Varför det är svårt att prata ”skola” på twitter

Googlar man frasen “det går inte att prata med…” vill google att meningen skall avslutas med “…min Pojkvän”, “…min man” eller “…min sambo”. Vad det säger om hur vi kulturellt förhåller oss till genus eller relationer skall jag låta vara osagt. Jag vet inte ens vad det har för relevans i det här sammanhanget. Det kanske bara var en naiv dröm om att google skulle vilja avsluta meningen med “…Lars Björk”.

Jag raljerar. Men det finns något vackert med att inte vara överens. Det illustrerar inte bara det komplexa i att gemensamt förvalta samhällsbygget. Det gör också att vi kommer någon vart på ett något mer demokratiskt vis. Demokrati är lika mycket att gemensamt förvalta misslyckanden som en solidarisk reproduktion och produktion av kunskapsmassa. Det innebär i förlängningen att de «sanningsregimer» många krafter i ett visionstrött och postpolitiskt samhälle vill konstruera inte fäster nämnvärt på samhällskroppen. Det är väldigt positivt. Det är därför det blir så konstigt när problematisering av både skolans praktik och utvecklingsriktning tas som personliga påhopp, reaktionärt gaggande eller icke konstruktivt. Man får i det sammanhanget tyvärr ofta bilden av att den praktiknära skolutvecklingsdiskursen inte är stark nog att titta varken bakåt, inåt eller åt sidorna. Att detta skulle handla om att man i lärarleden är låsta vid styrdokumentens bojor och att detta innebär en naturlig mur mellan parter som i varierande grad är del av realiseringsarenan är, vill jag hävda, inte troligt. Den ganska flagranta blandning av marknadsaktörer, lärare, opinionsbildare och kommunalt anställda utvecklingsledare, som utgör det stora flertalet, underkänner den analysen. Den regelstyrda skolans tid är jätteförbi. 

Ta till exempel frågan om systematisk bedömning och dokumentation i skolan. Formativ bedömning har, i den form den formuleras av Black och Wiliam, bevisligen kunnat höja måluppfyllelsen i de studier som genomförts. Även Hattie och Timperley styrker som känt detta. Det är en bedömningsform som, om den används korrekt och i en balanserad kombination med summativ bedömning, både framstår som mer sympatisk och i högre grad kompatibel med ett sociokulturellt perspektivet på lärande än vad den summativa bedömningen gör. Det innebär inte att det saknas problem med formativ bedömning. I all bedömning finns grundproblematiken kring kategorisering och differentiering av människor och kunskap. Den formativa bedömningen kan här lika gärna förstås som en disciplineringsteknik inom ramen för en skola som i stigande grad är en komponent i en global marknadsideologisk tillväxtlogik. 
Vi pratar här om problem som måste få ta plats i debatten om skolans framtida inriktning. Där har vi den där berömda komplexiteten igen. Den ställer till det på samma gång som den är fascinerade och i många fall en rätt kul utmaning. 

Ironin och satiren är klassiska verktyg att begagna när man ska klä av makten minkpälsen (eller avslöja avsaknaden av den). När en försvagad formuleringsarena lämnat walk-over till realiseringsarenan följer också mycket av makten med på köpet. Den praktiknära skolutvecklingsrörelsen behöver kanske inse att de har tillskansat sig en hel del av den makten. En makt som i sann demokratisk anda alltid behöver ifrågasättas, genomlysas och problematiseras. Hur jobbigt det än må vara. 


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *