Det jag sa

Ett säkert kort i dessa sammanhang är förstås att lite sådär lagom avståndstagande konstatera att framtiden alltid, för den som erfar den, ter sig irriterande lik den tid som flytt. Och så är det väl också på många vis. Tiden – och alla de händelser som gör tiden greppbar för oss  – är en diktator som inte så lätt låter sig styras i någon särskild riktning. Istället är det de små nyansernas dans man behöver behärska. Säkert kommer 2016 te sig ungefär som 2015 har gjort.

Förresten går det kanske inte att beskriva en framtid utan att trassla in sig i sina egna förhoppningar, rädslor och grandiosa självbilder. Jag har blivit ombedd av Karin och Jacob att sia om framtiden. Vad ska den svenska skolan möta för utmaningar, lättnader och förskräckelser under 2016?

Låt oss börja med vad vi har vid handen idag.

Jag vill lyfta fram en otvivelaktig fördel för det svenska skolsystemet. Jag talar om att vi under det gångna året tagit emot många nya klasskamrater. Klasskamrater som tar med sig andra erfarenheter än de vi är vana vid att tala om, skriva ner, fotografera, filma och bedöma. Nya klasskamrater som samtidigt är precis som det där “oss” vi så ofta flyr tillbaka till. Att Sverige under 2015 tagit emot människor i behov av en stund i trygghet gav oss kanske själva en trygghet i att det inte är så viktigt vilka som utgör “oss” så länge vi bara agerar för andra människors trygghet.

Detta har märkts i de offentliga och semioffentliga samtalen om skola och utbildning. Svenska som andraspråk kan sägas dominera hösten och första halvan av vintern.

Detta är gott. Detta ger oss möjlighet att blicka tillbaka till vad ett språk är och hur det agerar mellan och med oss.

Jag tror att 2016 kommer att fortsätta längs med den här linjen. Jag tror och hoppas att denna utmaning för det svenska skolsystemet ger möjligheten till ett intensivt samtal om vad det innebär att möta varandra i något så fulsnyggt som ett klassrum.

Jag tror och hoppas att även de små nyanserna bättre framträder vid sidan av de stora kontrasterna.

Jag hoppas och tror att potentialen i att 20-30 personer möts varje dag i skolan, träder fram tydligare än vad den faktiskt gjort under de senaste årens obönhörliga fokus på individens individuella kunskapsutveckling. Låt oss i stället hoppas på de där “nyanserna” och de där “kontrasterna”.

För ett samhälle och dess solidariska handlingskraft tror jag att detta är centrala delar. Att få möta ett tvärsnitt av samhället i klassrummet. dag efter dag. Jag tror att vi och 2016 är mogna det samtalet.

podversion


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *