Dalheimers Hus, Majorna, Göteborg. Stadsdelsförvaltning, Daglig verksamhet, korttidsboende, bibliotek, restaurang och konferenslokal. Egentligen är det en krona på den kommunala förvaltningens hjässa. Det är ett möjligheternas hus. Det är ett monument över solidaritet, rationalitet och gemensam välfärd. Utanför står en för omgivningen närmast överdådig skulptur av Lars Stocks. “Vårdträdet/Den gamla Kastanjen” från 1991 besitter en arkaisk dimension som tycks förplikta med sin närvaro. Dalheimers Hus är en byggnad som är helt anpassad för alla typer av funktionshinder.
Klockan är strax nio på torsdagsmorgonen. Samhällets äldre garde sitter i sina rullstolar utanför entrén. De bär vad som åtminstone liknar landstingskläder. De röker John Silver och umgås under tystnad. De möter min blick när jag går förbi och vidare in i foajén.
Skjutdörrarna är utrustade med aluminiumplattor istället för de armerade glasrutor vi är vana vid. Antalet skyltar som förkunnar att entrén är rökfri är i sig parodiskt, men med tanke på dimman av John Silver och den allmänna stämningen där utanför snarare surrealistiskt. Det är den elfte september 2014 och jag ska på Skolvisions konvent om skolan. Jag ska vara publik i vad som ska visa sig vara ett välregisserat skådespel som innehåller allt man kan tänkas kräva av ett effektivt och fängslande drama.
Efter att noga ha övervägt om en plats långt bak eller en plats långt fram är mest fördelaktigt avgör till slut nyckerna. Längst fram till vänster finner jag min stol. Till slut har alla funnit en plats. Nu återstår bara att vänta. Snart börjar det.
Dagens konferencier heter Pamela Von Sabljar. Pamela är till yrket vägledare, inspiratör, föreläsare och författare. Hon driver DNG360°, ett “utbildningskoncept” som syftar till att utveckla ungdomars så kallade självledarskap. Under ledning av Pamela applåderar vi varandra för att vi kommit. Vi får veta att engagemang är A och O och att vi inte är på ett väckelsemöte.
Konstpaus…
“Detta är inte ett väckelsemöte”. Jag kommer aldrig att glömma de orden (Konstpausen var förresten inte min). Pamela tycks känna ett behov att att förbereda oss inför vad som komma skall. Det vi ska få ta del av kräver att vi prepareras. Det räcker inte med ord. Suggestionens kraft uppstår i mellanrummen. Plötsligt är vi hejaklack för ett budskap vi saknar kännedom om. Vi vill ha mer utan att veta vad det är vi vill ha. “Är ni med på det publiken?!” skriker Pamela. “Jaaa!” ropar vi lydigt. Även om vårt första gensvar tycks kanalisera den omvittnade svenska återhållsamheten ska vi vad tiden lider komma i stämning.
“Var öppna!”, “Lämna det du inte vill ha i dörren på vägen hem!”, “Är vi överens?!” “Jaaa!”. Nu dansar vi. Alla i lokalen står upp och dansar till housemusik. Det finns en DJ. “Hultsfredsfestivalskänsla!”, “Ge grannen en high-five!”. Pamela Von Sabljar är enormt framgångsrik i vad hon nu lägger all sin energi på. Trots den knivskarpa realismen som John Silver-dimman där utanför har att berätta om befinner vi oss i ett skolvisionärt kosmos där eldsjälarna står i perfekt konstellation med skådespelet. Pamela är solen.
Pamela Von Sabljar glider skickligt mellan sin roll som konferencier och inspirationstalare. Det går inte att hitta gränsen mellan de två.
Plötsligt ett ärligt och gripande tal av Anette Wahlgren. Tillsammans med sin livspartner och via sin stiftelse “The Conscious Freedom Foundation” är hon initiativtagare till Skolvision. Anette berättar om sin egna trasiga skolgång med omänskliga lärare och ett energiöverskott i kroppen som aldrig tycktes hitta sitt användningsområde. Anette ger ett högst genuint intryck. Det är efter den lätt hysteriska inledningen befriande trots en del trassel med ljudutrustningen. De flesta i skolans värld har naturligtvis någon gång blickat tillbaka på sin egen skolgång när de betraktar sin arbetsplats och sitt uppdrag. Så även jag. Men rätt snart blir uppdraget något annat. Något större än en terapeutisk backspegel. Här ges det en prominent roll som ligger till grund för hela dagen.
