En afton på Brasserie X

Kant, Hegel och Nietzsche gick in på en bar men det var ingen bar. Det var en konferens för lärare, forskare och professionella föreläsare. Deltagarna på konferensen delade alla den uppfattningen att de västerländska skolsystemen var i förfall och borde räddas från politiker och akademiker som fastnat i kunskapsteoretiskt filosoferande och ideologiskt trams. De tyckte alla att det var ett otroligt ineffektivt sätt att tänka kring saken. De tre herrarna var förstås förvirrade men ville inte ställa till det i onödan så de satte sig artigt längst bak i salen och började lyssna. Någon där framme höll ett föredrag om hur människor faktiskt lär sig och att det är viktigt att repetera saker. Denne någon levde som den lärde och var otroligt repetitiv i den retoriska framställningen. Saken föreföll något trivial för de tre herrarna men de ställde sig precis som alla andra upp och applåderade på slutet. De ville ju som sagt inte ställa till det i onödan.

Därpå följde en dag fylld av liknande händelseförlopp vilket gav vid hand att Kant, Hegel och Nietzsche, fram på sen eftermiddag, hade en preliminär bild av ramarna för det tankegods som traderats under föreläsningar, workshops och kaffe-orienterat mingel. Törsten började dock göra sig rejält gällande och till de tre herrarnas förtjusning skulle de visa sig att de knappast var ensamma i detta. De hade nu, klockan var runt 16:30 i ett för att vara början på oktober ovanligt ljummet Haninge, hamnat på en lokal restaurang tillsammans med några av konferensdeltagarna.

Kant satt orörlig, hans kropp en preussisk protest mot den allmänna oordningen inne på Brasserie X. En ung kvinna som på vägen till restaurangen lyckats övertala Hegel att ”adda” henne på LinkedIn lutade sig mot Kant med en blick som var både entusiastisk och fullständigt tom och med ett glas prosecco i handen som kämpade för att behålla sitt innehåll under de nya och i förhållande till våg mer lutande förutsättningarna: ”Så det vi ser, Herr Kant,” sa hon med en röst som inte nödvändigtvis skar men åtminstone sågade sig igenom bruset, ”är att den kognitiva arkitekturen sätter absoluta gränser. Vi kan inte designa lärande som ignorerar arbetsminnets bandbredd. All undervisning måste anpassas efter systemets inbyggda struktur!” Kant vände sig långsamt mot den kapande rösten. Hans ögon var glasklara: ”Min unga dam, jag har ägnat mitt liv åt att kartlägga förnuftets gränser, inte för att göra människan till en mer effektiv enhet för att hantera information, utan för att fastställa de villkor under vilka sanning och moralisk frihet överhuvudtaget är möjliga. Ni har tagit min arkitektur för friheten och gjort den till en manual för ett mer välskött fängelse. Ni mäter burens galler med en utsökt precision, men ni frågar er aldrig varför fången ska sjunga med i er vulgära sång.” Kvinnan stirrade, men log sedan ett professionellt leende och gled vidare mot Hegel, som såg ut som en sorgsen sjöhäst med en orörd öl av IPA-sort framför sig.

”Herr Hegel, vi ser lärandet som en ständig utvecklingsprocess! Neuroplasticiteten bekräftar ju detta. Hjärnan är i evig rörelse, ständigt på väg att bli något nytt!” Hegel lyfte blicken. Hans vanliga, dånande röst var som borta och det var i en skarp viskning han lite avmätt replikerade: ”Ni talar om utveckling, men ni har avskaffat syftet. Ni ser rörelsen i cellerna men är blinda för rörelsen i historien. Er utveckling är en mekanisk process, inte en andlig. Det ni förespråkar är Världsanden reducerad till en bee-bot som lär sig hitta i en labyrint. Effektivare, förvisso, men utan att någonsin fråga varför labyrinten existerar, eller drömma om en värld utanför den. Ni har gett oss rörelse utan mål, utveckling utan förlösning. Ni har gett oss processen, men ni har mördat Anden. Ser ni inte det?”

