strategin består av de tändstickor läraren just nu har i fickan. När man börjat använda sin strategi kastar sig kunskapens värmande eldar upp från stoffet. Det riktigt lyser!

Hur ska man fånga kunskapen?! Jo, man behöver kommunicera. Kommunicera börjar på K och det gör också “Korv”. Därför är kommunikationen i den här bilden korvarna. Men för att man ska ta sig till en proximal utvecklingszon genom kommunikativa praktiker (korven) får man inte bränna korven. Man får heller inte bli för rädd. Det är nämligen kycklingkorv och man ska inte äta rå kyckling. Den måste få en fin grillyta (och bli varm rakt igenom förstås). Det är i grillytan man  kommer till den proximala utvecklingzonen. Därför är alltså grillytan den proximala utvecklingszonen på bilden.

Ett effektivt sätt att få en fin grillyta är att använda en medierande artefakt. grenen som korven (kommunikationen!) sitter på är en medierande artefakt. Men man får passa sig! Grenen (medierande artefakt!) kan gå av och då blir kommunikationen (korven!) smutsig av barr och jord.

Motivation är en viktig faktor i allt lärande. Därför är det bra att man är hungrig. därför har läraren (den mer kunnige) utfärdat godisförbud på utflykten. Alla elever är hungriga. alla lär sig!

MEN? Hur sker den psykologiska tillägnelseprocessen egentligen?! Jo. När man äter korven (kommunikationen!) internaliserar man energin från kunskapens eld som värmt korven (kommunikationen!)  ( om man är en modern ätare säger man istället “approprierar” ).

Om man har olika sorters korvar blir också lärandets situerade aspekt tydlig. Till exempel chorizo (situerat i Spanien) eller bratwurst (situerat i Tyskland).

Hur håller man elden vid liv undrar du? Jo runt elden finns luft. Luften på den här bilden symboliserar demokrati. Ibland behöver man blåsa lite extra på kunskapens eld. Då gör man det. 

Voila! Lärande behöver inte vara så krångligt. 

Historien är full av människor vars olika öden illustrerar tur och otur. Tsutomu Yamaguchi föll under en kortare affärsresa till Hiroshima offer för amerikanarnas första atombomb riktad mot den japanska civilbefolkningen. Trots allvarliga skador lyckades han dagen därpå ta sig hem. Hem till Nagasaki. Att ha överlevt två atombomber kan förstås som ett exempel på att ha tur. Samtidigt är det en perfekt historia om otur. 

En annan man som haft tur är Edgar Mitchell. Som ung pojkscout i södra USA under 1940-talet kunde han bara drömma om att någon gång få gå på Månen. 1971 blev det just så. Han är därmed medlem av en ytterst exklusiv skara människor och skulle av många bedömas ha haft tur i detta. Men berättelsen om Edgar Mitchell tar inte slut på månen. 

På väg ut ur omloppsbana och på väg hem till jorden fylls Mitchells själ av något stort. Det är inte svårt att föreställa sig hur han sitter i sin lilla kapsel. Mörker. Månen i backspegeln och ett dämpat vemod över att resan snart är till ända. Han tittar ut genom de små fönstren. Noga med att inte förspilla en sekund. Noga med att insupa stundens alla nyanser. 

Att få beskåda den scen varpå mänskligheten utkämpar sina dramer och komedier sväva fritt i rymden får fjällen att falla från hans ögon. Plötsligt ser han det futila, det banala och det tarvliga i den mänskliga existensen. Han visste redan där och då att han måste göra något. Något måste göras. Han måste rädda mänskligheten från de destruktiva och ignoranta vanor den lagt sig till med. En så bedårande vacker himlakropp förtjänar bättre än alla dessa inskränkta politiker som med till synes manisk vilja söker leda mänskligheten längre och längre in i dödsskuggans dal. Många är de astronauter som redogjort för liknande upplevelser.

Mitchell blev salig på vad han såg. Han beskrev det själv i buddistiska termer, Savikalpa samādhi. Medvetandet separerar från egot. Man blir för en stund ett med Brahman, får kontakt med subjektet bakom skapelsen och själen uppnår andetillstånd. 

Mitchell anländer jorden med 45,3 kilo månstoff och en transformativ upplevelse i bagaget. Två år senare startar han The Institute of Noetic Sciences (IONS). Med en stark övertygelse om att de traditionella vetenskaperna inte lyckats beskriva verklighetens komplexitet försöker han  nu med hjälp av medvetandet som vetenskapligt verktyg skapa ordning. Det Grekiska “Noesis” betyder just en subjektiv förståelse eller inre visdom. Noetic Sciences är ett tvärvetenskapligt försök att inte bara kartlägga medvetandet utan också “expandera vår förståelse av verkligheten” där olika binära system i samexistens förutsätts utgöra det “mirakel” som i sin tur utgör verkligheten. 

Vid en påkostad anläggning i Kalifornien bedriver man en lång rad experiment inom bland annat klärvojans, medvetandets externa påverkbarhet och, inte minst, Healing. 

Man har ett omfattande bibliotek av drömbeskrivningar som sägs utgöra empiriskt underlag för att mäta det “kollektiva omedvetandet”. Man driver också en retreatanläggning. 

Det kollektiva medvetandet är en central del i det noetiska projektet. Det är med hjälp av detta vi tillsammans ska lösa global uppvärmning, svält och väpnade konflikter. Komma till rätta med den frustration Mitchell upplevde i sin rymdkapsel på väg hem från månen.

