Vad är problemet? Jo, problemet är att vi inte är överens om en enkel men viktig princip. Den om den vetenskapliga processen. Den femte paragrafen i skollagens första kapitel stipulerar tydligt att “Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”. Det kommer vi inte runt. inte så länge lagen gäller.
Vad betyder detta i den pedagogiska praktiken? Ja, det kan man ha en diskussion om. Skolverket försöker sammanfatta den här.
dock.
Vad det med absolut nöd inte kan betyda är att idésystem, läror och metodiker som uppfyller de kriterier som utgör grunden för benämningen “pseudovetenskap” hör hemma i utbildningen. Inte alls.
Detta av den enkla anledningen att jag som skolledare, fritidspedagog, lärare, elev, vårdnadshavare eller skattebetalare inte kan granska det material som ligger till grund för idéerna, metoden eller läran. Jag kan inte se, läsa eller höra innehållet och därmed ställa det i kontrast mot annat material. Jag kan heller inte ta del av andras kritik av materialet eftersom de heller inte har tillgång till det. Jag ges helt enkelt inte möjlighet att motbevisa resultaten och den vetenskapliga processen blir därmed tvärt avbruten och dör en obarmhärtig död.
Detta är det grundläggande problemet. Inget annat. Vi inspireras hela tiden av saker i vår omvärld, blir “nyfikna” och intresserade. Vi utgår från våra ideologiska och moraliska kompass i samtal med andra och i hur vi konstruerar vår förståelse för uppdraget. Det kommer vi inte ifrån. Men som anställd i en verksamhet som är underställd skollagen så krävs det av dig att du i bästa fall tydligt tar av avstånd eller i alla fall avhåller dig ifrån idéer, metoder och läror som inte uppfyller detta ack så viktiga krav som skollagen stipulerar. Det är odiskutabelt en grundbult i uppdraget.
Var gärna nyfiken, glad, öppen, intresserad och utforskande. Men var det inte på bekostnad av ditt uppdrag som tjänsteman.
Uppdatering: detta inlägg skall betraktas som ett proaktivt svar på detta.
Lämna ett svar