Efter kaffepaus applåderar vi enligt Pamelas instruktioner varandra för att ingen smög hem när chansen fanns. Från den här punkten finns inte längre några tvivel om vad skolvision är. Ett väckelsemöte. Vi har från start fått veta att idag är det med kroppen, hjärtat och själen vi måste lyssna och lära. Jag förstår det. Förmiddagskaffet är drucket och vad vi fram till nu mötts av i konferenslokalen är ett gripande livsöde, housemusik och en skrikande inspiratör. Då duger det inte att lära med annat än ett öppet hjärta.
Lou Rossling. Älskad talare, pedagog och författare. Hon berättar om Henke Larsson som bara hade bollar i huvudet under mattelektionerna. Hon berättar om Johnny som vägrade följa konventionerna under klassresan. Hon berättar om lärarsynder och nya perspektiv. Lou är en skicklig talare. Med medvetenhetenssmycket pendlande runt halsen får hon stora delar av salen att plocka fram näsdukspaketen. Hon lockar fram de mest grundläggande omsorgsinstinkterna i publiken när hon med darr på rösten berättar om elever som inte blivit förstådda, inte mötts med kärlek och acceptans. Vill man veta mer kan man köpa någon av Lous böcker. Henke Larsson började i grundskolan 1978 och det är alltid skönt att gråta. Men är det någon i publiken som mellan snyftningarna reflekterar över vilken relevans de med humor framförda berättelserna har för dagens skola? Man får hoppas. “Men tänk”, säger Pamela från sidan av scenen, “Vad är det som krävs för att lärandet ska bli en plats där tårarna rinner?” Ja… säg det. “Det är ju en kärleksfull skola vi måste ha!”. Pamela är av den personliga uppfattningen att livet intet är värt om man inte mår bra.
Pamela som i veckan lärt sig ett nytt begrepp intar åter scenen. “Digital Nomad”. Människor som helt lever på nätet. Och tänk! Tänk om vi vågar utmana oss själva här och nu. Tänk om vi skulle utmana ordet “skola”, tänk om vi skulle “skrota skolan”. Och plötsligt är sensommaren bakom de neddragna persiennerna snarare en annalkande vår. Tänk om skolan är död sedan länge och att eleverna i desperation försöker berätta detta för oss i tomma, långa och ekande korridorer. Föreställ dig att du som lärare istället skriver ett nyhetsbrev i veckan. Från en strand i Bahamas! Tänk om det är att vara en lärare i framtiden. Vi måste träna våra modmuskler för att våga utmana. Kanske är det lite civil olydnad som krävs. Den där Björklund verkar man inte kunna lita på i alla fall…
“Är det någon i publiken som blir provocerad av den tanken?!”. Min avancerande migrän mildras av ett distinkt och ensamt “ja” efterföljt av några spridda, försiktiga. “Bra! det är alltid bättre att det händer något än inget alls” säger Pamela innan vi raskt går vidare i programmet.
Det var med stor bedrövelse jag tidigare i år fick inse att Kommunikologen och “rörelsemannen” Torgny Steen lämnat skolvisions tårta av eldbesjälade skolvisionärer. Av många färgglada var han ändå den mest kulörta. Därmed blir min glädje stor när vi får möjlighet att göra en av hans helbrägdagörande rörelser.
Under dagens gång får vi ofta ställa oss upp för att dansa eller utföra vissa rörelser. Men den här gången är avsändaren uttryckligen Torgny. Genom att massera med fingertopparna kring nyckelbenens mötespunkt och naveln samtidigt som vi andas hela vägen ner till könet stärker och främjar vi det visuella lärandet. Min bedrövelse är stor när det visar sig att en del människor känner något hända inombords när man gör rörelsen. Speciellt eftersom Mr. DJ satt på Lisa Gerrard och Hans Zimmers musik till filmen Gladiator i PA-systemet. Musik som på bekostnad av Enya har kommit att bli obligatorisk i den här typen av sammanhang. Där sitter jag och andas ner till könet till stämningsfull musik utan andra känslor än självförakt. Inget annat. Som tur är tycker runt 20 procent av publiken att något faktiskt hände. Pamela frågade. De är lyriska. En kvinna är så exalterad att hon snarare gör olika typer av ljud än att forma ord för att beskriva vad hon upplever. “Ren och skär hjärnforskning” säger Pamela, lägger huvudet på sned och tar oss vidare till nästa programpunkt.
Upp på scen kommer Jonas Bygdesson (MyDreamNow), David Tivemark (föreläsare, konsult) och Christer Hellberg (egenföretagare). En sällsamt intetsägande paneldiskussion berör frågor som “Varför skola?” och framtidens eventualiteter. Drömmar, samverkan, självledarskap och förebilder. Segmentet känns improviserat och stelt. Ingen tycks trivas i situationen förutom Pamela. Man ställer sig dock frågan om det överhuvudtaget finns situationer som Pamela inte trivs i. “Baskunskaper är absolut viktiga men…”. Syntaxen känns delvis igen och nu är det åter dags för lite rörelser. För att öka höger hjärnhalvas “mottaglighet” bankar vi på våra egna kroppar. Sedan på varandras kroppar. Man får banka på grannens rumpa om man frågar först.
