Category:Uncategorized

“We must beware of a certain craze of collecting which sometimes takes possession of those who make notes.  They want to have a full
notebook or  filling cabinet; they are in a hurry to put something in
the empty spaces, and they accumulate passages as other people  ll
stamp and postcard albums.  at is a deplorable practice; it is a sort
of childishness, and risks becoming a mania. Order is necessity, but it
must serve us, not we it. To indulge obstinately in accumulating and
completing is to turn one’s mind away from producing and even from
learning; excessive attention to classi cation interferes with use; now
everything must be subordinated to the good of the work.”

 (Sertillanges. The intellectual life: Its spirit, conditions, methods. 1960. p. 194)

“Strepsiades: Tell me, O Socrates, I beseech you, by Jupiter,
who are these that have uttered this grand song? Are
they some heroines?

Soccrates: By no means; but heavenly Clouds, great divinities
to idle men; who supply us with thought and argument,
and intelligence and humbug, and circumlocution, and ability to hoax, and comprehension.”

(Aristofanes, The Clouds. 423 BC)

“Let us not be like those people who always seem to be
pallbearers at the funeral of the past. Let us utilise, by
living, the qualities of the dead.” 

(Sertillanges, ibid.  p. 15)

Det finns goda skäl att misstro talet om ‘panikreaktioner’ i förhållande till personlig kommunikationsteknik i klassrum. Istället bör man vara öppen för att det som ser ut som panik – med estetik lånad från löpsedelns domän – faktiskt kan vara former av motstånd. Att beskriva det som ‘panik’ kan i själva verket förstås som ett illa dolt klassförakt; ett från ovan kommande förlöjligande av ett motstånd av ‘folklig’ karaktär. Jämför till exempel med verkstadsarbetarens maskning och plantagearbetarens stöld av grödor. Hur gör man motstånd mot post-fordismens produktionslogik? Hur gör man motstånd när det inte finns maskiner att sabotera eller skördar att minska? Kvar finns ju bara metoder, symboler och information i kontinuerlig cirkulation. Ett sätt är förstås att fylla informationskanalerna med brus och larm, ett annat är att dra sig undan. Men man kan också låna från den traditionella Luddismen: Slå sönder det de cybernetiska troperna genom ett känslomässigt laddat språk.

Ännu en hög med telegram på golvet innanför dörren. Kampen hade övergått i manisk trots. Agentens propåer om än det ena, än det andra engagemanget på Stockholms små tarvliga teatrar gav honom en metallisk smak i munnen och ett rus av ursinne. Vem fan var han att inkräkta? Gunnarsson kunde inte förstå och ville väl egentligen inte förstå. En gång i tiden var han ett hyllat namn inom den lilla, avantgardistiska grupp av teatermänniskor som spenderade minst ett par månader i Paris varje år. Agenten hade funnits vid hans sida hela tiden. Det radikala sinnet och de ursinniga anletsdragen hade gjort honom hett eftertraktad bland borgarklassens äventyrslystna döttrar. Han var bondsonen som åkt till storstaden för att hitta äventyret och funnit det.

Nu, ersatt av sprättar, hade han byggt sin isolation med omsorg. Det blev en del sprit och Gunnarsson tänkte ogärna på just det – han drack bara tystare. Moderns oroliga kroppsspråk den gången då Gunnarsson packat sina väskor och gått de fyra milen till den lilla tågstationen hade med åren blivit hans. Nu satt han i Gamla stan, i en lägenhet med utsikt in mot gården och tittade på svartmålade fönsterkupor och rappade väggar i orange och gult. Vinklarna där ute, tillsammans med det faktum att han befann sig i en slarvigt inredd vindsvåning, gjorde det nära nog omöjligt att urskilja mark. Med tiden blev hans bilder av gatorna, trottoarerna och gårdsplanens stenbeläggning suddiga. För honom var golvplankorna jordskorpan i det kosmos han ensam och ensamt härskade. Han greppade tag i högen av telegram, knycklade ihop dem var för sig till små bollar som om det vore en hederssak. Han öppnade det lilla fönstret och lät pappersbollarna rulla iväg i labyrinter av stuprännor. De rasslade tyst på väg ner i vad som för Gunnarsson var en okänd och ogenomtränglig underjord. När rasslet av agentens förolämpningar ebbat ut fylldes han av tillfredställelse. Ingen fick komma in i hans värld av plankor, tystnad och sprit.

