År 1592 beskrev den italienska juristen och adelsmannen Fabio Colonna (1567–1640) växten Läkevänderot (valeriana officinalis) och de medicinska effekter förtäring av dess rot hade. Colonna gjorde detta på vad som får sägas vara goda grunder. han led av fallandesjuka – vad vi idag kallar epilepsi – och han var mycket missnöjd med de behandlingsmetoder som fanns tillgängliga under hans levnadstid. Historiskt har sjukdomen i ett första led förklarats med hjälp av onda andar och därmed behandlats genom exorcismer, i ett andra led som sinnessjukdom vilket krävde institutionalisering. Under Colonnas levnadstid var det inte alls ovanligt att behandla epilepsi med religösa riter, åderlåtning, menstruationsblod, rosmarin eller galla från ett lamm (Tagarelli m.fl, 2013). Enligt svensk folktro var epilepsi ett resultat av att modern, under den pågående graviditeten, sett för mycket blod och därför sågs också blod som en framgångsrik behandlingsmetod. Gärna blod från en dömd mördare eller en soldat som dödat i strid (Schön, 2004).
Parallellt med dessa religiöst eller folkloristiskt influerade behandlingsmetoder fanns också mer systematiska försök att inte bara bota utan också göra sjukdomens ursprung tillgänglig. En systematik tillgänglig för den med tillgång till litteraturen. I sin jakt på ett botemedel sökte Colonna sig till de antika källorna och då inte minst den grekiska naturforskaren och botanisten Pedakios Dioskorides Anazarbaios (40 e. Kr.–90 e. Kr). Hos Dioskorides fann Colonna referenser till den växt grekerna kallade Phu (en ofta förekommande teori är att namnet är onomatopoetiskt. Dess fräna doft gav upphov till reaktionen ”phu!” eller, i försvenskad form, ”fy!”) – Läkevänderot. Hippokrates (460 f.Kr – 370 f.Kr) beskrev Phu som en medicinalväxt runt fyra hundra år innan Diskorides. Klaudios Galenos (129–199), som i allt väsentligt tog sin utgångspunkt i Hippokrates medicinska system, ordinerade senare valerianaextrakt från aktuell planta vid sömnlöshet, hos de patienter han mottog i Rom under det andra århundradet.
Colonna beskrev i sin bok Phytobasanos, sive plantarvm aliqvot historia hur han preparerade roten av Läkevänderot som då, under 1500-talet, i första hand användes för att behandla nervösa tillstånd, och att den i pulverform minskade antalet epileptiska anfall med en häpnadsväckande effektivitet. Uppfylld av resultaten ägnade han resten av sitt liv åt botanik och naturforskning – snarare än juridik – och skaffade sig därtill en plats i västvärldens första vetenskapliga akademi: Accademia dei Lincei som etablerades 1603. Colonnas botaniska skrifter gjorde honom till en inflytelserik figur inom dåtidens naturvetenskapliga kretsar och hans intressen utsträckte sig även till astrologi. Detta föranledde en omfattande brevväxling med Galileo Galilei som även han hade en stol vid Accademia dei Lincei.
Den i Schweiz födda och verksamma läkaren Samuel-Auguste Tissot (1728–1797) ska ha hävdat att Colonna behandlade flera epileptiker med pulvret med lika goda resultat som han funnit hos sig själv (Eadie, 2004). Tissot skrev själv utförligt om Läkevänderoten och dess medicinska egenskaper men utan att det fick några avgörande konsekvenser i den då alltmer anglo-saxiskt influerade västvärlden. Det ansågs i regel vara så att extrakt från aktuell rot i allmänhet ledde till de tillstånd man i första ledet försökte mildra. Redan 1779 anmälde den skotska läkaren William Cullen sina invändningar:
”…Even the root of the wild valerian hardly supports its credit.”
