Med snudd på pinsamt stor entusiasm har jag följt rapportering kring den tre år gamla artikeln om hästar och pedagogik som under den senaste veckan präglat sociala medier. Artikeln, författad av Erica Höglund, är något så enastående tokigt som en “post-humanistisk” utsvävning kring de “pedagogiska” “dimensionerna” i “mellanrummet” mellan “häst” och “människa”. Först hästar. Sedan, som om det inte vore nog med hästar: pedagogik. En disciplin som vi ju gång på gång konstaterat är vetenskapens svar på särskilt illa levererad byalags-revy. Det räcker ju att med förbundna ögon slå i valfri PISA-rapport för att nå ett så skrattretande självklart konstaterande. Det hela är så lustigt att man lätt hade kunnat glömma bort vilket enormt hot dessa pomo-perversioner, trots allt, utgör mot den på stora runda studsmattor med blå skyddsvall vilande svenska liberala demokratin och blods-besläktade humanismen. I rapporteringen har man (det rör sig framför allt om män) på mycket goda grunder ondgjort sig över detta intellektuella haveri, detta monument över det nobla tänkandets förruttnelse. Trösterikt för oss vars intellektuella slöhet initialt begränsade analysen till skrattets vulgära kännetecken.
Post-humanismen, som vi alla vet, är en mörk och illasinnad konspiration stöpt i så tramsiga saker som kontinental filosofi och något så urbota jäkla korkat som schizo-analys. Post-humanismens tillskyndare delar ett enda syfte vilket är att förstöra och smutsa ner. Post-humanismen vänder sig mot det postulat som ingen tänkande människa någonsin kan ha anledning att ifrågasätta: allt kretsar kring människan. Hur kan man ens komma på något så fruktansvärt fånigt och dumt? Det är väl för varje tänkande människa alldeles uppenbart att de objekt denne faktiskt tänker på är där, utanför människan; åt alla håll. Då bara måste ju postulatet “allt kretsar kring människan” vara den självklara utgångspunkten för alla följande kunskapsanspråk. Människan! Det är ju självklart!
Någon som verkligen fattat detta är Petter Bergner, ledarskribent på ÖP (en mig närstående person informerar om att publikationen är förnufts-högerns sista bastion i ett till uttolkningar av Manuel DeLanda förlorat Jämtland). Bergner, uppenbarligen en man välbekant med sin egna centrala position, tar hästen vid hornen – eller ja. Bergner sadlar upp och sablar ner Erica Höglunds text med den finess och det djup som anstår en man som tidigare gett sig ut på “…spaning efter framtidens pragmatiska Centerparti” (9/3 2017) och då, får vi anta, även framgångsrikt lyckades överlista den aktuella litterära referensen som annars, om Bergners briljans varit ett påhitt, bara skulle kunna ge vid handen att Centerpartiets tid ofrånkomligen har flytt. Heja!
Under rubriken “Forskaren som gjorde ett hästjobb” (2/4 2017) pekar Bergner ut de pinsamheter som präglar Höglunds text och uppmanar pedagogiken som helhet att kamma sig och skaffa ett jobb. Han reser den blå skyddsvall som länge behövts mellan oss förnuftiga människor och de språkligt invända pomo-akademikerna på våra pedagogiska institutioner. Inspirerande att en intellektuell gigant, vanligtvis så upptagen av att spana efter Centerpartiet, även finner tid att anmäla sin vilja att spana efter pedagogikens framtid på ett så generöst och klarsynt vis som här är fallet. Bergner tar härvidlag, kan vi verkligen konstatera, bladet från munnen, slänger det i bostadsrättsföreningens “crowd-sourcade” kompost och talar med bönder på bönders vis. Jag, blott en skrattande bonde, har svårt att med ord beskriva hur befriande det är att ta del av Bergners fortsatta läsning av artikeln. Den lämnar honom visserligen oförstående inför innehållet men – nu kommer crescendot i denna förnuftets symfoni – liknar ändå Erica Höglunds språk vid fikonspråket! Igenkänningsfaktor! Det är ju så lustigt gjort av Bergner! För det är ju inte det att pedagogiken måste vara samhället till nytta (hur skulle den någonsin kunna vara det!). Det är ju kvaliteten som är hästens kärna! Slam dunk da-funk, Bergner! Applåderna ekar över Storsjöns isar.
Det hela påminner om nu nästan helt bortglömda dissident Tanja Bergkvist och hennes kortvariga eskapader i något slags dunkelt medialjus. Hon som för några år sedan sprang runt med Avpixlats begåvningsreserv och blåste frejdigt i en plasttrumpet för att, som det verkade, skrämma bort förvirrade genusvetare från fakultetskorridorerna. Det är, på det hela taget, lyckligt att vi har dessa klarsynta och skärpta medmänniskor i våra led. Annars vore vi som människor för evigt förlorade i mellanrummet mellan själva studsdelen av studsmattan och dess blå skyddsvall.
Lämna ett svar