Är detta en essä? Kanske. Utblicken är helt oavsett preliminär och befriad från djupare vetenskapliga pretentioner. Den här essän, om vi ändå kallar den för just det, undersöker hur vetenskapliga metaforer inte bara beskriver verkligheten utan också formar den. Från cybernetik, via aktör-nätverk-teori till begreppet plasticitet vill jag visa hur vår förståelse av arvsmassan har förskjutits från deterministisk kod till dynamiskt material. Det arbete Cereno Scientific nedlägger kring epigenetiska läkemedel blir i det ljuset mer än bioteknologisk innovation. Det blir en del av en rörelse mot en ny människosyn där ödet inte är givet av genernas fasta text utan av en ständigt omförhandlande läsning. För att bli precis: jag har försökt skissera den bredare sociala kontext som Cereno Scientific är verksamma i.
Cybernetikens historia och sociala implikationer har jag själv studerat akademiskt tidigare i livet. Då särskilt dess konsekvenser för utbildningsreformer och undervisningspraktiker. Även om jag personligen inte har brottats särskilt mycket med den franska filosofen Bruno Latour (1947–2022) och hans aktör-nätverk-teori fick han vara med här nedan av rent pedagogiska skäl. Av högre relevans för framställningen står den lika franska filosofen Catherine Malabou (1959–) som ägnat stora delar av sitt intellektuella arbete åt epigenetikens sociala implikationer med hjälp just av begreppet plasticitet.
Men först en bakgrund.
En bakgrund
För Eisenhower-administrationen stod det en bit in på 1940-talet till slut klart att USA skulle behöva gå in i andra världskriget som stridande part. Inte minst för att försvara Storbritannien med vilka de transatlantiska allianserna var särskilt starka. Det stod även klart att det skulle krävas omfattande vetenskapliga framsteg inom det militärteknologiska fältet för att framgångsrikt krossa den europeiska fascismen. Av särskilt vikt i detta sammanhang stod att hitta bättre sätt att beräkna flygplans rörelser för att effektivt kunna skjuta ned dem och stoppa tyskarnas flygbombningar över engelskt territorium. I detta var matematikern Norbert Wiener särskilt involverad. Wiener skulle senare skriva boken Cybernetics: Or Control and Communication in the Animal and the Machine. Boken skulle rätt snabbt få ett betydande inflytande på efterkrigstidens förståelse för individ, samhälle och styrning långt utanför USA:s gränser, något som med växande intresse beskrivits i den akademiska litteraturen under de senaste decennierna. Här kan nämnas namn som Douglas D. Noble, Fred Turner, Alexander R. Galloway, Susanne Dodillet och, inte minst, det franska författarkollektivet Tiqqun.
Bara under några korta år mobiliserades alltså enorma offentliga resurser i USA i syfte att lösa Europas problem och en väsentlig konsekvens av detta, inte minst genom Wiener, hans arbete och hans skrifter blev inte bara de militära framgångarna utan helt nya sätt att förstå människan med hjälp av en uppsättning metaforer hämtade från den forskning och utveckling som till slut försäkrade ett fritt Europa. Inte minst den digitala datorns tidevarv hade härmed inletts och den satte snabbt sina spår även i människans kropp. Hjärnan kunde nu förstås som en slags dator; en svart låda vars operationer genom baklängeskonstruktion (reverse engineering) kunde kartläggas givet hur output påverkas av input.
Några år senare kunde även vår arvsmassa transponeras från något som lite tidigare, här lite vagt framställt som rörandes nuklein, gen, enzym och protein, till en konsoliderad förståelse för DNA och dess spiralform. DNA erbjuder den information, den kod RNA nyttjar för att tillverka proteiner och därför oss; en kod för den proteinbaserade, digitala maskin människokroppen nu, tack vare krigstids-forskningen, kunde förstås som. Med DNA och, inte minst, kod som övergripande metafor, följde den genetiska determinismen (genetisk förutbestämdhet). Vårt DNA sågs som livets blåkopia eller instruktionsbok – en fast, närmast ödesbestämd kod vi ärvde från våra föräldrar. Du var din kod precis som Windows 3.11 var sin. Sjukdomar var felaktigheter i koden. Buggar. I klassisk encyklopedisk och upplysningsinfluerad anda drogs projekt som Human Genome Project i gång där målet var att kartlägga hela den mänskliga instruktionsboken.
DNA enligt Latours tänkande
De metaforer som på amerikanska tekniska universitet etablerades under mitten av 1900-talet lånar Bruno Latour för att göra sitt filosofiska projekt begripligt. Latours stora filosofiska bidrag är den så kallade actor-network-teorin (ANT) där ting, begrepp och människor ständigt befinns sammanlänkande i nätverk utan något på utsidan av dessa. Sociala tillstånd skapas alltså uteslutande genom de konfigurationer nätverken ger vid hand. Även om det finns likheter mellan Latour och en figur som Thomas Kuhn, vars namn vi förknippar med vetenskapliga paradigm och paradigmskiften, menade Latour, till skillnad från Kuhn, att förändringarna inte sker genom kunskapsmässiga revolutioner utan genom etablerandet av kunskapsmässiga imperier. Konceptualiseringen av människans arvsmassa som kod är för Latour alltså ingen revolution utan en imperialistisk positionsförflyttning.
Ett av Latour lånat begrepp är den svarta lådan (black box). Kod-metaforen är enligt Latours tankesätt att försätta arvsmassan i en sådan svart låda. Det är ett undanröjande av alla spår av de forskare, maskiner, kemikalier och processer – de nätverk av aktörer – som krävs för att få DNA att framstå som en stabil och läsbar kod. Vi glömmer genom metaforens kraft bort laboratoriet och tror oss i DNA enkelt kunna läsa ”livets bok” som vore den skriven på det egna modersmålet. Metaforen kod översätter, enligt ett Latouriansk tänkande, en komplex och stökig molekyl till något greppbart men också något som föder en mycket stark hierarki. Den deterministiska tolkningen av DNA skapar ett rakt och vertikalt maktförhållande mellan den som kan redigera koden (vetenskapsmannen) och den som är utkastad att vara en produkt av den samma (lekmannen).
Den här typen av filosofiska resonemang tolkas ofta som framstegskritiska och anti-moderna. Det vore dock förmätet att hävda att upptäckten av DNA inte skulle vara en för mänskligheten viktigt sådan. Även Latour hade sannolikt medgett detta. Men parallellt med denna vetenskapliga landvinning växte en insikt om att koden inte var hela berättelsen om oss själva. Varför kunde enäggstvillingar, med exakt samma DNA-kod, utveckla olika sjukdomar? Hur kunde miljö, kost och till och med trauman påverka vår hälsa över generationer? Svaret stavas Epigenetik.
Epigenetik och plasticitet enligt Catherine Malabou
Epigenetiken är vetenskapen om hur gener kan slås på och av utan att själva DNA-koden förändras. Vi tänker oss DNA som ett gigantiskt bibliotek med böcker innehållande alla möjliga berättelser. Genetiken är studiet av själva böckerna – texten i dem. Epigenetiken, däremot, är studiet av bibliotekarien – de mekanismer som bestämmer vilka böcker som i biblioteket ställs ut som särskilt intressanta, vilka som ska förbli arkiverade i källaren, och vilka sidor som är värda hundöron.
Det är här filosofen Catherine Malabou ger oss ett språk för att förstå den djupare innebörden av denna vetenskapliga, imperialistiska positionsförskjutning. Hennes centrala begrepp är plasticitet och hon använder det i Hegeliansk mening (något vi inte ska fastna i här). För Malabou är plasticitet inte bara synonymt med flexibilitet eller anpassningsförmåga. Plasticitet har en trefaldig betydelse:
- förmågan att ta emot form,
- förmågan att ge form,
- men också den explosiva förmågan att förinta form (betänk plastiska sprängmedel).
Malabou applicerar detta på allt från hjärnan till vårt DNA. Hon menar att den epigenetiska upptäckten tvingar oss att överge idén om en fast, oföränderlig genetisk identitet. Vår biologi är inte en statisk text, utan ett plastiskt material som ständigt formas och omformas i ett ständigt pågående samspel med världen. Våra liv, våra erfarenheter och vår miljö skriver in sig i vår biologi genom att förändra vilka gener som är aktiva och vilka som är inaktiva. Sjukdom kan i detta ljus ses som en form av negativ plasticitet – när kroppen har formats till ett skadligt, låst tillstånd.
Sammanfattning: Cereno Scientific och epigenetik
Vi återgår till den bibliotikarie vi talade om ovan. Cereno Scientifics arbete fokuserar just på henne. De utvecklar läkemedel som kallas HDAC-hämmare. Utan att gå för djupt in i biokemin fungerar dessa som ett verktyg för att instruera bibliotekarien att öppna böcker som sjukdomsprocesser felaktigt har stängt. I fallet hjärt- och kärlsjukdom kan det handla om att återaktivera kroppens egna, inbyggda skyddsmekanismer mot inflammation och blodproppsbildning – gener som med ålder, livsstil eller sjukdom tystats ner.
Detta är en fundamental förskjutning. Man försöker inte introducera en helt ny instruktion, utan man redigerar hur de existerande instruktionerna används. Man reparerar inte texten, man förändrar läsningen av den. Ur ett vetenskapsfilosofiskt perspektiv representerar Cerenos läkemedelskandidater en intervention i den plastiska process Malabou beskriver. Det är ett försök att ge kroppen tillbaka förmågan att aktivt ge sig själv en frisk form, i stället för att passivt ta emot sjukdomens form.
Genom att väva samman dessa perspektiv ser vi förhoppningsvis en större berättelse. Från den vetenskapshistoriska idén om ett ödesbestämt genetiskt program, till den epigenetiska vändningen där miljön och livet självt kan dirigera vår arvsmassa. Och slutligen, till den filosofiska insikten från Malabou att vi inte är slavar under vår kod, utan snarare ständigt pågående skulpturer av biologiskt material.
Cereno Scientifics arbete blir därmed mer än bara molekylärbiologi. Det blir en konkret tillämpning av en ny och mer dynamisk människosyn. En syn där vi kan sluta se våra kroppar som förprogrammerade maskiner som går sönder, och i stället börja se dem som plastiska, levande ting i ständig dialog med sin omvärld – ting som vi, med rätt verktyg, kan befria från lidande och för tidig död men också befria från fasta, föråldrade begreppsliga kategorier i en mer grundläggande och maktbetonad mening. Ännu ett imperium men kanske ett mänskligare sådant? Mänskligare i kraft att vi återerövrat makten över vårat individuella och gemensamma öde. What if…
Lämna ett svar