I stället var det i kontinentala Europa och inte minst i Frankrike spåret strax hundra år senare fångade medicinarnas intresse. Dock bara flyktigt. Jean-Étienne Esquirol angav 1845 att han uppnått vissa framgångar i behandling av barn drabbade av epilepsi men intresset skulle till slut ändå svalna till förmån för andra behandlingsmetoder såsom kaliumbromid och senare barbiturater såsom Fenobarbital. Eadie (2004) håller det för öppet att Läkevänderotens medicinska effekt mycket väl kan ha varit betydande, särskilt för den som insjuknat i epilepsi under barndomen men som medicin lär den trots allt ha haft mycket varierad effekt och då inte minst mot bakgrund av att växten ofta skördades vid fel årstid och att man inte ordinerade tillräckligt stora doser. Växtens motbjudande doft och smak kan enligt samma källa ha varit en bidragande orsak till det senare.
Idag vet vi genom vetenskapliga studier att växten innehåller ett stort antal kemiska föreningar med potentiell verkan på kroppen förutom den uppmärksammade valerianasyran, men det har förblivit oklart vilka som har eventuell effekt och i så fall vilken. Studierna, ofta inriktade på sömnsvårigheter, har varit små sett till studiedesignen. Vissa studier ger stöd, andra inte. Av potentiellt intresse skulle möjligen kunna vara att specifikt valerianasyra leder till en ökad förekomst av gamma-aminosmörsyra som i sin tur agerar som en allmänt bromsande signalsubstans i hjärnan. Mellan en sådan teori och sanning står dock att vi i dagsläget inte vet i vilken utsträckning valerianasyran är kapabel att ta sig igenom barriären mellan blodomloppet och hjärnan (Cavadas m.fl, 1995). För närvarande säljs rotextraktet följaktligen och i första hand som kosttillskott och marknadsförs som fördelaktigt just vid sömnsvårigheter.
Det var i stället den amerikanska kemisten Beverly S. Burton som gav Läkevänderoten sin moderna och verkliga tyngd och detta helt utan att själv kunna överblicka de fullständiga konsekvenserna. När han syntetiserade den så kallade valproinsyran (VPA) från valerianasyra år 1882 var det inte i första hand i syfte att framställa ett potent läkemedel, utan som ett lösningsmedel för andra fettsyror och det var också så VPA användes, med stor flit, fram till mitten av 1900-talet (López-Muñoz m.fl, 2012). I kemisk mening adderade han en 2-propyl till den andra kolet i den raka molekyl valerianasyran utgör och gav den därmed en förgrening och större kontaktyta.
Det är i kölvattnet av Burtons arbete som Läkevendelrotens första stora slump inträffar. Georg Carraz, kemist på Laboratoire Berthier i franska Grenoble, gjorde år 1963 olika försök med Tandpetarsilja – en annan växt med såväl folk-medicinsk som medicinsk historia – för att bedöma dess förmåga att mildra konvulsioner. Som seden påbjöd sedan knappt hundra år löste han växtextraktet i VPA. Carraz betydande upptäckt var att koncentrationsgraden av extraktet från Tandpetarsilja inte påverkade de redan signifikanta resultat som experimentet gav vid hand: det var lösningsmedlet som gjorde jobbet. Fyra år senare var VPA, efter drygt 80 år av Törnrosa-slummer, godkänt för behandling av epilepsi i Frankrike och strax därpå även vid maniska skov i anslutning till bipolär sjukdom. Pierre A. Lambert, som tillsammans med Carraz genomförde de kliniska testerna i människa, noterade att:
”…the patients felt themselves more; the mental stickiness, viscosity that had sometimes been the standard with the older agents, was less. We saw the disappearance of the tendency to depression, sometimes even a mild euphoria.” (Eadie, 2004)
Några få år senare godkänds VPA för behandling av epilepsi även i resten av världen och ytterligare några år senare även för bipolär sjukdom. Användandet av VPA som lösningsmedel för andra medicinskt aktiva fettsyror upphörde också relativt omedelbart med tanke på lösningsmedlets egna medicinska effekter. När man senare upptäckte att förskrivningen av VPA till gravida personer gav upphov till fosterskador blev saken mer eller mindre definitiv. Dessa terratogena egenskaper hos VPA var för övrigt också en fransk upptäckt. Det var läkaren Elisabeth Robert-Gnansia, verksam vid Institut Européen des Génomutations i Lyon, som gjorde kopplingen mellan bland annat förekomsten av ryggmärgsbråck och förskrivning av VPA (Robert & Guibaud, 1982). VPA förblir ett mycket framgångsrikt sätt att behandla epilepsi genom läkemedel såsom Depakine, Ergenyl och Absenor.