Nietzsche satt i sitt hörn, tyst som en milsten strax utanför Lerum. En annan av konferensdeltagarna, en man med den självsäkra bröstkorgen hos någon som tror att data är samma sak som visdom, närmade sig honom i tal: ”Det handlar i grunden om att göra det bättre för alla…” kastade mannen ur sig i ett försök att lätta upp stämningen (mannen hade identifierat sig som humanist efter en olycklig händelse på en tidigare arbetsplats). ”…Vår evidens visar oss hur vi kan ta bort onödiga hinder så att alla kan lära sig mer, med mindre ansträngning. Det är en demokratisering av kunskapen.” Nietzsche skrattade hånfullt rakt ut, med blicken låst på absolut ingenting. Allra minst mannen som plötsligt visat sig vara en tillfällig anhängare av högre värden än repetition. Det var ett torrt skratt. Han lutade sig fram och in i ljuset från lamporna som skulle föra tankarna till Texas, rökt kött och trucker-kepsar: ”Ni talar om demokrati, men jag hör bara flockens rädsla för den som lider sig till högre höjder. Ni vill ta bort ’hinder’? Ni menar kampen. ’Ansträngning’? Ni menar smärtan. Ni vill bota människan från den enda sjukdom som gör henne värd att rädda: strävan. Er ’evidens’ är inget annat än den svages vilja till makt – en vilja att göra världen säker, förutsägbar och fri från gudar och monster. Ni är präster för en ny, blodlös gud: Effektiviteten. Och era skolor är de tempel där ni offrar den starka individen på den bekväma medelmåttighetens altare.” Mannen hade inget att säga, ingen moteld. Han drog sig undan som svålen på en torrökt bringa.

Sällskapet hämtade sig aldrig riktigt efter dessa utbyten men man fortsatte att dricka och kallprata. Ingen ville vara den som missade något spektakulärt gjort eller extravagant sagt. Berusningsgraden trubbade dock ner förväntningarna med konsekvensen att ingen gjorde ett större nummer av att Hegel, med återvunnet dån i stämman, försökte få Kant och Nietzsche att dansa tryckare för att iscensätta en ”dialektisk försoning”, varpå Nietzsche utmanade honom på armbrytning för att bevisa viljans primat över den abstrakta logiken. Kant, som innesluten i sig själv, försökte under tiden skriva ner de transcendentala förutsättningarna för en lyckad AW på en servett, men gav upp när någon välte en skål oliver över hans anteckningar.

Samtalen var alltså – inte helt oväntat – en katastrof och vad hade annars kunnat bli resultatet när tre filosofer råkar hamna i lag med ett gäng drivna pedagoger som sett ljuset (åtminstone sett ljuset studsa mot Paul Kirchners kala hjässa). Kant hade med isande logik försökt förklara att konferensdeltagarnas data saknade transcendental grund, Hegel anklagat dem för att ha mördat Anden, och Nietzsche hade med för honom kännetecknande lynne avfärdat hela deras världsbild som den sista människans fega evangelium.

Timmar senare och efter ett okänt antal öl av IPA-sort, fler flaskor prosecco än vad ett elevhälsoteam kan bära med sina bara händer och märkliga tyska likörer som inte ens krögaren visste ingick i restaurangens utbud, stängde till slut Brasserie X. Sällskapet spillde ut på den fuktiga trottoaren under en ensam, orange gatlykta. Luften var råare och betydligt kallare än vad deras klädsel medgav. I ett kortvarigt ögonblick av berusat samförstånd enades de alla i att de tidiga höstveckorna var hopplösa på det där sättet. Omöjligt att klä sig lagom sett till dygnets alla timmar.

Hegel, nu så berusad att hans dialektik hade börjat gå i cirklar, karusellartade cirklar, som definitivt skulle påverka insomningen på hotellrummet senare, tände en cigarr. Kant, vars strikta vanor hade kapitulerat inför en ny, oväntad och mycket hjärtlig bekantskap med gin, försökte tända en tunn cigarill men missade hela tiden med tändstickan. Nietzsche hade fått tag på en illa rullad cigarett, och röken slingrade sig runt hans väldiga mustasch under tiden han stirrade ner i en vattenpöl som om den innehöll avgrundens svar i lagom stora chunks. En kortvarig tystnad lade sig över trottoaren men bröts snabbt av en av de ursprungliga konferensdeltagarna. En man som bara ytligt deltagit i kvällens och nattens samtal, en man vars ansikte var rött av öl och indignation, en man som nu inte kunde avstå att försöka sätta åtminstone någon liten prägel på kvällen. Ett ödersdigert beslut – skulle det visa sig.

”Ärligt talat,” sluddrade han och pekade med en darrande hand på de tre filosoferna. ”Ni är… ni är irrelevanta. Reliker. Vi har fMRI-scanners nu! Vi har randomiserade kontrollstudier! Vi vet hur hjärnan fungerar!” Nietzsche log utan att vända sig om: ”Ni vet hur en klocka fungerar…”, väste han, ”…men ni vet ingenting om Tiden.”

”Flum!” skrek en annan som var i färd med att torka av sitt nyinköpta exemplar och Agneta Gulz och Magnus Haakes senaste bok. ”Bara obevisbart, metafysiskt flum! Kognitiv belastningsteori har mer förklaringsvärde än hela er samlade… smörja!” Detta skulle visa sig vara den sista droppen under detta i övrigt droppfyllda arrangemang. Nietzsche snurrade runt med en plötslig, vildsint grace. Han tog ett kliv fram och knuffade den högljudde hårt i bröstet. ”Er vilja till ’bevis’ är bara er rädsla för det stora, fruktansvärda mörkret!”, vrålade Nietzsche. Mannen snubblade bakåt och hans bundsförvanter rusade fram. Hegel, som såg en ny dialektisk rörelse ta form, klev majestätiskt emellan: ”Nej! Stopp! Tesen – den gamla filosofin! Antitesen – den nya vetenskapen! Vi måste nå en högre… Ouff!” En kvinna med sin konferens-biljett i lanyard runt halsen, som egentligen siktat på Nietzsche, träffade i stället Hegel rakt i solar plexus. Den åldrade filosofen tappade luften, och hans svar var inte en syntes, utan en bredsida med en arm som tycktes uppfylld av tusen år av världsanden. Den var med andra ord ganska långsam. Fullständigt kaos utbröt nu på den blöta och illa upplysta trottoaren utanför Brasserie X. Det var på många sätt en absurd och patetisk syn.

Kant, som först hade försökt medla genom att gasta om sitt kategoriska imperativ, fick en från restaurangen stulen ölsejdel i tinningen. Något inom honom, tillsammans med huden vid träffytan, brast. Med en isande blick och en precision som bara en man från Königsberg kan uppbåda, tog han sin spatserkäpp och slog den med ett knäppande ljud mot knäskålen på den som sannolikt ärrat honom för livet (i dubbel bemärkelse). Slagsmålet böljade fram och tillbaka under gatlyktans vaga sken. Det var ett virrvarr av flaxande armar, sluddriga förolämpningar och snubbel. Mitt i alltihop hördes konferensedeltagarnas stridsrop, en kör av desperata försök att genom besvärjelser och smädelser rörandes befrielsen av det utbildningsvetenskapliga fältet från alla typer av målbilder annat än de perfekta feedback-looparna:

”ERAN EMPIRI ÄR SVAG!” skrek någon i en vild sving mot Hegel. ”DET HÄR ÄR INTE EN EFFEKTIV KONFLIKTLÖSNING!” gastade någon annan samtidigt som Nietzsche drog vederbörande i håret. ”SPACED REPETITION! VI KOMMER TILLBAKA STARKARE MED BOOSTAT LÄRANDE!” vrålade en tredje när han halkade i vattenpölen för tredje gången.”NI IGNORERAR DEN EXTERNA KOGNITIVA BELASTNINGEN!” ylade någon från högen av kroppar som bildats när Hegel hittat ett löst askfat med fundament som han trots sin ålder fått att flyga i en fin bana och därmed fått minst tre på fall.

De tre filosoferna gjorde vad de kunde för att ge svar på tal. Hegel reciterade obegripliga paragrafer medan han brottades, Kant skrek om tingen i sig medan käppen ven i luften, och Nietzsche skrattade maniskt. Ett högt, förfärligt läte som ekade mellan husväggarna. För honom var detta mer ärligt än något som sagts under hela kvällen. Med annalkande blåljus borta i nejden nådde så till slut saken sin definitiva konklusion men inte utan att en av konferensdeltagarna, en kvinna knappt söder om pensionsåldern och med färre tänder kvar i munnen nu än när hon anlände Brasserie X, med häcklande röst, citerade fritt ur SOU 2025:19. Konferensdeltagarna löstes upp i skuggornas svarta lådor och lämnade de tre filosoferna ensamma kvar på den tomma, blöta gatan. Flåsande, blåslagna och blodiga. Några segrare stod ej att finna. Den gamla och den nya världen hade kort mötts, och resultatet blev bara en gemensam och påtagligt bakfull morgondag.