Gunnarsson som brukade sova ruset av sig ända in på eftermiddagen väcktes en morgon i februari av ett ljud han aldrig hade hört förut. Han satte sig upp i sängen och försökte febrilt räkna ut vad det skulle kunna vara. Han visste att gatan där ner var trafikerad och att det nog skulle kunna hända att en taxichaufför förlorat kontrollen över fordonet i slasken och dimman. Men det måste ha varit något annat, det var som om ljudet kom ovanifrån snarare än nere ifrån gatan. Han reste sig upp och drog undan de stora, tunga vadmalsdukar som utgjorde sovrummets improviserade väggar. Han ryggade genast tillbaka och gjorde det i en sådan hast att han drämde den vänstra hälen i tältsängens ena gjutjärnsben. Med retlig smärta och en påträngande bakfylla stod han med sin improviserade sovrumsvägg i handen och spanade rakt ut i den fria luften. husfasaderna på andra sidan låg för Gunnarsson fria att beskåda. Golvet, väggarna och taket på ena halvan av hans dova kungarike hade lossnat och fallit till marken i ett enda stycke. Där stod han och tittade och det var först nu han insåg att det var februari.

Morgonens händelser hade förstås tvingat Gunnarsson att klä sig och ta sig ner på gatan. Där nere mötte han upprörda granndamer och allmän oreda. Allvarliga poliskonstaplar noterade fastighetsägarens uppgifter och konstaterade att ingen omkommit eller skadats. Någons katt var försvunnen och matleveranserna blev stående ute på trottoaren. Konstaplarna var föga intresserade av att inleda spaning och begav sig med hast. Gunnarsson som motvilligt och med stor möda hade tagit sig ut till trottoaren hade behövt klättra över den bråte som bara för en stund sedan var hans kök. Springpojkarna överlade med varandra. Gunnarsson behövde sitta ner och överlägga med sig själv. Han insåg direkt att han nu var att betrakta som hemlös och ville ogärna möta denna situation utan att först ha mött sig själv. Allra helst ville han ha en sup.

Han gick ner till Stortorget, beställde en grogg och satte sig längst in i ett hörn. Hans ägodelar av värde hade han på kroppen så att återvända till lägenheten var inte av särskilt stor vikt. Snarare övervägde han hur han så snabbt som möjligt skulle få möjlighet att bygga upp ett nytt kungarike av tystnad. Han var nära nog ensam på krogen där han satt, men personalens blickar upprörde honom. Allra helst ville han bli osynlig men i brist på den egenskapen var en mörk vindsvåning det näst bästa. Han tänkte febrilt, besinningslöst, och insåg till slut att han skulle behöva be om hjälp. Han var varken i mentalt stånd eller fysiskt skick att närma sig en potentiell hyresvärd. Han beställde en fjärde grogg och gjorde sig redo för promenaden till Blasieholmen där agenten delade kontor med ett gäng andra opportunister och fifflare.

Klockan var redan halv fem på eftermiddagen när han berusad, smutsig och orakad stod utanför porten med Nybrovikens kalla vindar i ryggen. Det var mörkt, fuktigt och kallt och han var rädd. Rädd för sig själv och rädd för världen. Han ville inte tala med världen men nu stod han till synes helt utan alternativ. Agent Wikander tog emot och bjöd på på en pinne. Gunnarsson fick berättat vad som skett och Wikander lyssnade under häpen tystnad. Gunnarsson som inte hade betalat hyra på flera år vägrade tanken på att han nu kanske skulle behöva arbeta för att få ihop till hyran. Det vore det största nederlaget. Wikander ordnade ett rum på Grand över natten och erbjöd ett kuvert med fickpengar. Han var glad över att Gunnarsson gett ifrån sig ett livstecken men bedrövad över omständigheterna. Han var i allt väsentligt en god man, fastsurrad i ett yrke som gjorde allt solkigt och ängsligt.

De hade gjort upp om att mötas i lobbyn följande dag. Det var en lördag men Wikander hade ringt sin hustru och redogjort för de särskilda omständigheterna. Gunnarssons värsta farhågor besannades nästan omedelbart. Wikander hade med sig telefonnummer till en hyresvärd och ett förtryckt rekommendationsbrev. Han försäkrade Gunnarsson om att lägenheten låg centralt och att hyran var överkomlig bara man såg till att jobba några månader om året. Det tog honom all tillgänglig kraft att motta Wikanders besked med besinning. Han hade redan noterat att Wikander hade med sig mer papper; ett manus. Det såg man på tjockleken och den slarvigt snörade ryggen. Wikander, som hade noterat Gunnarssons plågade blick när han strök med fingret över luntan, bytte tonläge och blev med ens agent Wikander. Som bortblåst var den omhändertagande melodin och den mjukt framåtlutande kroppshållningen. Han försäkrade Gunnarsson om att det var en mindre roll men av en sådan natur att ekonomin inte skulle bli lidande. Gunnarsson tog upp manuset och vägde det i händerna. Tyst läste han på framsidan på ett sätt som gjorde hans ogillande märkbart för alla i lokalen. Titeln var obegriplig och manusförfattarens namn var för honom okänt. I marginalen hade någon skrivit “Till F. Gunnarsson för rollen som Skalman” med slarvig skrivstil och han sjönk ner i läderfåtöljen, ner i sig själv.