Mellan 1973 och 2009 var IONS bara ett av många holistiskt inriktade projekt i ett andra generationens hippieland. Sedan händer något. Många utifrån skulle nog beskriva det som tur. Thrillerförfattaren Dan Brown ger ut den hett efterlängtade boken The Lost symbol. Den tredje titeln om “symbologen” Robert Langdon och uppföljare till Da Vinci-koden från 2003. Här får IONS ett publikt uppsving som tycks ta dem på sängen. Institutet får en framträdande roll i berättelsen om Langdon och den förlorade symbolen. Uppståndelsen blir enorm. Trots detta lyckas man framgångsrikt utnyttja den publicitet boken genererar (en miljon sålda exemplar första försäljningsdagen). Plötsligt har man lokala representanter i 17 länder över hela jorden och däribland Sverige. Deepak Chopra – giganten inom New Age-rörelsen – ger sin välsignelse till verksamheten genom att figurera i IONS informationsmaterial.

Existerar mänskligt medvetande utanför hjärnan? Berättelsen om vilka vi är och vilka vi är kapabla att bli. Verklighetens sammanlänkade kvaliteter, den fantastiska potentialen i “Mind-body Healing” och mänsklig kreativitet. Sprituellt och intellektuellt vetande som en integrerad helhet. Finns det till och med ett inneboende släktskap mellan vetenskap och spiritualitet? Ämnen och frågeställningar man ägnat tid och kraft åt sedan 1973 och sedan 2009 med kraftigt ökat självförtroende. Man siktar nu på att upprätta ett “Global Wisdom Center” på sina marker i nordvästra Kalifornien.

Det tycks gå bra för IONS. Det tycks å andra sidan gå bra för holistiskt inriktade organisationer överhuvudtaget. Svenska Initiativ Samutveckling (IS) rönte en del uppmärksamhet under årets evenemang i Almedalen. Navid Modiris Sverige 3.0 är en annan besläktad organisation. Om IONS kan förstås som en sammanblandning av vetenskap och spiritualism måste IS förstås som en sammanblandning av politik och spiritualism. Retoriken känns igen även om medlen skiljer sig åt. När IONS säger “kollektivt medvetande” säger IS “kollektiv intelligens” och när IONS säger att vetenskapen inte lyckas fånga verklighetens komplexitet säger IS att politiken bär samma brister. 

Den svenska representanten för IONS är aktiv medlem i IS. Hen arrangerade och höll i helgen ett öppet möte i Österåkers kommun under den numer välbekanta rubriken “Varför skola?”. Förutom IS står även lokala politiker, Skolvåren och representanter för skolan bakom arrangemanget. 

Det ska bli högst intressant att följa utvecklingen i Österåkers kommun i allmänhet och hur kommunens skolor ska utvecklas i synnerhet. 

Dalheimers Hus, Majorna, Göteborg. Stadsdelsförvaltning, Daglig verksamhet, korttidsboende, bibliotek, restaurang och konferenslokal. Egentligen är det en krona på den kommunala förvaltningens hjässa. Det är ett möjligheternas hus. Det är ett monument över solidaritet, rationalitet och gemensam välfärd. Utanför står en för omgivningen närmast överdådig skulptur av Lars Stocks. “Vårdträdet/Den gamla Kastanjen” från 1991 besitter en arkaisk dimension som tycks förplikta med sin närvaro. Dalheimers Hus är en byggnad som är helt anpassad för alla typer av funktionshinder. 

Klockan är strax nio på torsdagsmorgonen. Samhällets äldre garde sitter i sina rullstolar utanför entrén. De bär vad som åtminstone liknar landstingskläder. De röker John Silver och umgås under tystnad. De möter min blick när jag går förbi och vidare in i foajén. 

Skjutdörrarna är utrustade med aluminiumplattor istället för de armerade glasrutor vi är vana vid. Antalet skyltar som förkunnar att entrén är rökfri är i sig parodiskt, men med tanke på dimman av John Silver och den allmänna stämningen där utanför snarare surrealistiskt. Det är den elfte september 2014 och jag ska på Skolvisions konvent om skolan. Jag ska vara publik i vad som ska visa sig vara ett välregisserat skådespel som innehåller allt man kan tänkas kräva av ett effektivt och fängslande drama. 

Efter att noga ha övervägt om en plats långt bak eller en plats långt fram är mest fördelaktigt avgör till slut nyckerna. Längst fram till vänster finner jag min stol. Till slut har alla funnit en plats. Nu återstår bara att vänta. Snart börjar det.  

Dagens konferencier heter Pamela Von Sabljar. Pamela är till yrket vägledare, inspiratör, föreläsare och författare. Hon driver DNG360°, ett “utbildningskoncept” som syftar till att utveckla ungdomars så kallade självledarskap. Under ledning av Pamela applåderar vi varandra för att vi kommit. Vi får veta att engagemang är A och O och att vi inte är på ett väckelsemöte. 

Konstpaus… 

“Detta är inte ett väckelsemöte”. Jag kommer aldrig att glömma de orden (Konstpausen var förresten inte min).  Pamela tycks känna ett behov att att förbereda oss inför vad som komma skall. Det vi ska få ta del av kräver att vi prepareras. Det räcker inte med ord. Suggestionens kraft uppstår i mellanrummen. Plötsligt är vi hejaklack för ett budskap vi saknar kännedom om. Vi vill ha mer utan att veta vad det är vi vill ha. “Är ni med på det publiken?!” skriker Pamela. “Jaaa!” ropar vi lydigt. Även om vårt första gensvar tycks kanalisera den omvittnade svenska återhållsamheten ska vi vad tiden lider komma i stämning. 

“Var öppna!”, “Lämna det du inte vill ha i dörren på vägen hem!”, “Är vi överens?!” “Jaaa!”. Nu dansar vi. Alla i lokalen står upp och dansar till housemusik. Det finns en DJ. “Hultsfredsfestivalskänsla!”, “Ge grannen en high-five!”. Pamela Von Sabljar är enormt framgångsrik i vad hon nu lägger all sin energi på. Trots den knivskarpa realismen som John Silver-dimman där utanför har att berätta om befinner vi oss i ett skolvisionärt kosmos där eldsjälarna står i perfekt konstellation med skådespelet. Pamela är solen. 

Pamela Von Sabljar glider skickligt mellan sin roll som konferencier och inspirationstalare. Det går inte att hitta gränsen mellan de två. 

Plötsligt ett ärligt och gripande tal av Anette Wahlgren. Tillsammans med sin livspartner och via sin stiftelse “The Conscious Freedom Foundation” är hon initiativtagare till Skolvision. Anette berättar om sin egna trasiga skolgång med omänskliga lärare och ett energiöverskott i kroppen som aldrig tycktes hitta sitt användningsområde. Anette ger ett högst genuint intryck. Det är efter den lätt hysteriska inledningen befriande trots en del trassel med ljudutrustningen. De flesta i skolans värld har naturligtvis någon gång blickat tillbaka på sin egen skolgång när de betraktar sin arbetsplats och sitt uppdrag. Så även jag. Men rätt snart blir uppdraget något annat. Något större än en terapeutisk backspegel. Här ges det en prominent roll som ligger till grund för hela dagen.

Efter kaffepaus applåderar vi enligt Pamelas instruktioner varandra för att ingen smög hem när chansen fanns. Från den här punkten finns inte längre några tvivel om vad skolvision är. Ett väckelsemöte. Vi har från start fått veta att idag är det med kroppen, hjärtat och själen vi måste lyssna och lära. Jag förstår det. Förmiddagskaffet är drucket och vad vi fram till nu mötts av i konferenslokalen är ett gripande livsöde, housemusik och en skrikande inspiratör. Då duger det inte att lära med annat än ett öppet hjärta.

Lou Rossling. Älskad talare, pedagog och författare. Hon berättar om Henke Larsson som bara hade bollar i huvudet under mattelektionerna. Hon berättar om Johnny som vägrade följa konventionerna under klassresan. Hon berättar om lärarsynder och nya perspektiv. Lou är en skicklig talare. Med medvetenhetenssmycket pendlande runt halsen får hon stora delar av salen att plocka fram näsdukspaketen. Hon lockar fram de mest  grundläggande omsorgsinstinkterna i publiken när hon med darr på rösten berättar om elever som inte blivit förstådda, inte mötts med kärlek och acceptans. Vill man veta mer kan man köpa någon av Lous böcker. Henke Larsson började i grundskolan 1978 och det är alltid skönt att gråta. Men är det någon i publiken som mellan snyftningarna reflekterar över vilken relevans de med humor framförda berättelserna har för dagens skola? Man får hoppas. “Men tänk”, säger Pamela från sidan av scenen, “Vad är det som krävs för att lärandet ska bli en plats där tårarna rinner?” Ja… säg det. “Det är ju en kärleksfull skola vi måste ha!”. Pamela är av den personliga uppfattningen att livet intet är värt om man inte mår bra. 

Pamela som i veckan lärt sig ett nytt begrepp intar åter scenen. “Digital Nomad”. Människor som helt lever på nätet. Och tänk! Tänk om vi vågar utmana oss själva här och nu. Tänk om vi skulle utmana ordet “skola”, tänk om vi skulle “skrota skolan”. Och plötsligt är sensommaren bakom de neddragna persiennerna snarare en annalkande vår. Tänk om skolan är död sedan länge och att eleverna i desperation försöker berätta detta för oss i tomma, långa och ekande korridorer.  Föreställ dig att du som lärare istället skriver ett nyhetsbrev i veckan. Från en strand i Bahamas! Tänk om det är att vara en lärare i framtiden. Vi måste träna våra modmuskler för att våga utmana. Kanske är det lite civil olydnad som krävs. Den där Björklund verkar man inte kunna lita på i alla fall…

“Är det någon i publiken som blir provocerad av den tanken?!”. Min avancerande migrän mildras av ett distinkt och ensamt “ja” efterföljt av några spridda, försiktiga. “Bra! det är alltid bättre att det händer något än inget alls” säger Pamela innan vi raskt går vidare i programmet. 

Det var med stor bedrövelse jag tidigare i år fick inse att Kommunikologen och “rörelsemannen” Torgny Steen lämnat skolvisions tårta av eldbesjälade skolvisionärer. Av många färgglada var han ändå den mest kulörta. Därmed blir min glädje stor när vi får möjlighet att göra en av hans helbrägdagörande rörelser. 

Under dagens gång får vi ofta ställa oss upp för att dansa eller utföra vissa rörelser. Men den här gången är avsändaren uttryckligen Torgny. Genom att massera med fingertopparna kring nyckelbenens mötespunkt och naveln samtidigt som vi andas hela vägen ner till könet stärker och främjar vi det visuella lärandet. Min bedrövelse är stor när det visar sig att en del människor känner något hända inombords när man gör rörelsen. Speciellt eftersom Mr. DJ satt på Lisa Gerrard och Hans Zimmers musik till filmen Gladiator i PA-systemet. Musik som på bekostnad av Enya har kommit att bli obligatorisk i den här typen av sammanhang. Där sitter jag och andas ner till könet till stämningsfull musik utan andra känslor än självförakt. Inget annat. Som tur är tycker runt 20 procent av publiken att något faktiskt hände. Pamela frågade. De är lyriska. En kvinna är så exalterad att hon snarare gör olika typer av ljud än att forma ord för att beskriva vad hon upplever.  “Ren och skär hjärnforskning” säger Pamela, lägger huvudet på sned och tar oss vidare till nästa programpunkt.

Upp på scen kommer Jonas Bygdesson (MyDreamNow), David Tivemark (föreläsare, konsult) och Christer Hellberg (egenföretagare). En sällsamt intetsägande paneldiskussion berör frågor som “Varför skola?” och framtidens eventualiteter. Drömmar, samverkan, självledarskap och förebilder. Segmentet känns improviserat och stelt. Ingen tycks trivas i situationen förutom Pamela. Man ställer sig dock frågan om det överhuvudtaget finns situationer som Pamela inte trivs i. “Baskunskaper är absolut viktiga men…”. Syntaxen känns delvis igen och nu är det åter dags för lite rörelser. För att öka höger hjärnhalvas “mottaglighet” bankar vi på våra egna kroppar. Sedan på varandras kroppar. Man får banka på grannens rumpa om man frågar först.

Innan den vegetariska lunchen ska David Tivemark få presentera sin affärsverksamhet och vilka grundvärderingar han utgår ifrån. Han utbildar bland annat i mingelkonstens och nätverkandets hemliga koder i en exklusiv trestegskurs där man bland annat får möjlighet att besöka Turning Torso. 

Tivermark strävar efter en floskelfri värld där vi lämnar det osunda fokuset på vänster hjärnhalva bakom oss. Vi behöver ta kål på Jante, hylla misslyckanden och jobba mycket mer med medkänsla. “Personlig utveckling” som inte är så värst personlig. Alla ska visst utvecklas till kreativa problemlösande individer som inte bangar för misslyckanden. Kreativa individer med medkänsla. Sir Ken Robinson, Gandhi och Martin Luther King fladdrar förbi på projektorduken. Etik skulle till exempel kunna vara ett övergripande ämne vari man placerar ämnena religion och historia. “Som ett förslag”, säger Tivermark. 

Mental träning ligger Tivermark varmt om hjärtat. “Det låter kanske flummigt tänker ni”, säger Tivermark, “men Mindfulness och meditation handlar egentligen bara om att andas”. Jag tar ett hastigt andetag och önskar att originalet, Torgny Steen, inte flyttat till Trosa. 

“Är det någon som vågar utmana sig själv?” tjoar Pamela medan hon tar sig upp på scenen igen. en kvinna längst fram får efter stöttning från sin kollega till slut upp en arm i luften. “Att utmana sig själv leder alltid till vinster! Här!, här får du min ljudbok.” Kvinnan är så lycklig att hon har svårt att sitta stilla. Samma kvinna vinner efter lunchen ett presentkort till ett värde av 3 750 kronor. För det får hon tillgång till en veckas läger på DNG360°. Lyckan känner inga gränser.

Jag hinner tänka många tankar under lunchens gång. Tar en cigarett och ringer en vän. Går på toaletten i slow motion. Går sedan in och sätter mig på min stol i konferenslokalen. Det är nästintill folktomt. Man dröjer sig kvar i lunchrestaurangen. John Steinberg kommer och sätter sig precis bakom mig och andas. Jag vågar inte titta annat än ner i mitt fyllda anteckningsblock. Här sitter jag en meter framför en man som jag inte lyckas placera in i den här miljön. De andra kompletterar ju varandra så perfekt inom ramen för vad Skolvision står för; Mindfulness, självledarskap och personlig utveckling… Efter Steinbergs mycket ofokuserade haltvimme på scen förstår jag det inte bättre. Steinberg hinner visserligen ge en välriktad känga mot New Public Management och Björklund. Men han är nervös, ofokuserad och avslutar med att läsa Taro Yashimas fantastiska barnbok “Crowboy”, skriven 1955. Jag kan inte skaka av mig känslan att Steinberg inte vill stå på den här scenen. 

Här går jag hem. Jag missar därmed en yogainstruktör och Micke Gunnarsson.

Jag vet inte exakt vad det är jag har varit med om. Jag vet dock att vi pendlat mellan anekdotisk inspiration och säljpitchar. Jag vet att skolvisionärerna delar en grunduppfattning om att vi behöver något nytt. Något som tar utgångspunkt i individen. Inte skolan. Individen. Det är en ny typ av människa som behövs. Med hjälp av personlig utveckling mot individuella drömmar ska vi nå en skola som talar till alla elever. En skola som inte släcker några stjärnor i ögon, låter “diamanten skina ur bröstet med sin unika slipning eller naturliga yta”. Kanske att vi gör det via korrespondensbrev skrivna på en strand i Bahamas. Kanske inte. Vi måste vara modiga. Vi får inte vara rädda. Detta är skolvisions väg framåt. 

Jag vill inte slå in på den vägen eftersom jag inte tror att varje barn har en unik talang som skolan omsorgsfullt behöver bevattna. Det finns en essentialism i den tankegången. Jag vill inte slå in på den eftersom jag inte tror att det är personlig utveckling skolvision egentligen vill ha. Jag tror att de vill ha en annan sorts personlig utveckling. Jag tror nämligen att den svenska grundskolan i grund och botten är lysande på personlig utveckling. Den saknar bara de yttre förutsättningarna. Jag tror inte att jag och skolvision är överens om vad kunskap är och vad man ska ha den till.

Istället bommar jag en John Silver i entrén och går ner till nians spårvagn och åker in till stan.

Det är på torget sanningar möter sanningar. Så har det alltid varit. Nästan. Diktaturens bröd är tystnaden. Demokratin festar på motsatsen. Kanterna på det enskilda slipas för att friktionsfritt möta det allmänna. På torget. Det är en förutsättningen för oss. När ursamhällen växer och byråkratiseras får retoriken inte växtvärk. Den växer i takt med oss. Den är oss. Den utvecklas med oss. Retoriken besjälas med ett eget språk. Retoriska eskapader ersätter enväldet, anarkin. Debatten föds. Ideologi! Underbara ideologi. När sanningar från inombords, sanningar från utombords möts… då ser vi bortom tryggheten; sanningen. “Du har fel!”, “Okej… jag hade fel.”, “Du har fel!”. Melodi. 

