Jag föreställde mig en en grupp av nyanställda arbetare på ett stålverk i Sheffield. det stod uppställda som värnpliktiga och inväntade de allra första instruktionerna med en sådan koncentration att de gled in och ut ur de egna personerna. Där och då.
En av dem tog sin chans när han vrålade högt att resten av gruppen inte koncentrerade sig tillräckligt mycket. Han skulle senare få utföra speciella arbetsuppgifter för chefen, blev smakfullt ersatt för besväret. Där och då.
Han hade med hjälp av ett enskilt initiativ och en särskild moralisk ingivelse utvecklat stålverket genom att få sina arbetskamrater att göra mer av det som såldes varje dag. Som en konsekvens av sin otroliga förmåga att fånga nuet kunde han underlägga sig sina bröder och erhålla faderskapets uppskattande. Där och då.
Jag drev långsamt tillbaka till verkligheten och lämnade föreställningens bilder som jag målat, som ett pussel i mitt mer resonerande medvetande. Jag blev tvungen att fråga mig själv om den form av makt han hittat på, där och då, var den form av auktoritet som under alla historiska epoker är rimlig att hata.
Lämna ett svar