Skolvision har reviderat sitt helhetsförslag. Vi kan inte veta varför men det är inte helt otroligt att det är ett resultat av ett ökat ifrågasättande av det samma på sociala medier under den senaste tiden.
Låt oss först konstatera att det i grunden är positivt att Skolvision av allt att döma intagit en mer försiktig position i relation till “kommunikologiska” vanföreställningar om hur hjärnan fungerar. En ideel organisation med ett hållbart lärande i fokus där “varje elev ska få möta sin fulla potential” ska naturligtvis inte ägna sig åt, eller propagera för, metoder och idésystem med en högst tveksam vetenskaplig förankring. Dels förstås ur ett ansvarsperspektiv men också av rena marknadsföringsmässiga skäl. Skolvision har enligt deras hemsida ambitionen att ständigt utöka sitt nätverk av “eldsjälar”. Avsaknad av referentgranskning i helhetsförslagets beståndsdelar blir naturligtvis ett allt större problem för Skolvision i takt med att man växer.
Vad är det då skolvision faktiskt reviderat i sitt helhetsförslag? Det mest centrala är att man bytt ut skrivelsen “kommunikologi” mot “Förståelse för betydelsen av att stimulera hela hjärnan vid in- och utlärning”. Den naturliga frågan blir om det rör sig om en mörkning, en avledningsmanöver eller om man faktiskt gjort ett aktivt avståndstagande från Kommunikologin. Det senare hade tveklöst legat i skolvisions intresse.
Med utgångspunkt i den beskrivning av kommunikologi som kommunikologen i den skolvisionära “arbetsgruppen” presenterar på sin egna hemsida så innebär omformuleringen egentligen intet. Man har bytt ut det sammanfattande namnet på en irrlärara (eller “tvärvetenskaplig meta-disciplin” som dess anhängare benämner den) mot en beskrivning av innehållet i den samma. Därmed intet nytt på den skolvisionära horisonten. Kommunikologin har alltjämt en roll att spela i en svensk skola som enligt skolvision bör se till hela barnet och har en lärandekultur som tar sin utgångspunkt i “intresse, passion, personlig förmåga, personliga mål”.
Med denna lilla korrigering av målformuleringen lyckas skolvision egentligen bara öppna upp för en mer omfattande kritik med tanke på att de bara uttrycker sig mer otydligt än tidigare. Det finns nu ett större utrymme och behov av tydlighet och stringens. En tydlighet och stringens som borde vara intressant att efterfråga för alla som är aktiva i den svenska skoldebatten. Däremot kan det kanske vara ett effektivt skydd mot framtida opponenter. En målsättning som kanske känns som en mer träffande beskrivning av sakernas tillstånd.
Det kan i det här sammanhanget vara värt att notera att när man efterfrågar empiriskt underlag för kommunikologins utfästelser, det material man säger sig ha genomfört sin metaanalys på, betraktas man allt som oftast som ogin och elak. Man sägs trampa på tårna på dem som “under trettio års tid” arbetat fram en disciplin som “kan komma att bli ovärderlig för mänskligheten”. Man hänvisas istället till personliga möten eller de modulbaserade kurser som anordnas för att certifieras som kommunikolog. I samtal med kursdeltagare visar det sig dock att utbildningen i stora drag består av praktiska moment och förekomsten av kurslitteratur är om än inte obefintlig så kraftigt begränsad.
Man utger sig sammanfattningsvis för att vara en tvärvetenskaplig Meta-disciplin men anser sig inte ha möjlighet att hänvisa till eller dela med sig av det material man analyserat. Etiketten “pseudovetenskap” är med andra ord mycket nära till hands. Frågorna är fler än svaren vilket är att beklaga då ju kommunikologin tydligen kan komma att bli ovärderlig för mänskligheten.
Lämna ett svar