Innan den vegetariska lunchen ska David Tivemark få presentera sin affärsverksamhet och vilka grundvärderingar han utgår ifrån. Han utbildar bland annat i mingelkonstens och nätverkandets hemliga koder i en exklusiv trestegskurs där man bland annat får möjlighet att besöka Turning Torso.
Tivermark strävar efter en floskelfri värld där vi lämnar det osunda fokuset på vänster hjärnhalva bakom oss. Vi behöver ta kål på Jante, hylla misslyckanden och jobba mycket mer med medkänsla. “Personlig utveckling” som inte är så värst personlig. Alla ska visst utvecklas till kreativa problemlösande individer som inte bangar för misslyckanden. Kreativa individer med medkänsla. Sir Ken Robinson, Gandhi och Martin Luther King fladdrar förbi på projektorduken. Etik skulle till exempel kunna vara ett övergripande ämne vari man placerar ämnena religion och historia. “Som ett förslag”, säger Tivermark.
Mental träning ligger Tivermark varmt om hjärtat. “Det låter kanske flummigt tänker ni”, säger Tivermark, “men Mindfulness och meditation handlar egentligen bara om att andas”. Jag tar ett hastigt andetag och önskar att originalet, Torgny Steen, inte flyttat till Trosa.
“Är det någon som vågar utmana sig själv?” tjoar Pamela medan hon tar sig upp på scenen igen. en kvinna längst fram får efter stöttning från sin kollega till slut upp en arm i luften. “Att utmana sig själv leder alltid till vinster! Här!, här får du min ljudbok.” Kvinnan är så lycklig att hon har svårt att sitta stilla. Samma kvinna vinner efter lunchen ett presentkort till ett värde av 3 750 kronor. För det får hon tillgång till en veckas läger på DNG360°. Lyckan känner inga gränser.
Jag hinner tänka många tankar under lunchens gång. Tar en cigarett och ringer en vän. Går på toaletten i slow motion. Går sedan in och sätter mig på min stol i konferenslokalen. Det är nästintill folktomt. Man dröjer sig kvar i lunchrestaurangen. John Steinberg kommer och sätter sig precis bakom mig och andas. Jag vågar inte titta annat än ner i mitt fyllda anteckningsblock. Här sitter jag en meter framför en man som jag inte lyckas placera in i den här miljön. De andra kompletterar ju varandra så perfekt inom ramen för vad Skolvision står för; Mindfulness, självledarskap och personlig utveckling… Efter Steinbergs mycket ofokuserade haltvimme på scen förstår jag det inte bättre. Steinberg hinner visserligen ge en välriktad känga mot New Public Management och Björklund. Men han är nervös, ofokuserad och avslutar med att läsa Taro Yashimas fantastiska barnbok “Crowboy”, skriven 1955. Jag kan inte skaka av mig känslan att Steinberg inte vill stå på den här scenen.
Här går jag hem. Jag missar därmed en yogainstruktör och Micke Gunnarsson.
Jag vet inte exakt vad det är jag har varit med om. Jag vet dock att vi pendlat mellan anekdotisk inspiration och säljpitchar. Jag vet att skolvisionärerna delar en grunduppfattning om att vi behöver något nytt. Något som tar utgångspunkt i individen. Inte skolan. Individen. Det är en ny typ av människa som behövs. Med hjälp av personlig utveckling mot individuella drömmar ska vi nå en skola som talar till alla elever. En skola som inte släcker några stjärnor i ögon, låter “diamanten skina ur bröstet med sin unika slipning eller naturliga yta”. Kanske att vi gör det via korrespondensbrev skrivna på en strand i Bahamas. Kanske inte. Vi måste vara modiga. Vi får inte vara rädda. Detta är skolvisions väg framåt.
Jag vill inte slå in på den vägen eftersom jag inte tror att varje barn har en unik talang som skolan omsorgsfullt behöver bevattna. Det finns en essentialism i den tankegången. Jag vill inte slå in på den eftersom jag inte tror att det är personlig utveckling skolvision egentligen vill ha. Jag tror att de vill ha en annan sorts personlig utveckling. Jag tror nämligen att den svenska grundskolan i grund och botten är lysande på personlig utveckling. Den saknar bara de yttre förutsättningarna. Jag tror inte att jag och skolvision är överens om vad kunskap är och vad man ska ha den till.
Istället bommar jag en John Silver i entrén och går ner till nians spårvagn och åker in till stan.
Lämna ett svar