Moderaterna vill i ett försök att ytterligare utveckla lärares karriärvägar öppna upp för så kallade lärarcoacher. Tanken är att dessa lärarcoacher skall ha en jour-liknande tjänst och enligt brandkårsprincipen rycka ut till de skolor där behovet är särskilt stort. Väl på plats skall de enligt förslaget arbeta offensivt. Vad detta rent konkret innebär är oklart men förslaget skall – som det heter – finslipas inom ramen för den borgerliga alliansen innan det presenteras i kraft av färdig produkt. Förslaget är lika problematiskt som det är väntat att det kommer från just borgerligt håll.
På 1970-talet gjorde Human Potential-rörelsen begreppet coach till sitt och införlivade det därmed i sin speciella form av kommersiell lekmannaterapi. Livscoachen som fenomen och affärsverksamhet såg dagens första ljus och har i framgångsrik symbios med nyliberalismens logik exploaterat sin välkrattade marknad: att hjälpa människor att finna inre frid i ett samhälle få människor kan stå ut med i längden. Kunderna står på kö medan coacherna fakturerar. Visst kan det tyckas tacksamt att ha någon vid sidlinjen som basunerar ut mantran om att man redan har kraften inom sig, bara man söker den. Men det kräver förstås att man har råd. Det är inte är vem som helst som kan hålla sig med en coach i ett samhälle där de ekonomiska klyftorna stadigt växer.
De nyliberala reformernas konsekvenser är ymnigt dokumenterade. Många är de politiker som låtit sig trollbindas av New Public Management och kommodifiering av offentliga välfärdstjänster. Skolverket pekar i kunksapsöversikten “Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? – Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer.” från 2009 ut decentralisering och individualisering som två av fem huvudsakliga anledningar till dagens svaga skolresultat. Det finns utan tvivel skuld att utdela både till höger och vänster i de folkvalda församlingarna, men med åtta år vid makten har Moderaterna – tillsammans med sina allierade – långt ifrån visat sig villiga att vända utvecklingen vad gäller valfrihetsreformernas mer oönskade konsekvenser, snarare tvärtom. Istället är det kvaliteten på människors individuella val som skall förbättras, hellre än kvaliteten på de gemensamma verksamheter människorna är satta att välja. Det är i detta ljus förslaget om lärarcoacher måste förstås.
Det finns redan en rad flagranta exempel på terapeutiska tankemodeller inom skolans värld. Den vetenskapligt mycket svaga metoden Förändringens Fyra rum, Human Dynamics som utgår ifrån en nyandlig människosyn och Kommunikologi vars norska skapare notoriskt vägrar delge det empiriska material läran sägs vila på. Nämnas bör också de förskolor vars pedagogiska profil utgår ifrån livscoachernas kanske flitigast begagnade teoretiska källmaterial: Neuro-lingvistisk programmering (NLP) – ett mycket ifrågasatt kluster av idéer som utlovar allt från ekonomisk och personlig framgång till bättre ögonsyn.
Tillsammans står de på en amatörterapeutisk och starkt individualistisk grund, viftandes med certifikat som sägs säkerställa kvaliteten på verksamheten. De är en del av en växande marknad som får allt större genomslagskraft i många av samhällets institutioner för omsorg och utbildning. Aktörer som på mässor, studiedagar och sociala medier oförtrutet sprider förkunnelsen om att alla misslyckanden egentligen är feedback och att framgång uteslutande är ett resultat av hur du tänker.
Oavsett metod eller teori är det dina egna val, oberoende av omständigheterna, som formar din framtid. Inte det sociala sammanhanget, inga strukturella förklaringsmodeller, ingen segregation eller diskriminering. Själv får du stå inför skranket. Själv får du smida ditt framtidshopp och möjligheterna att bli arg nog att göra motstånd tränas effektivt bort.
Vi är alla mer eller mindre bekanta med begreppet coach men vi är inte alltid överens om vad det står för. Ofta förknippar vi det kanske med idrottens värld där begreppet är mer eller mindre självklart även utanför den anglosaxiska kultursfären. I ett sådant sammanhang är ordet oproblematiskt i så mån att idrotten har ett väldefinierat mål och att coachen i kraft av sin kompetens kan vara behjälplig på resan mot detta. Om det vore den här typen av coachning vi talade om skulle min kritik sett annorlunda ut. Varken elevrollen eller läraryrket låter sig jämföras med den elitsatsande idrottaren. Den jämförelsen tjänar varken atlet, lärare eller elev på då uppdraget att utbilda och möjligheten att bli bildad aldrig kan kondenseras till att vara en tävling, varken med andra eller sig själv.
Min kritik riktar sig istället mot risken att läraren mister sin möjlighet att göra motstånd, att peka på de strukturella faktorer som vi vet påverkar det vardagliga arbetet för lärare. En coach, oavsett teoretisk utgångspunkt, riskerar inte bara att lägga beslag på lärarens möjlighet till motstånd mot dessa, utan även själva insikten om motståndets möjlighet – skolans problem och möjligheter individualiseras. Sett mot bakgrund av lärarens uppdrag att fostra och utbilda elever till aktiva och informerade samhällsmedborgare framstår förslaget om lärarcoacher än mer problematiskt. Hur ska en elev förstå och utveckla sitt medborgarskap i en coachifierad skola där dina inre fakulteter i alla lägen trumfar den inverkan sociala och materiella förutsättningar har på människors liv? Detta oroar.
På en punkt är jag och Moderaterna dock överens. Lärare skall ha det stöd de behöver för att kunna ge elever möjligheter till kunskap och bildning, helt i enlighet med deras lagstadgade rätt. Däremot är det uppenbart att detta stöd bäst kommer till uttryck i ett skolsystem som inte tillskriver enskilda lärare problemet eller ägnar sig åt brandkårsutryckning mot löfte om högre lön eller höjd status. Skolan som arbetsplats måste redan från början vara en plats där man i lugn och ro kan utföra sitt arbete tillsammans med sina kollegor och sina elever. Det är grunden för att kunna växa i sitt yrke och som människa.
Lämna ett svar