Ytterligare ett antal år senare görs ännu en slumpartad upptäckt i laboratoriemiljö med koppling till läkevänderoten. Enligt myten, här återgiven från en sammanfattning nedtecknad av Terjminator, sitter en av professor Sverker Jerns doktorander i Australien och testar olika transkriptionsfaktorer för att öka produktionen av tPA i blodkärlens celler. Man har en teori om att störningar i kroppens egna antitrombotiska mekanisker och funktioner ofta redan fanns där vid till exempel hjärtinfarkter. När doktoranden fick slut på aktuell substans som hon för tillfället arbetade med, vände hon sig till en kollega och frågade om denne inte råkade ha lite mer. Ett misstag rörande vad som står till höger och vad som står till vänster i ett kylskåp gav vid hand att doktoranden fyller sin petriskål med VPA – av misstag. Resultaten var lika häpnadsväckande som slumpartade. Produktionen av tPA var påtaglig. Man söker därefter skyndsamt patent för användning av VPA vid hjärt- och kärlsjukdomar och forskningsbolaget Cereno Scientific bildas med huvudkontor i Mölndal precis utanför Göteborg.
Det kan noteras att Cereno Scientific som en konsekvens av de historiska skeenden som skisserats ovan, skeenden med rötterna i det antika Grekland, har två molekyler varav den första, CS1, är ren VPA men inkapslad på ett sådant sätt att dess frisättning i kroppen svarar bättre mot de indikationer man inriktat sig på. Den andra molekylen, CS014, räknas däremot som en fullständigt ny molekyl i det att man till valproinsyrans raka kolkedja och förgrening fört deuterium (tungt väte) för att förändra hur kroppen bryter ner molekylen. Detta ger en betydligt bättre säkerhetsprofil och en utökad möjlighet för substansen att verka i kroppen. I CS104 finns alltså inte mycket kvar av vad som en gång var nermald växtrot löst i vatten och fosforsyra. Den medicinska löftesrikedomen tycks dock mer påtaglig än på mycket länge.
Referenser
Cavadas, C., Araújo, I., Cotrim, M. D., Amaral, T., Cunha, A. P., Macedo, T., & Ribeiro, C. F. (1995). In vitro study on the interaction of Valeriana officinalis L. extracts and their amino acids on GABAA receptor in rat brain. Arzneimittel-Forschung, 45(7), 753–755.
Eadie M. J. (2004). Could valerian have been the first anticonvulsant?. Epilepsia, 45(11), 1338–1343. https://doi.org/10.1111/j.0013-9580.2004.27904.x
López-Muñoz, F., Baumeister, A. A., Hawkins, M. F., & Alamo, C. (2012). The role of serendipity in the discovery of the clinical effects of psychotropic drugs: beyond of the myth. Actas espanolas de psiquiatria, 40(1), 34–42.
Robert, E., & Guibaud, P. (1982). Maternal valproic acid and congenital neural tube defects.Lancet (London, England), 2(8304), 937. https://doi.org/10.1016/s0140-6736(82)90908-4
Schön, E. (2004). Folktrons ABC. Carlsson.Tagarelli, G., Tagarelli, A., Liguori, M., & Piro, A. (2013).
Treating epilepsy in Italy between XIX and XX century. Journal of ethnopharmacology, 145(2), 608–613. https://doi.org/10.1016/j.jep.2012.11.043