Någon vill ta detta ifrån oss. Tjuvar. Någon vill ta det som gör oss till oss och blanda det med sur mjölk. Grumligt, grynigt och osynligt vitt. Någon vill skapa robotar. För att sanningen skall våga krävs framkallningsvätska och fix.  Det fria språket. Inte mjölk. Förhandling mellan Syran och Basen, kopiering och galleri.

Varför gör ni såhär? Varför häller ni kontrastvätskan i Östersjön?

Med sin paroll “varför skola?” är Skolvåren ständigt där. I skoldebatten. På twitter. På ön. Parollen är en förrädiskt öppen fråga vars syfte kan anpassas efter situationen. Ena stunden ska den tolkas bokstavligt – bokstav för bokstav. Ibland som en invit till ett “samtal” om vad skola är för just dig. Aldrig oss. På Skolvårens hemsida står att läsa att frågeställning syftar till förändring. En vilja att förändra föregås ofta, men inte alltid, av en problemformulering. Skolvåren levererar ingen tydlig problemformulering. Vi vet att Skolvåren vill ha ett “hållbart lärande samhälle”, formulera en annan “berättelse”. Är då Skolvårens problemformulering just detta? Ett nytt samhälleligt narrativ? Att en organisation som säger sig vilja vara en katalysator för förändring av skolan inte kan konkretisera sin agenda… Det är oroande inte minst mot bakgrund av att Skolvåren under sin relativt korta levnadstid tillskansats sig en hel del makt. De vill att vi tar “ansvar” för “Det Goda Samtalet”. Inte bråka. Inte kivas. Men vem tar ansvar för alla frågor?  Vem tar ansvar för alla svar? Vem tar ansvar för all förvirring, all rök Skolvåren sprider över nejden?

Vi vet varför vi har en skola. Det har vi vetat länge. Detta lär sig generation efter generation. Kanske inte snabbt. Men nästan alltid i tid. Till sist skall sanningen segra. Till sist visar det sig för oss alla att skolans syfte är att vi skall förstå att skolan… att skolan är självklar för människor som vill uppleva frihet.

Tillsammans med andra har jag stått i mitten av en ganska timid höststorm av beskyllningar om “näthat”, “mobbing” och “personangrepp”. Vi försöker bara förstå.  “Samtalet” är visst bara till för den som har grepp om “det” och “goda” också. Vissa av oss är mer vindpinade än andra. Beskyllningarna tycks ha sin grund i att vi ifrågasätter, problematiserar och ställer kritiska frågor till Skolvåren. Vi har framställts som obstinata bråkstakar enbart ute efter att kivas, ställa till det och provocera. 

Så är inte fallet. Vi månar om skolan. Många av oss arbetar eller har arbetat i skolan och de flesta av oss har barn som går eller har gått i den. Vi är medborgare med ett högst naturligt och personligt intresse i produktionen och reproduktionen av kunskap. Vi månar om en “skola för alla” som sätter kunskap, bildning och den kritiska hållningen på piedestal, för demokratins skull. 

Först på djupare vatten klarnar bilden. Debatt är vad Skolvåren vill bekämpa. Debatten skall dö! I augusti ordnar Skolvåren baluns tillsammans med Initiativ Samutveckling. På Globala Gymnasiet i Stockholm samlas man tillsammans med internationella gäster under  parollen “varför skola?”. Man gör gemensam sak under Almedalsveckan. Lift Sweden! Man får visst EU-pengar. Initiativ Samutveckling är en i raden av sammanslutningar vars syften är att förändra det politiska klimatet, transformera det offentliga samtalet. Man utgår ifrån en transhumanistisk idégrund i syfte att lägga basen för en social evolution. “Det goda Samtalet” och “Lyckans Ekonomi”. Alla idéer är i sin själ goda. Alla sanningar är sanna. Gröt. 

Samtal är fantastiskt. Att tala är guld. “Det goda samtalet” är valfrihet berövad på sitt utbud. Retoriskt förtryck.  

De talas om ett nytt paradigm nere i kön på postkontoret. Det som kommer efter Demokrati. Postdemokrati. Ett samhälle som inte bara garanterar grundläggande välfärd. Högst upp på Samutvecklingens välfärdspyramid tronar “personlig utveckling”. Är initiativ Samutveckling en från gräsrotsnivå initierad arbetsmarknadsinsats i syfte att strukturellt subventionera coachingindustrin?

Låt mig vara. Jag vill inte bli personligt utvecklad. Jag vill utveckla mig själv med hjälp av mina socialt approprierade kunskaper. Precis så som jag gör nu. Här vid tangentbordet. Här är jag verkligt fri. Bara lägg av. Tack.

Här följer, utan större omskrivning, en lista på 20 böcker som jag införskaffat (nåja, de flesta) för att läsa. Jag har inte läst dem. Trots att jag haft chansen. Det får bli bättring på den fronten. Därför, inspirerad av Jimmy Sand, listar jag dem nu här och lovar mig själv och min omvärld att läsa dem. Någon gång. Innan sommarens intåg 2016. Vi får se hur det går.

1. Piketty, Thomas – Capital in the Twenty-First Century

2. Hornborg, Anne-Christine – Coachning och Lekmannaterapi – en modern väckelserörelse?

3. Derrida, Jaques – Lagens Kraft

4. Ball, Stephen J. – The Micro-Politics of the School: Towards a Theory of School Organization

5. Ball, Stephen J. – Politics and Policy Making in Education: Explorations in Sociology

6. Ball, Stephen J. – Foucault, Power, and Education

7. Wernersson, Inga, Gerrbo, Ingemar (red.) – Differentieringens janusansikte – En antologi

8. Kornhall, Per – Barnexperimentet : Svensk skola i fritt fall

9. Liedman, Sven-Eric – Från Platon till kriget mot terrorismen : de politiska idéernas historia

10. Malcolm, Norman – Minnen av Wittgenstein – Med en biografisk skiss av Georg Henrik von Wright

11. Von Wright, G. H. – In the Shadow of Descartes: Essays in the Philosophy of Mind

12. Hasek, Jaroslav – The Good Soldier Svejk

13. Bjerg, Jens (red.) – Pedagogik

14. Bylund, Jan & Lundberg, Mattias – Den Lyckliga Pessimisten (ej utgiven)

15. Lindblad, Sverker & Popkewitz, Thomas S. – Educational Restructuring: International Perspectives on Traveling Policies

16. Illeris, Knud – Kompetens : vad, varför och hur

17. Giddens, Anthony – Modernitet och självidentitet

18. Bauman, Zygmunt – På konsumtionsindustrins soptipp : om ungdomar, utbildning och utstötning

19. Berggren, Henrik – Underbara dagar framför oss : en biografi över Olof Palme

20. Bourdieu, Pierre – Praktiskt förnuft

Googlar man frasen “det går inte att prata med…” vill google att meningen skall avslutas med “…min Pojkvän”, “…min man” eller “…min sambo”. Vad det säger om hur vi kulturellt förhåller oss till genus eller relationer skall jag låta vara osagt. Jag vet inte ens vad det har för relevans i det här sammanhanget. Det kanske bara var en naiv dröm om att google skulle vilja avsluta meningen med “…Lars Björk”.

Jag raljerar. Men det finns något vackert med att inte vara överens. Det illustrerar inte bara det komplexa i att gemensamt förvalta samhällsbygget. Det gör också att vi kommer någon vart på ett något mer demokratiskt vis. Demokrati är lika mycket att gemensamt förvalta misslyckanden som en solidarisk reproduktion och produktion av kunskapsmassa. Det innebär i förlängningen att de «sanningsregimer» många krafter i ett visionstrött och postpolitiskt samhälle vill konstruera inte fäster nämnvärt på samhällskroppen. Det är väldigt positivt. Det är därför det blir så konstigt när problematisering av både skolans praktik och utvecklingsriktning tas som personliga påhopp, reaktionärt gaggande eller icke konstruktivt. Man får i det sammanhanget tyvärr ofta bilden av att den praktiknära skolutvecklingsdiskursen inte är stark nog att titta varken bakåt, inåt eller åt sidorna. Att detta skulle handla om att man i lärarleden är låsta vid styrdokumentens bojor och att detta innebär en naturlig mur mellan parter som i varierande grad är del av realiseringsarenan är, vill jag hävda, inte troligt. Den ganska flagranta blandning av marknadsaktörer, lärare, opinionsbildare och kommunalt anställda utvecklingsledare, som utgör det stora flertalet, underkänner den analysen. Den regelstyrda skolans tid är jätteförbi. 

Ta till exempel frågan om systematisk bedömning och dokumentation i skolan. Formativ bedömning har, i den form den formuleras av Black och Wiliam, bevisligen kunnat höja måluppfyllelsen i de studier som genomförts. Även Hattie och Timperley styrker som känt detta. Det är en bedömningsform som, om den används korrekt och i en balanserad kombination med summativ bedömning, både framstår som mer sympatisk och i högre grad kompatibel med ett sociokulturellt perspektivet på lärande än vad den summativa bedömningen gör. Det innebär inte att det saknas problem med formativ bedömning. I all bedömning finns grundproblematiken kring kategorisering och differentiering av människor och kunskap. Den formativa bedömningen kan här lika gärna förstås som en disciplineringsteknik inom ramen för en skola som i stigande grad är en komponent i en global marknadsideologisk tillväxtlogik. 
Vi pratar här om problem som måste få ta plats i debatten om skolans framtida inriktning. Där har vi den där berömda komplexiteten igen. Den ställer till det på samma gång som den är fascinerade och i många fall en rätt kul utmaning. 

Ironin och satiren är klassiska verktyg att begagna när man ska klä av makten minkpälsen (eller avslöja avsaknaden av den). När en försvagad formuleringsarena lämnat walk-over till realiseringsarenan följer också mycket av makten med på köpet. Den praktiknära skolutvecklingsrörelsen behöver kanske inse att de har tillskansat sig en hel del av den makten. En makt som i sann demokratisk anda alltid behöver ifrågasättas, genomlysas och problematiseras. Hur jobbigt det än må vara. 

(Tentamen för Utbildning, Ideologi Och Skolning 15hp, Göteborgs Universitet 2013)

Vid slutdestinationen på sin resa genom omsorgs- och utbildningssystemen förväntas människan vara förberedd för vuxenlivet. hon förväntas ha varit deltagare i en kulturell reproduktion som gett henne kapitalmedel att lösa giltig biljett till den demokratiska och den västerländskt humanistiska diskursen (skolverket 2011, Lindensjö, Lundgren 2000). Hon förväntas också producerat goda kunskaper och förmågor med vilka hon skall kunna konkurrera på en arbetsmarknad i syfte att skapa sig goda levnadsvillkor med möjligheter till social mobilitet. Därmed riskerar hon inte att i onödan utgöra en belastning på det välfärdssystem hennes nyvunna demokratiska värderingar är satta att värna. 

Men kommer hon att få de kunskaper och det kulturella kapital som krävs på arbetsmarknaden och kommer hon att äga möjlighet till full social mobilitet? Hur påverkas hennes möjligheter att i föreställningen om “livsprojektet” skörda frukten av en utbildning som enligt Pierre Bourdieu reproducerar maktrelationer och sociala strukturer genom fördelning av kulturellt kapital (Gytz olesen 2004)?
Frågeställningarna ovan ställer implicit hon i kontrast mot han eftersom utgångspunkten i denna analys är att det maskulina är att betrakta som norm i de sociala konstruktioner som avhandlas (Tesfahuney 1999, Paechter 1998, Bromesth 2009, Florin 2006). Därmed syftar denna analys till att med hjälp av Lindensjö och Lundgren (2000), Sandin (2003) och Skolverket (2009) som pannå skissera och belysa de strukturer som talar igenom skolflickan och utgör ramverket för hennes rörlighet inom utbildningssystemet i synnerhet och samhället i allmänhet.

Textens disposition utgår ifrån två huvudrubriker där den ena belyser Utbildningsystemet och dess innehåll och institutionella kvaliteter. Den andra analyserar påverkansfaktorer och bieffekter som indirekt är knutna till utbildningssystemet och bär därmed rubriken “Vid sidan av Utbildningssystemet”.

Inom Utbildningsystemet

Det västerländska utbildningssystemet är ett maskulint könat utbildningssystem som bygger på ett upplysningsideal där det feminina betraktas som känslostyrt och det maskulina rationellt och förnuftsbaserat (Tesfahuney 1999, s. 73).  Implikationerna av detta är att skolan, som under majoriteten av sin brokiga historia varit förbehållen pojkar (Lindensjö, Lundgren 2000, Sandin 2004) vilar på idén om att träna det logiska förnuftet. Flickor har i andra änden satts att ingå i utbildningssammanhang som utgår ifrån hemmets logik; Barnavård, kokkonst och sömnad (tesfahuney 1999).

Denna eurocentriska androcentrisitet som präglat och alltjämt präglar det moderna projektet, kristendomen och upplysningen ligger, enligt tesfahuney (1999 s. 68-69), till grund för hur vi idag värderar skolämnen och fördelar dem tid och rum. Skolflickan är mot bakgrund av detta underkastad en maskulin norm och lider därmed en risk att få sina prestationer, attityder och behov bedömda utifrån denna. Hänvisad till en oppositionell position (Florin 2006) där produktionen av kunskap underställs en maktkamp, en hierarkisk underställning, med målsättningar om emancipation och likvärdig mobilitet blir uppdraget för flickan i skolan en tvåsidig process som han slipper förhålla sig till.
Vi kan i sammanhanget påminna oss om att den svenska grundskolan har ett formellt uppdrag att “…aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter.” (Skolverket 2011, s. 8). Det ingår med andra ord i den svenska grundskolans kärnuppdrag att förhålla sig normkritiskt till de typifierade könsrollerna. Om vi ger oss i kast med att dekonstruera åtminstone någon del av skrivelsen, som är hämtad från det inledande kapitlet i Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (Lgr11), så är det lätt att fastna på ordet “möjligheter”. Vad innebär ordet i kontexten läroplan? Syftar dessa “möjligheter” inåt mot skolans egna diskursiva praktik eller är siktet inställt på det efterkommande livsprojektet med allt vad detta traditionellt innebär? Lever man upp till skrivelsen på ett samhälleligt strukturellt plan?
Bromseth (2009) skriver i sin artikel “Learning the straight script – Constructions of queer and heterosexuell bodies in Swedish schools" att heteronormativiteten inom skolan ofta tar sig formen av att man grupperar eleverna efter kön. Bland annat när man pratar om kärlek och sexualitet under rubriken Sexualundervisning. En pedagogik som snarare fördjupar skillnader och har sitt ursprung i ett kärnfamiljsideal där pojkar och flickor blygt ska få ställa frågor om det andra könet i skydd av den homogena gruppen som förberedelse inför familjebildning.
Att möjligheterna här inte lyckas rymma från den normativa bilden av vad som är maskulint och feminint förstärks av hur agentskap tilldelas såsom det beskrivs i Linda Duits och Liesbet van Zoonens artikel “Headscarves and Porno-Chic – Disciplining Girls’ Bodies in the European Multicultural Society” (2006). Skriftställarna beskriver hur kläder, och kläders högst subjektiva konnotationer, förhandlas och kategoriseras utifrån en klassiskt upplysningsideal. Den maskuline ynglingen med arketypiskt högerextrema yttre attribut betraktas visserligen som ett problem i skolkontexten, men i egenskap av hans ställning som maskulint subjekt tolkas klädstilen främst som en politisk handling. En aktiv handling som har sin rot i mer eller mindre rationellt övervägda val. Därmed är det, enligt den holländska myndigheten för utbildning, inte tillbörligt för skolor att förbjuda klädstilen. Det är, menar de, en fråga om yttrandefrihet. När det gäller kvinnors möjligheter till att konstruera sig själva som subjekt ser vi en annan bild. Dikotomin mellan det sekulärt översexualiserade och det religiöst fromma eller förtryckta i synlig string-trosa respektive slöja blir helt enkelt inte en fråga om en människa som fritt handlande subjekt utan en fråga om kategorisering utifrån vad som är en rimlig bild av kvinnan som objekt. neutrum mellan de två polerna, gender binary, (“horan” med string och “jungfrun” med täckt hår) tycks vara lika svårfunnen som viktig att finna.
Mot bakgrund av detta blir det tydligt att skrivelsen i Lgr11 inte är en inåtblickande styrning av verksamheten. tvärtom. Den verkar snarare reproducera en heteronormativitet inför livsprojektet som sådant och en dualistisk syn på sexualitet där de typifierade könsrollerna finner en fristad. Idén om att kunskaper är behäftade med olika värden för de två könen lever i den svenska grundskolan.

Vid sidan av Utbildningssystemet

Kommodifieringen av utbildningssystemet som pågått sedan slutet på 1900-talet som ett resultat av friskolereformen, New Public Management och decentraliserande kommunalisering har präglats av förhoppningen om effektivisering med hjälp av konkurrens och ökad kvalitet som följd av en pedagogisk variation (Skolverket 2009, Schierup och Dahlstedt 2007).
Schierup och Dahlstedt (2007) menar sin analys kring social exkludering att nya former av ekonomiskt utanförskap framträtt sedan mitten av 1980-talet. Som ett resultat av nyliberal policy och omställningsprocesser från den nationella, välfärdsstatliga samhällskonstruktionen till en post-nationell flexibel syn på anställningstrygghet i allmänhet och arbetstagare i synnerhet har en allt mer fragmenterad arbetsmarknad tagit form där de stora kapitalväxlingarna sker i starkt konkurrensutsatta fält där kunskap, flexibilitet och initiativstyrka premieras samtidigt som de mindre kvalificerade arbetstillfällena, främst inom offentlig sektor, i konkurrensen blir statiska och präglas av dålig löneutveckling och försämrad fysisk arbetsmiljö. Yrken som än idag i hög utsträckning befolkas av kvinnor. Ökad arbetslöshet som ett resultat av känsligare globala konjunkturer tillsammans med ett åtstramat skydd enligt socialförsäkringslagen har skapat nya arenor för samhällelig exkludering.
Fattigdomen har feminiserats, fortsätter Schierup och Dahlstedt, i den meningen att levnadsvillkoren för ensamstående föräldrar försvårats. Arbetsmarknadens logik kan därmed sägas vara i en omvandlingsprocess  som gör den mer maskulin i sin konstruktion än vad den redan var. Slutsatsen vilar på Peachter (2002, ss. 116-117) som menar att den konkurrensdrivna arbetsorganisationen, till skillnad från den kooperativa, är maskulint könad.
Mot bakgrund av konkurrensidealets inträde i utbildningssystemets sfär, med lånta fjädrar från arbetsmarknadens logik, riskerar skolan därmed att snarare förstärka den strukturellt maskulina normen som redan präglat skolan under lång tid. Den sociala exkluderingen i allmänhet och exkluderingen av kvinnor i samhällets maktsfärer i synnerhet riskerar att strukturellt förstärkas.
Utvecklingens mekanismer återspeglas i de segregerade skolresultat som Skolverket pekar på (2009). Denna segregation utgör, enligt Skolverkets kunskapsöversikt, en av de bidragande orsakerna till allmänt försämrade skolresultat för svenska elever. Inte minst med tanke på att vårdnadshavarens socioekonomiska status har en betydelse för i vilken mån man bistår med den i forskning erkänt viktiga studiehjälpen från hemmet. Forskning som dessutom visar att det är moderns utbildningsgrad som har störst utfall när det gäller skolresultat i relation till stöd från hemmet.
Avslutningsvis kan vi konstatera att det finns anledning att styrka skolan i det inre arbetet i syfte att bryta loss ifrån en strukturellt heteronormativ och androcentrisk formulering och realisering av institutionens samhälleliga funktion. Skolan riskerar annars, för att besvara de inledande frågeställningarna i detta paper, att fortsatt reproducera ett feminiserat socialt utanförskap snarare än att verka för inkluderande målsättningar om jämställd social mobilitet för alla som reser genom utbildningssystemet. det hade med stor sannolikhet gagnat både han, hon och hen.

Referenser:

Bromseth, Janne. (2009).Learning the straight script – Constructions of queer and heterosexual bodies in Swedish schools. I Janne Bromseth, Lisa Folkmarson Käll, Katarina Mattsson (red). Body claims. (ss. 154-188)  Uppsala: Centre for Gender Research.

Duits, Linda, van Zoonen, Liesbet. (2006). Headscarves and Porno-Chic. Discipling Girls´ Bodies in the European Multucultural Society. European Journal of Women´s Studies, 13 (2)

Florin, Christina. (2006). Kampen om kunskapen. Kunskapens rot är bitter men dess frukter äro ljuva. Om kvinnor och utbildning i ett historiskt perspektiv. Hämtad 29 december, 2013 från: www.ub.gu.se/kvinn/portaler/kunskap/historik/.

Gytz olesen, Søren. (2000). Pierre Bordieu I Olesen, Sören Gytz & Pedersen, Peter Möller (red.)Pedagogik i ett  sociologiskt perspektiv (ss. 141-168). Lund: Studentlitteratur.

Lindensjö, Bo, & Lundgren, Ulf, P. (2006). Utbildningsreformer och politisk styrning. Stockholm: HLS Förlag.

Paechter, Carrie. (1998).  Educating The Other: Gender, Power and Schooling. London: Falmer Press.

Sandin, Bengt. (2003). Skolan, barnen och samhället – i ett historiskt perspektiv. I Staffan Selander (red.) Kobran, nallen och majjen. Tradition och förnyelse i svensk skola och skolforskning. Forskning i fokus, nr. 12.Stockholm: Myndigheten för skolutveckling.

Schierup, Carl-Ulrik, Dahlstedt, Magnus. (2007)Social Exkludering: Ett Beskuret Medborgarskap I M. Dahlstedt, F. Hertzberg, S. Urban, A. Ålund (red.) Utbildning, arbete, medborgarskap: strategier för social inkludering i den mångetniska staden. (s. 57-78)Stockholm: Borea Bokförlag.

Skolverket (2009). Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer. Stockholm: Skolverket.

Skolverket (2011). Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011. Stockholm: Skolverket.

Tesfahuny, Mekkonen. (1999). Monokulturell utbildning. Utbildning & Demokrati, 8 (3)